Elitmotionär. Vilket konstigt ord. Är det en man eller en kvinna? Aningen är man väl elitidrottare eller just motionär. Befinner man sig i det diffusa landet mitt emellan så är ju ordet Elitmotionär lämpligt.
Elitmotionärens profil är den som följer;
* Gnetig grundstyrka, dieselmotor
*En del kräm i låren att sprätta med, men gillar inte för stora tempoväxlingar
*Gillar snabbdistans och fart, men även en öl efteråt som kompensation
*Strava-segment är viktiga
*Prioriterar rätt med deg, så gärna schyssta kit och cykel
*(Oftast) mellan 30-55 år
Tidigare har ordet Elitmotionär inte klingat bra i min mun, då jag länge hellre identifierade mig som tävlingscyklist, men jag har mjuknat. Jag har till och med officiellt kommit ut; Jag är Elitmotionär och jag älskar det, så som jag älskar livet. Har inte gammal data sedan jag var tävlingsaktiv, men det känns som om jag är bättre tränad nu, i alla fall grundstyrka, samt att jag har roligare. Varje pass är i princip en fröjd, ett tillfälle att välja ett kit, preppa det med vägg-mat, sätta på sig de kritvita skorna och spänna dem hårt. Det är kul att köra långt och fort, leka, kötta, njuta. Jag vill aldrig ha samma kit två träningar på rad, och att gravera in skiten på sociala medier hör till.
I medier och allmänt i det offentliga rummet, så är det ibland diskussion hur det är att vara man eller att vara kvinna i idrottssammanhang. Vi skriver om vikt, svält, träningshets med mera. Mycket negativt fokus. Visst har jag upplevt någon gång att jag bemötts annorlunda för att jag är tjej, men inte på det sätt som det ibland kan målas upp i media. Jag tror att om du tränar bra, vågar chansa, vågar bli trött, våga flyga av, kämpa och ha kul samtidigt, så får man den respekt man förtjänar, och man ser ut därefter. Det som motiverar mig är att jag vill kunna vara med på snabba träningar, jag vill kunna vara med på riktigt och inte vara någon jävla wheelsucker hela tiden. Jag kan byta en punka om det sker, och jag vågar fråga om hjälp om jag inte får på däcken igen. Utseende är inte allt, men det är en stor del av ens självbild, och jag vill se bra ut både på och av cykeln. Konditionsidrott i allmänhet har en ständig debatt om vikt- och träningshets. Kanske har jag haft ”tur” och inte berörts av detta, men ibland fattar jag faktiskt inte. Om man tränar bra, så är du bra och ser ut därefter. Ser jag tillbaka 4-5 år har jag sakta, sakta minskat i vikt, och sedan touringresan 2017 stannat på 54-55kg till mina 175cm. Mår underbart, och älskar livet! Jag har inte ”lidit” eller ”svultit” alls och inte känt av någon hets. Jag har ökat en del intensitet och volym i träningen, med övriga livet fortsatt med vanligt sunt förnuft; mycket grönsaker och bra fett och protein, toppad med alla livsnödvändiga saker som snabbmakaroner, Mamma Scans köttbullar, alkohol och en dos av E144, E768 och E556 (som hittas i närmsta ful-läsk eller tysk kaka fri Lidl). Nu är jag inte på någon toppelitnivå, och kanske inte ”vet” vad som skulle ha väntat mig om jag försökt bli proffs, men jag finner hela diskussionen bisarr ibland.
Tillbaka till Elitmotionärandet. Jag vill uppmuntra fler tjejer att våga sig in i denna djungel. Bli tekniskt skicklig på cykeln och kör. Ge inte någon en anledning att säga att du såg muppig ut eller inte hade koll på din utrustning. Montera av eventuella takboxar på cykeln, ta med grejer i fickor, eller i alla fall minska volym på sadelväska, alternativt lägg stuff i en cykelflaska. Våga uttala ett mål du har, raka benen, smörj på kokosolja, se fucking grym ut och kör.
Linda Jacobsson 