Reserapport

Tillbaka till Sverige igen och det känns bra. Känns som om vi hade sagt upp oss och inte skulle komma tillbaka på ett halvår som tidigare resor, men samtidigt skönt att vara hemma. Det enda som gnager lite i en är att man kanske har ett begränsat utbud på serier denna höst och vinter pga det som inte får nämnas. Jag har redan fått känna på att scrolla i ca 35 minuter innan man hittar nåt på Netflix, och det är inget bra tecken redan i september…

Nåväl, resan! Enda planen var den bokande Kiel-färjan på fredagen och sedan var det gas i 110km/h söderut. Rutten blev sådan att; 3 dagar vid Annecy-sjön, 3 dagar i Schweiz (Zug och Zermatt), 4 dagar i Sanremo inklusive Le tour, 3 dagar i Bormio, 2 vid Gardasjön och sist 3 dagar mitt i Dolomiterna. Kan summera det som att vi plockade ut alla russin och chokladbitar i kakan, och sedan svalde hela också. Iförd munskydd och med handsprit i högsta hugg gav vi oss ut i samhället. Enligt diverse tillförlitliga kvällstidningar och UD-appen kunde vi vara på väg mot samhällen likt en krigszon. I Frankrike så hade folk anammat maskernas förträffliga trygghet. När du ska in i butiker som Carrefour var det mask på och en dusch av steril färglös vätska, sedan var det fritt fram. Som svensk och vårt berg-och-dalbana till rykte så var vi på uppgång. Nu hade vi ju knappt någon smitta i Sverige alls (förhållandevis), så vi fick vänliga blickar på oss. Det var till och med en fellow campare som noterade vår gamla Saab 9-5 och dess nummerplåt utan landsnummer. Denne campinggranne visste att den var svensk och fick till och med sig ett foto som souvenir. Att tillägga på Saaben från -02 är att tack vara vår jämna körning fick vi ner den till 0,6 l per mil. Sick. Ska man anmärka på något så säckade ändalykten ihop lite. Det såg ut som att den antingen var sportigt sänkt, och att man glömt göra motsvarande i fram, eller som att vi lastat flera hundra kg i den. Det ”problemet” löste sig av sig själv i förrgår då jag skulle köra till Partille och noterade då rejält med luft mellan backdäck och själva bilen. Den återhämtade sig, fun-f*cking-tastic!

Gammal är äldst, och man kan alltid lita på Barilla och Lidl. Vi åt mest pasta, tomatsås, färdigmixade sallad i plastpåse och drack öl. Kan inte fatta helt hur det går ihop med ens smaklökar, men det är då himla gott. Det är inte bara en komplett måltid, det är en sinnesstämning. Dånandet och soten från Primusköket i bakgrunden, prasslandet från brasse-stolen, den sträva känslan man har i ansiktet för man glömde tvätta ansiktet efter dagens träning i högsommarvärmen. Mattheten i låren efter en lite för lång träning och lite alkohol. Vi hade med en högtalare och där spelades tyska Oktoberfest-hits som Johnny Däpp och Bierkapiten. Det är livskvalitet. En annan trogen vän som följer med är Dechatlon. Luftmadrasser, sovsäckar och tillbehör som gör campingen komplett. Att man kan sova så gött på en ca 7cm tjock madrass av luft för 40 euro är ju i sig imponerande.

Praise the Lord för Euro-länder. Jag älskar er. Man känner sig köpstark och matbutikerna har en helt annan nivå av lågpris. Och det är alltså inte skit till bra pris, det är bra saker till bra pris. En stor påse med mixad sallad 1 euro, 70cl Peroni 1 euro, 500g pasta 0,35 euro, baguette 1 euro, behöver jag fortsätta? Låt oss behålla högre priser i Sverige, för att alltid kunna bli glatt överraskade nere på kontinenten. Men låt oss införa den svenska geniala lösningen med kontantfrihet. Planerar att lösa swish internationellt så jag har mitt på det torra på ålderns höst.

Kvalle på asfalt är något jag även vill nämna för framtida resande. Schweiz, som jag alltid kommer ha som ”Om min familj och vänner inte bodde i Sverige så skulle jag bo här”-ställe, är drömmen vad gäller asfalt. Inte en håla. Umbrailpasset utför var en fröjd 5 av 5, något man inte kan säga om Italiens knöliga och får-iga underlag. Håll i styret alltså, och krypkör med bil, 2 av 5. För att få perspektiv så skulle Tajikistans makadam få 1 av 5. Frankrike får en 3,5 av 5.

