Dödens dal och livets topp

Som folk tjatat. Om hur varmt och torrt det kommer vara i Death Valley, ja det är i princip omöjligt. Vi skulle avlida rent ut sagt. Och klättringarna sedan, det går inte att cykla ut och det finns inget vatten. Shit pommes alltså, folk verkar inte fatta att man kan få tag på vatten på bensinstationer och på ”general store”… Vi gnetade dit och tempen var bara strax över 30 grader och faktiskt kallt på natten. Vi hade tur i och för sig, det är kallare än normalt, men vi såg det som att vi fick igen detta för vi samlat karma vid tidigare tillfällen på resan. Mäktig plats, och på natten en underbar stjärnhimmel som inte ens Marcus iPhone 7 plus kan fånga. Från havsnivå hade vi sedan en klättring på 1600 höjdmeter för att sedan droppa ner igen och ytterligare en på 1000 höjdmeter innan man var ute ur parken. Många som hejar på oss på vägen och vissa tycker att vi är supermänniskor, vilket vi är. Av en slump träffade vi två herrar i 60-årsåldern i Panamint Springs i DV och vi började tjöta lite. De hade just bestigit Mount Whitney och då spetsades våra öron. De hade gjort detta på 12h tur och retur och de hade fått tillstånd dagen innan. Detta går bara via en hemsida som vi kikade på och det fanns INGET ledigt på hela 2019. Marcus gav upp hoppet om livet och gick från extas till depp på en sekund. Allt var skit. Dagen efter (3/10) kom vi ner till Lone Pine som är metropolen nedanför berget och där fanns ett Visitor Center. Sick-sackar mellan andra turister, bufflar och armbågade oss fram på parkeringen och fick infon att vårt enda hopp var eventuell avbokning. Om så skedde så kunde vi få köpa detta för $15 per person -plus tax -plus adminavgift på $6. SÄG BARA VAD DET KOSTAR FÖR FAN! Kastade oss till Donken 2,5km bort och hängde på den otroligt sega sidan recreation.gov och plötsligt uppenbarade sig en blå liten ruta på morgondagens datum (4/10), det var nog Jesus Marcus såg och klickade och kom till: ”Please log in”. Vadå logga in, har ej konto?! Skapa nytt – ”We already have your email” WTF?! Pulsen steg och svetten pärlades i pannan, jag fipplade upp min mobil och fick till ett konto och betalade skiten. Yes! Får sedan mail kl 11.35 att man måste hämta ut detta ”permit” senast kl 12 dagen innan, så iväg igen till Visitor Center. Fick en lapp utskriven och tag att sätta på ryggan, samt bajspåse om man skulle behöva göra nr 2 där uppe. De antar alltså att det är solid waste och inte kaos i kistan då haha. Hursomhelst, vi hade tillstånd och då var det bara att trampa mot ”Basecamp” som var en liten ansträngning på 19km och 1300-1400 höjdmeter. Några timmar tidigare hade bi skrattat av lättnad att vi var klara med klättringar för ett tag. Kommer till campingen och slevar i oss makaronimiddagen som blivit vår standard och sedan sova till 05.00.

Upp till starten på trailen och med var sin pannier på axeln med blåbärsbagels, vatten och banan gav vi oss av. Startade vandringen kl 7 och var då toksist. Det flesta startade tydligen vid 3. Skit samma, nu kör vi! Det är bara 16km och 1900 höjdmeter. Gnetade och gnetade i 7h och då var vi uppe. Jag klarade av höjden bra, som jag gjorde på Mont Blanc 2017 och Marcus lite sämre men ändå helt okej. Lätt huvudvärk kan man förstå då vi inte var så väl acklimatiserade och att vi hade en hel del tung cykling i benen gjorde inte nergången enklare direkt. 13h totalt, helt slut, men det var mäktigt alltså! Vi klarade USAs högsta berg, (bortsett från Alaska), Mt Whitney 4417m, vi var så nöjda att det gick bra.

Vi cyklade sedan ner för den långa backen igen och hittade till en parkering där det var officiellt ok att campa och vi slog läger där. Jag sa på skoj till Marcus att stänga av och inte godkänna platsinfo på appar etc. då folk hela tiden verkar hitta och samlas just där vi ska sova. Men här var ju inte en käft och mörkt som i en säck, här skulle vi inte bli störda..

Kl 06.00 ca började bilar komma o parkera. Fler och fler. Såg att det fanns några bajamajor och tänkte att det var därför, men föga anade vi vad som var på g. En timme senare började en speaker gapa och en målportal blåsas upp. Vi befann oss nu mitt i start och mål på en trail-halvmara. Vad är oddsen alltså? Komiskt, men vi kunde riva tält och göra oss redo trots allt med ro och pratade med flera trevliga människor. Träffade en som dessutom hade jobbat med J.Lindeberg i Stockholm.

Ny dag och vilodag. Drog ner till Downtown Lone Pine och till Best Western hotel för att chansa på om man kunde köpa frukostbuffé. Det kunde man. För bara $5 per person och vi kunde inte dölja vår iver när vi gick mot matsalen. Vi ska dit imorgon igen. Hoppas bara inte de inventerar alltför noga och förstår att de gick med förlust efter vårt besök. Bara den näve nötterna vi åt kostar mer i butik än där. Nu laddar vi om och imorgon kör vi förhoppningsvis mot Lee Vining och sedan om några dagar Yosemite!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s