En given spelare i leken var ju Stava. Köttade i flera långa och välkända backar och nöjd med min insats. Många top 10 pokaler och även någon krona 🙂 Med det sagt så hade man troligen haft mycket svårt att vinna ett race då min förmåga att spurta snuddar till obefintlighet, men jag är allt seg och känner att jag har en hög nivå på grundformen och är genomtränad, man blir inte av med mig i första taget. Men 8a på den store Stelvio är inte så illa pinkat. Bästa rundorna är nog de med de riktigt höga passen. The Swiss Classic med Susten, Grimsel, Furka, och sedan Bormio, Umbrail, Stelvio, sedan var ju Maraton Dolomites-turen episk (passa Giau var elak, men de övriga backarna var riktigt goa).

För att krydda denna historien ytterligare så avslutar jag med klyschan; Jag välkomnar hösten, det är så krispigt mysigt och det är tid för soppor och raggsockor. Kan säga att jag inte är redo för Zwift ännu, jag måste ladda om och det måste troligen vara mörkt ute innan jag kommer igång, men kan ju trösta mig med att det blir snart 🙂 Kanske kommer smyga igång någon form av stiglöpning om några veckor. Kommer få kämpa i en månad att gå från en horribel löpkänsla till att överleva, med det funkar varje höst, så kommer tagga upp snart!

På återseende i dimman!

Diesellinda
”qomigen”



Att maxa en vecka

Börjar med en varning för den känslige. Detta inlägg innehåller fantastiska landskap, cykelpassion och glädje, och kan uppfattas som stötande om man nyss börjat jobba igen efter sommaren.

Vi bestämde tidigt att pga det som vi väljer att inte nämna, att jobba hela sommaren, och ta en sen semester. Fredagen för en vecka sedan stämplade vi ut från jobbet och sedan var det plattan i mattan till Kiel-färjan. Sov som två stenar och fick en rolig överraskning i att ett flak med 24x33cl Norrlands Guld bara kostade 79kr. Vi tog två. Seg bilresa genom Tyskland med vägarbete, köer och rövsvett. Att tillägga är att vi kör i en ärvd Saab 95 från -02 utan AC, så vi lör i max 120km/h och svettas rejält 😅. Klappar medhårs dagligen och berömmer bilens insatser.

På söndagen kom vi fram till Annecy och installerade oss på vår första ”bas”. Denna gång är det hundra procent Glamping, och vi älskart! Tänk att ha tillgång till brassestol, bord och kylväska full med is och alkoholhaltig dryck. Att slippa sitta på ett A4-papper i skräddarställning och att slippa gömma sig i en buske är rena lyxen. Och lägg till en laddstation med en radda förgreningar så man kan ladda allt. Glamping for life säger jag.

Bra setup !
Loading…

Sedan fick tre fina rundor inklusive klättringar som Col de la Forclaz i närheten av Annecy-sjön, Col de la Madeleine, Col de Tamié, Col du Chaussy, och Col de la Madeleine, med flera. Och några kronor och pokaler på strava var kul 🙂

Sedan tog vi bilen mot Schweiz 🇨🇭 och vi hoppades på att vi skulle kunna köra en runda med Martin Elmiger som vi känner lite sedan tidigare. Han körde i BMC, men slutade för två-tre år sedan. Det slutade med att vi fick bo hos honom två nätter och fick en fin runda ihop runt Zug på eftermiddagen. 53 km och 1000 hm och takterna satt i 😆

Marcus och Martin

På torsdagen tog vi bilen själva till Wassen för att köra den klassiska Schweiziska rundan med tre stora klättringar. Sustenpass, Grimselpass och Furkapass. EPISKT är det enda ord jag har.

Av en lycklig slump så fick vi sedan veta att eventet Chasing Cancellara gick av stapeln på fredagen. 280km från Zürich till Zermatt skulle avverkas av deltagarna, och det var två kändisar till start. Daniel och Alex. Ingen tvekan på att vi skulle heja på dem och kanske till o med kunna bidra med en nöd-choklad. Så blev det. Vi körde ikapp Daniel på väg upp för Grimselpass och han fick Haribo-power och Dextrosol. Alex missade vi nästan, men han fick syn på oss i Täsch, nära målet uppe i Zermatt. Han med slukade en näve gummibjörnar och en Coca innan han trampade vidare. Bra kämpat och tack gör trevligt öldrickande på kvällen 🙌

Efter fem tuffa dagar för oss på cykeln i denna terräng så var vilodagen välkommen. Blir en till idag lördag då det regnar och vi tar tillfället att förflytta oss till solen igen. Vi cyklar inte i regn och vi menar det. Tanken är Sanremo och vi hoppas att det sprätter i benen för oss i Poggio närmsta dagarna.

CIAO!

Viloläge

I skrivande stund är jag i soffan, och regnet smattrar. Låren är trötta sedan onsdag/torsdag och känns skönt att faktist Vila. Planerar även att knarka Marcus surdegsbröd med Bregott.

Allmänt känt är att jag cyklar inte i regn, eller rättare sagt, jag startar aldrig i regn. Och jag menar det. I onsdags kom vi till Aktivitus-starten kl 18 och man såg på himlen att det ser ej bra ut. Det började droppa och vi bangade. Cyklade upp för backen igen i snigelfart för att minimera skvätt och skit på cykel. Lika bra att krypa in under en sten och dö tänkte jag först, men sedan insåg att det kan bara vara ett tillfälle att vila lite extra. Bästa träningen för mig är när lusten frustar och låren är taggade på att pressas, inte bara traggla på i dåligt väder för att följa något schema, eller få X antal timmar på kontot denna vecka.
Tog en PW till Mölndal C för att köpa standarddäck till min damtralla, men fanns ej i lager, så fick knata hem igen, och då luckrades molnen upp och väl hemma vad kl 21 var det i princip torrt. På två sekunder taggade vi upp med musik, på med kit/speedsuit och kittade iväg. Det blev köttning 1,5 h, inklusive segmentjakt med utdelning. Kom hem lite innan kl 23 och då var det att kasta i sig en snabb omelett och sedan sova.
Kollade på väderprognosen för resterande dagar denna vecka och det var att konstatera att det var bara torsdagen som såg bra ut i hela jevla Västra Götaland. Ritade alltså upp en runda på Strava och taggade upp för en s k Veckodistans. Nytt begrepp som jag tycker att man ska ge en chans om man inte redan testat. Börjar man träna kl 17 exempelvis och kommer hem ca 22 så har man ju världens chans till distanspass. Började med en del grusvägar, som blev lite väl MTB-iga, det erkänner jag, men kom ut igen och en punka senare så var vi på G igen. Målet för dagen var att köra enligt Fredrik Lindströms hashtag: Kör så hårt du kan så länge du orkar. Så blev det, och vi ändrade plan igen på vägen hem, och cyklade hem istället för att cykla till bilen i Härryda. Sjuk nöjd med passet och fick ta i både länge och väl.

IMG_4649B8C0F1A4-D9B0-43A9-9A6C-E12747F689A7764885F1-AFBA-4581-B6BB-B1466AA3C589

Står sedan i bibs och fleecetröja och brassar pasta och tomatsås kl 23. Kaos i hela lägenheten av verktyg, cyklar, tempocyklar som ska säljas (nu såld), mjöl, diverse sladdar och förpackningar till Eldorado dammsugare. Älskar det! Smakade nästan lika gott som när man touringcyklade.
Nu väntar helgen med dåligt väder och det är faktiskt väldigt skönt att pilla hemma, städa och kolla serier. Skönt att även om det ej blir mer träning denna vecka, att man tog vara på tillfällena att träna bra när man hade motivation och torra vägar. Några dagars uppehåll från köttande kan vara toppen, både fysiskt och mentalt, så regn och blåst kan vara en fördel med. Nästa gång är man laddad och redo igen!

Ha en skön helg och njut av VILAN!

Du suger som du är

Den senaste tiden har det dykt upp inlägg av viss karaktär i mina flöden, framförallt instagram. Det är fraser som ”du duger som du är”, ”alla storlekar är vackra” och ”alla är bra på sitt sätt”, fraser som verkar a hoppat på ett ostoppbart inflationståg. I mina öron är detta en omskrivning av medelmåttighet, och inget att eftersträva. Skulle någon säga någon av dessa fraser eller liknande, så tänker jag bara Fuck you. Jag vill inte ”duga”, jag vill ”fucking excell”. Skönhet ligger i betraktarens ögon, så där kanske man inte kan generalisera, men tror det är ganska få som med handen på hjärtat tycker alla är snygga. Om man bara vill duga som man är så kan man alltså göra allt på halvfart och kanske på sikt blir rädd att faktiskt försöka göra något utifrån sin bästa förmåga. Jag har respekt för dig som faktiskt säger att ”idag ska jag ge allt”, och stå för det. Ger man allt och försöker utifrån sin bästa förmåga, så kommer man pusha sig själv att bli bättre. Nästa gång kommer din utgångsnivå alltså vara bättre. Och det är ju roligare att vara bättre än bara bra. Och om man blir bättre och bättre, så kan det även kul att vara bäst ibland?

Jag minns fösta gången jag var med på en Aktivitus-onsdag för några år sedan. Föga anade jag vad som väntade. Det gick fort i vanlig ordning och det vara bara att konstatera att jag flög av på intervallerna och fart fick en ny betydelse för mig. Jag krigade det jag kunde, men hade ett sug att jag vill bli bättre, jag vill inte flyga av, jag vill vara med längre, jag vill gå runt hela intervallen, jag vill inte stå och trampa luft i ”duga-träsket”. Igår körde vi igen och jag var sjukt stark. Jag kände mig bra uppför, och kunde med handen på hjärtat bidra med fart även på slätan, och andra flög av. Jag är bättre, och det känns grymt. Skulle ”du duger som du är” stått rot hos mig för några år sedan hade jag troligen inte kommit dit jag är nu.

Utseende spelar roll. För mig i alla fall. Jag tänker inte åka omkring med orakade ben och ett illasittande kit. Känner jag mig snygg och cool, då blir jag också bättre. Känslan är så i alla fall, även om jag faktiskt inte mätt upp detta med någon watt-fil, och det räcker för att jag ska vilja lägga energi på utseendet. Ett annat ord som snabbt slår rot i medier och i folkmun är ”vikthets”. Ja, det finns en del exempel på där detta gått helt fel, men finns även exempel på där folk gjort en höna av en fjäder. Jag har synliga pipes på vaderna och jag gillar det. Den fettprocent jag har just nu känns som balans för mig just nu. Har ej en siffra på det, men jag är 175cm/54kg, känner mig stark och lätt i kroppen, och känner att här är jag den bästa versionen av mig själv som cyklist (just nu och i den terräng jag tränar i). Jag har legat på ganska samma nivå i 2-3 år, plus/minus ca 2kg kanske. (Parantes att nämna är att när jag var 18-21 så var jag ca 175cm/57-59kg). Jag trivs bättre och jag ÄR bättre nu. Detta är resultatet av flera år av touringcykling, hård fartträning och allsidig kost i måttliga mängder, och inte minst glädje och välbefinnande. Inget extremt på något sätt, men över tid rätt balans för mig att nå det jag vill. En viss vikt i sig har aldrig varit ett mål, mitt fokus har legat i att bli en bättre cyklist, och det andra har jag fått på köpet. Med rätt kunskap och verktyg över tid så kan man göra förändring på ett sunt sätt och också bibehålla nivån. För mig allt annat än vikthets. Att sluta äta och träna ihjäl sin motivation och glädje är extremt korkat, så hoppa inte på det tåget. Var smart.

Tag midsommarhelgen och fundera över var du står och vart du vill komma. Sluta använda dessa fraser som en ursäkt för att du inte orkar jobba med dig själv och bli bättre. Försök bli den bästa versionen av dig själv och stå för det. Våga säga att idag ska jag ge allt. Du kommer i alla fall vinna min respekt.

Trevlig Midsommar!

Köttigt!

Hej!

Det var ett tag sedan sist, men jag lever! Eller mer än så, älskar livet!
De senaste veckorna har vädret varit riktigt bra, mycket torra fina vägar och knappt regn alls. Vindhelvetet har väl egentligen varit det enda att anmärka på i Götet, och det är bra betyg. När väder är som det varit, och förhoppningsvis kommer fortlöpa så har jag en enorm träningslust och är taggad att kasta mig iväg efter arbetsdagen eller på helgen.

IMG_4079

De senaste veckorna kan summeras som rubriken – köttigt! Många fina, snabba, hetsiga pass som har givit mig ett sådant rus av endorfiner att jag bara vill göra det igen. Jag och Marcus har några gånger tagit bilen ca 30-45 min och startat p annan ort, för att på ett så enkelt sätt få helt nya vägar, och nya segment att krossa, hehe. Jag jobbar ju på ”hemmakontor” och arbetar i Outlook, så gillar att skicka mail både professionellt och privat. I onsdags skickade jag till och med två Uh-oh-mail till ett riktigt proffs. Har en och annan hjälpryttare ibland, men detta ingår och alla tar segment på gruppträning hela tiden. I backar har jag även gjort en del fina köttningar på egen hand :). Cyklade förbi Ullared förra helgen på ett av våra stressade distanspass, men blev inga plastpåsar eller bakplåtspapper, och heller inga B-kändisar. Vi stannade på Mandy’s Diner mitt i ingenstans, och detta var EXAKT ett sådan som jag vill jobba på under en sommar eller så. Servitriserna hade små klänningar med förkläde och ett litet anteckningsblock, det var 50-tals tema och bås. Tog en Oreo-milkshake som var fan välförtjänt. Rundan var köttning 100% och vi var helt döda i låren när vi var klarna. Cyklade som två sniglar uppför sista knäppan till bilen. Se rutt här: https://www.strava.com/routes/27667510

För några veckor sedan gjorde jag även längsta loggade rundan på min Strava – 200 km med Sophie Sundström. Eller 201km för att vara exakt. Vi fick feeling och bara så att vi måste ha 200km+ och så är det bara. Gick förvånansvärt bra och vi var fräscha hela vägen i princip, i alla fall i vår gnetfart… Jag gav mig på en skyltspurt efter 190km, och fick snabbt konstatera att låren ej klarar att växla tempo för tillfället 😉 Ajajaj. Men sjukt nöjda med dagen, det var fett och det förbrukades även en hel del fett. Vidare har det dragits igång en Segmentutmaning/tävling på Strava som CK Master ordnat med. Körde första och vill minnas att jag var 4a eller 5a då, men har missat nr 2. Kom aldrig iväg till den sidan Gbg den veckan, så får se hur det påverkar totalt. Ska försöka köra resterande. Jag föredrar lite längre backar, lite mer åkbackar, ca 5-6 %, 8-12% är lite väl brant och då är bland annat Emma Belforth livsfarlig, men i lite längre och flackare backar, eller motlut ska man inte räkna bort mig!

Jag har en pågående kamp inom mig, som pågår nästan dagligen. Att välja kit. Vad ska man ha? Kan ju inte ha samma två dagar i rad. Laddar inför varje pass mentalt och funderar på vilken jersey, bibs, strumpor, hjälm och glasögon. Jag gillar bits med längre ben, då jag har långa lår och jag tycker det ser mer pro ut. Samma på jersey, längre ärmslut som är slimmade är guld. Jag klär upp mig när jag ska träna och älskar det. Vid närmare eftertanke så växlar jag bara mellan enkel tischa + shorts eller mjukisbyxor + tofflor och lycra just nu :).
På helgen då vi har åkt iväg till annan startpunkt har det nästan känts som om man är på väg till en tävling. Man har din dress, man har banan i form av Strava-rutt på Garminen, man vet att man vill gasa och försöka ta segment. Första forceringen efter 16km etc. Haha, får en go pirrande känsla i magen och en positiv upplevelse. När min bästa hjälpryttare kör allt vad han orkar så få jag bita på rullen och det är fan tufft det med ibland, speciellt om vinden inte är optimal.

58FBFD40-AB57-4B27-8182-321A2F171B73

Cykelsporten är en passion i livet och när det blir möjligt så kommer det bli några race till för mig, och det i CK Masters dress. Det är kombinationen av att ha världen som din spelplan, med möjlighet till enorm variation och nya platser, farten, endorfinerna, kläderna, att kunna dela upplevelse med andra trots olika fysisk styrka (som ej är möjligt fullt ut på samma sätt i andra idrotter), kaffe- och glasspauserna. Toutes!

I helgen väntar två grymma pass, ett från Gbg och ett från annan ort. Stay tuned och kolla rutt på Strava om ni vill ha tips på nya vägar.

Tar helg snart, puss och kram!

Tillbaka till dieseln och ordbajsande

Jag har många smeknamn, ide flesta självutnämnda, Diesellinda, The fatburnin’ Beast, Snygg-Linda. Eller Diddi (ni som vet, ni vet). Nu känns det som att det är diesel-mode som gäller en tid framöver. Hålla ut länge och väl, konservera energi, förbereda sig på att någon annan redan svalt din sista vägg-snickers, inte ge upp, detta är min styrka. Jag är seg, och det tar tid att köra slut på mig. Jag har tidigare jobbat mycket med att få ut mest kalorier per dollar på vår senaste touringresa, jag har levt på 600-700 kcal per dag samtidigt som jag cyklat 5-6h/dag i Pamir, så nog ska jag klara mig ifall jag skulle låsas in i karantän i 2-3 veckor. Och tack Allah att vi inte hade en touringresa planerad 2020, då hade det bara varit att blåsa av hela skiten. Och till saken hör att jag har funderat mycket på 2017, då jag cyklade med Marcus över gränsen Grekland/Turkiet och campat på exakt samma ställe som alla flyktingar campar på nu. Sjukt. Det fanns en äcklig rabies-hund där som jagade oss, kanske rent av samma hund som Marcus träffade på 2012 på sn första touringresa till Singapore. Finns den hunden kvar där så lider jag med den som ligger där. Nu svävade jag iväg, sorry, jag skyller på att jag är full på en torsdag. 3 glas vin and counting.

751bed49-b010-4c51-ac86-159e3bd663cc
Bild från nöd-camping i Kaibito, AZ. Livet kan vara alltför gött. 

En ljusglimt denna veckan är att jag fått hem min nya cykel, och till och med provtränat på den. På Zwift i och för dig, men det känns bra. Ska bara lära mig att få på och av hjulen snabbt, så jag inte behöver sinka en hel grupp ifall jag punkar på en träning. Jag har som krav på mig själv att jag måste vara helt självgående när jag ska ut och träna, och inte vara en tjej beroende av någon räddare i nöden. MEN! Finlir, tvätt, och annat shit är får vara Marcus uppgift. Jag skulle inte kalla mig konservativ, men vissa saker är i mina ögon karlgöra, och jag vill inte ha med det att göra. Nog om det, kolla in nedan bild på min nya racer. Drömmen.

IMG_3044IMG_3046IMG_3048

Andra saker som jag gjorde det senaste är att sönder-Googla olika sekter, som till exempel Davidianerna, Rajaneeshpuram-gänget (stavning?), Guds barn, Scientologi, och Heavens Gate. Jag gillar ju som sagt obehagliga saker och grottar gärna ner mig i dessa. Kan tipsa om dokumentärserien Wild Wild Country och den nya på Netflix Madness and Murder? (Den med tigrar). Har börjat fundera på att stärka upp min franska ytterligare. Jag har en bra bas att stå på, men kanske ska gå en kurs på distans. Kanske lära mig tyska, tänt att vara lagom sexigt barsk på en och samma gång. Bra på CVt och på Insta-proffen. Jag går till jobbet på KappAhl, där jag har så grymma kollegor och varje dag när jag ska stämpla ut så glömmer jag av hela Corona-läget och kommer i nästa sekund på mig själv att världen är inte som vanligt. Deppar för en sekund och laddar om. Tar dag för dag, vilket ändå passar mig bra, då jag inte vill planera allt i detalj. Jag gillar att inte veta exakt vad som ska ske imorgon och inte ha ett schema att följa. Vi har inte fasta platser vid matbordet, inte heller en ”sida” i sängen. Jag ska aldrig ha ”min” sida på en dubbelsäng, men jag uppskattar en egen tandborste.

Summan av kardemumman på status just nu är att så länge jag kan vara ute och träna och är frisk så uppskattar jag livet. Ta hand om er och unna er en vardagsfylla och ost. Det är bra för hälsan har jag hört.

Puss och kram och hoppas vi ses på vägarna i helgen! ❤

Kris = Möjlighet?

Är inte det något kinesiskt talesätt som företag med mera föreläser om? Jag vill minnas att det förekommer i filmer med mera, eller? Hus som helst, jag har gjort en lista på saker som man kan hitta på nu för att inte deppa ihop helt. Jag utmanar dig att ta paus från kris, och fikar på möjlighet.

  1. Kör alla etapper i Tour of Watopia
  2. Börja slipa på den där affärsidén som du haft i bakhuvudet, starta företaget och förbered det du kan via laptop etc.
  3. 100 armhävningar-utmaning!
  4. Plöj serier
  5. Se alla Morden i Midsomer eller James Bond
  6. Rensa alls skåp hemma, städa, organisera och sortera, sånt som du aldrig annars hinner.
  7. Banta istället för att bunkra mat, det är ju klockrent om du har några kg plus, och kan nu gå på lätt svält utan att det kostar dig några kronor alls.
  8. Ge varandra en helkroppsmassage och bli en foot fucking master, den pokalen har jag redan.
  9. Lyssna på Hästgården som kommit tillbaka på P1 dokumentär (ej så upplyftande, men mycket välgjort serie i 5 delar)
  10. UT och promenera, cykla och spring. I frisk luft och fysisk aktivitet mår vi alla bättre, och alla dessa aktiviteter sker ju på behörigt hostavstånd. Håll bara extra koll så att den du har på hjul inte får din snorkråka på sig (som alltid annars)

Ha en bra vecka, och önskar er alla god hälsa!

/Snygg-Linda (som förövrigt skulle vara mitt namn på nummerlappen på Bratislava Marathon)

Fredagsblod!


Fredag och snart bara 4 veckor till årets Marathon. Lyssnade på låten Fredagsblod på väg till jobbet i solen och våren är på g i götet!

Marathon i östland har blivit en tradition för oss sedan 2018, vilket är rätt kul. Det började med Moskva (3h40min) 2018, och sedan Warszawa (3h26min) 2019 och nu väntar Bratislava. Förhoppningsvis får man väl lägga till i dessa epidemi-tider. Tanken på att det är en dryg månad kvar till loppet är lite jobbig, då man vet att man står inför något som är så jävla jobbigt och man kommer må skit och vilja dö under de sista 40–45 minutera. Gå i mål och lägga sig i gräset i fosterställning och sedan stappla iväg till en tunnelbana eller taxi. Sedan väntar hotellrum, frossa under täcket i några timmar. Det är lite som ett zwiftrace, du ska lida och det är bara att gilla läget. Men! När man klarat av denna utmaning är man så nöjd med sig själv och en enorm tillfredsställelse av hela prestationen, samt att ladda om till en segermiddag! Endorfinkicken gör att det alltid är värt besväret.

Just nu känns träningen bra, och har kunnat springa i snitt 2,9 (avrundar till 3) pass/vecka sedan årsskiftet, plus 2–3 cykelpass i veckan i snitt, och farten just nu säger att PB är möjligt. Det som kommer avgöra är dagsform, status i kistan på loppet och att man förblir skadefri givetvis. Vidare har vi en hel jympapåse full av sockerlösning i form av Maurten och andra gels att sörpla på, och kommer sedan komplettera med en karta Imoduim, som trots allt är min mest trogna sponsor i Marathon-sammanhang. Förra gång bestod min frukost på Race-day av vitt bröd med smör och marmelad, tre Imodium, en flaska Maurten och kanske en halv croissant, som man ej får missa om man nu bor på hotell. Dock får man undvika godsaker som nötter och frön, knäckebröd och granola. Tur att vi har en dag extra på hotellet och kan njuta av i alla fall EN brunch utan att lägga band på sig. Vi är en åttamanna-grupp som åker, 5 som springer, 3 soigneurs. Bra det, för då kan man ha gel-påfyllnad på strategiska ställen och behöver inte at arrangörens mat om inte kistan skulle klara av denna. Höjdpunkt nummer två den 5e april kommer vara att dra till hotellet och efter att man feberfrossat klart, gå ner i lobbyn och kolla målgång på De Ronde. Efter detta event kommer jag säga tack och hej till löpning för egen del och då blir det LVG för hela slanten. En sak som dock är till löpningens fördel är just res-biten. Det är alltid så besvärligt att packa cykel oavsett om det är flyg eller bil. Ska man på ett löpevent är det i princip bara en rygga du behöver, för skorna kan du ju ha på dig direkt. Jag kommer dock att jobba extra som löpcoach o hålla i lite gruppträningar på Aktivitus, vilket jag tycker är riktigt kul att få gör

Löpning på vinterhalvåret är löpning ett grymt komplement för cyklister. Jag upplever att man får en riktigt bra bas konditionsmässigt och som man sedan kan översätta på cykling. Och efter några veckors fartträning på cykel så kan man säga ”jaja, man är på gång!” (citat från Mitander i Hata Göteborg). Längtar ihjäl mig till torra fina vägar och min nya Tarmac som kommer gå i vinrött och vita detaljer. Den kommer förses med en ceramicspeed trissa, och Roval 50-profilhjul, och däck med natursida, drömmen! Observera att ingen kommer se mig för allt damm som jag lämnar efter mig av min höga hastighet

Hypokondri och idioti

Förkylning.
En konditionsidrottares värsta fiende. Fuck Coronavirus, det är vanlig svensk snuva, hosta och halsont som är den RIKTIGA faran. Ve den som vågar hosta åt dennes håll, eller andas på denne med en förhöjd kroppstemperatur. En till två dagar utan att kunna träna är illa nog, men skulle det gå upp mot en vecka, ja då är det illa. Strava-statsden går ner, staplarna på veckans pass är obefintliga, och på grund av bristande dos av endorfiner går det som en ond spiral. Konditionsidrottaren lovar och svär, rent av ber till Gud att om man bara får bli frisk och kunna träna igen, så ska man uppskatta livet liiite mer.

Man bränner sönder halsen med ingefära, citron och honung, och när ytan invändigt är ordentligt uppruggad så toppar man detta med Friggs C-vitamin, i ett desperat försök att överleva Då händerna är spruckna av pump-tvål och jobbets handsprit kan man i alla fall effektivt åtgärda med Cano-Derm. Börjar överväga att sänka en sexa starksprit för att sterilisera. Kanske dags att byta taktik? Katter till exempel. De verkar aldrig bli förkylda. Inte trapp-katten Sagan i alla fall. Han är ute i kyla och blåst hela natten, slickar sig i skrevet och mellan tårna som han gått runt i bokstavligen skit.

För en utomstående kan konditionsidrottarens tillstånd framstå som normalt. På jobbet tror alla att allt är frid och fröjd, men på insidan växer ett mörker av frustration. För en icke-konditionsidrottare blir förkylningen inte alls lika förödande, faktum är att man kanske ska lägga som lagförslag att få en del preparat och livsmedel subventionerade. Ett ytterligare argument är att alla VET att 1-1,5 vecka av träningsuppehåll avgör hela säsongen och hela ens framtid. Lika bra att ge upp, allt är skit.

Drar kanske efter halmstrån här, men finns det någon där ute som kan sträcka ut en hjälpande hand? Husmorskur, morfin, buddistiskt te, metod med eller utan evidens. Klarar snart inte detta mer, läget är akut.

Observera att det är inte jag som är förkyld, det är min för tillfället sämre hälft.

Vuxen på riktigt

ED93209D-02BF-45AE-B117-4689863C9A12
Dataspel för vuxna, den mest krävande e-sporten, SWECUP i Zwift på Specialized Concept Store GBG

Jag fyllde nyligen 25 år, då kan man väl kalla sig vuxen eller? Skulle man fråga min vän Alexandra Nessmar så är jag alltid liten för jag är ett år yngre. Klyschigt, men för mig är åldern i sig bara en siffra. Jag har nog alltid varit ganska ”vuxen” för min ganska ringa ålder förut, men när man väl är 25 så kan en del dörrar öppnas, och tidigare svårpasserade valv bli enklare att gå igenom. Säger man att man är 22 så kan många uppfatta en som en naiv och oskyldig liten tös, men 25, då jävlar, jag är Kvinna.

IMG_2662
Pannlanpa med 1000 lumen och reflexväst är även det vuxenpoäng! 

I bakhuvudet säger associeras ordet vuxen med ansvar, ekorrhjul, återhållsamhet och måttfullhet. Ganska osexiga ord, och att man kanske funderar på vad man ”borde” göra istället för att bara göra det man ”vill” göra. Tänk om man tar dessa ord och tankar och tänker igen. Kanske borde vi ta mer ansvar och vara sanna mot oss själva? Vad behöver och vill jag egentligen, och vad säger samhället att jag borde göra? Jag har frågat både kollegor och andra människor jag träffat om vad de har för passion i livet. Nästan alla säger att de inte har någon eller inte vet, vilket för mig är anmärkningsvärt. Kan det finnas ett samband med detta och på kallade Generation Ångest? För mig är det givet att Cykel och träning är min passion i livet. Jag gör det för min egen skull och vill dela med mig om hur man kan bli ganska snabb och må toppen. Löpning sedan, även om det är en sekundär sport för mig så är känslan efter ett hårt löp-pass svårslagen. Endorfinkicken efter den renaste och enklaste formen av träning kan nog ingen drog slå. Jag tycker synd om folk som inte upplevt detta. Samma känsla av att vara matt i kroppen efter Dubbad Distans mitt i februari.

IMG_2721
Härliga Gravel rides i krokarna runt Hindås

IMG_2722

IMG_2719
After bike drink, powered by billig rom från Penny Market Gardasjön

Som nybliven vuxen ska jag fortsätta med det jag redan påbörjat, men vill utveckla, att investera och prioritera mig själv. Det jag vill och behöver. Jobba effektivt genom att lägga kraft på rätt sak vid rätt tillfälle och inte låta mig luras av någon idiotisk energitjuv.   Jag ska våga chansa, för det värsta som kan hända är att det går åt helvete, och då är det bara på det igen. 

Några saker som jag kan stoltsera med som vuxen är att samtliga matlådor i hushållet är i glas, bilen startar ej och är nu på verkstad, jag har ignorerat arga lappar i trapphuset, har surfat på Hemnet, och lyssnat på P1. Det ni!

Allmänt just nu råder som sagt en balans mellan löpning, Zwift och vinterdistans. Löpning och zwift i synnerhet är kul, men det innefattar en hel del lidande med. Lidande och tillfredsställelsen går om varandra, men det är värt det varenda gång. I början av april väntar ett tredje marathon för mig, Marcus, Anders, Ida och super-svärfar Håkan. 42,2 km lida, följt av hotellvistelse, middag och sedan frukostbuffé i Bratislava. Taggad, och känner mig ganska okej i löpningen nu. Bra träningsfrekvens sedan slutet på december. Ska bli riktigt kul att kunna dela detta med alla inblandade, och vi kommer till och med ha matchande linnen från Bio Racer. Kanske till och med kan hoppas på personbästa (3h 26m), ska utvärdera och känna efter om en månad hur det känns. Just nu är jag ungefär lika snabbt som förra åter vid denna tiden, så fullt möjligt om man är skadefri.