Periodaren

Det var ett tag sedan jag hade motivation och något kul att skriva om, men nu tror jag har jag har något på gång. Jag har insett att jag är lite av en periodare när det kommer till bloggen, och när jag rannsakar mig själv så är det inte bara bloggandet. Det gäller även antal cykeltimmar, alkoholintag och Netflix-konsumtion. Ett tydligt samband kan man beskåda på Strava Statistics, nämligen att väder är en faktor. Vid bra sommarväder har jag cyklat 13, 15, 18 timmar per vecka, medan andra veckor är det bara 6-7 timmar. I samban med att det sämre vädret drar in och timmar på cykel minskar, jag då ökar scrollande på diverse plattformar. Har lagt alltför mycket tid på att försöka hitta någon ny bra kriminalserie som uppenbarligen inte finns, för att sedan ge mig på att se om hits som Mindhunter och Unabomber.

Några veckor av full sommar kulminerade i att vi åkte ner till Skåne och Ringenloppet SWECUP deltävling. Klassiska racet som både jag och Marcus kört många gånger. Marcus har till och med knipit segern vid ett tillfälle. Det är alltid ett toppen arrangemang, med full sol, laddat fika-tält och kantvind. Mamma, pappa och flera gamla kändisar kom med oss. Vår egna tradition fortsätter sedan med bad i Västra hamnen i Malmö (denna gången i Sibbarp), och take-away med några väl valda bundsförvanter. Racet gick bra och vi är bägge nöjda med dagen. Jag skulle köra 99km och Marcus 165km. Vi Damelit körde ihop med Damjunior så det var ca 25 personer till start. Jag vet sedan innan att det är många i detta gäng som spurtar ner mig, även om jag är ”pigg”, så min chans är att försöka innan en eventuell spurt. Försökte köra hårt och attackera, alliera mig med någon annan som likt mig var i ensam majestät från sin klubb. Svår bana att komma iväg i en utbrytning, och tyvärr gick det inte tillräckligt fort i kantvinden. Det hela slutade i en klungspurt och jag blev 10a. Jag är nöjd med min insats och att jag försökta göra tävling av det. Det jag föraktar mest av allt är att bara komma till ett race och bara ligga i klungan och bli 8a eller 9a, och inte ens försöka vinna. Vad är meningen med att göra det? Har man en fin spurt och har chans på pallen så är det ett helt annat läge att vara mer passiv. Summeringen är att det var en bra dag och formen är ganska bra, men känner att jag har något mer att ge på en kuperad bana. Det var också kul att se päronen strategiskt placerade i brassestolar vid varvningen.



Marcus lopp sedan. Såg på håll att Marcus tog sin standardplats i startfållan, sist. Jag gick till lagningen och placerade mig vid kanten, laddad med en back med flaskor och Vitargo. Det gick iväg en mindre grupp tidigt som fick några minuter, och klungan efter. De tre första varven höll Marcus sin trogna plats sist i huvudfältet, men jag såg på hans avslappnade och lite luriga ansiktsuttryck att det kommer nog bli en bra dag. Lugnade eventuella roliga själar att man ej behöver ropa tips om hur man ska placera sig i klungan, utan bara att ha tålamod. Varven gick och kantvinden blåste på. För varje var kändes det som att det droppade folk hela tiden. Utbrytningen hade nog som mest 3-4 minuter, men detta åt klungan upp och det blev en spurt för Herrelit med, och där blev Marcus 7a. Vilken dag! Vi kände båda att vi hade inte gjort vår snygga klubbdress besviken och kunde med belåtenhet dra och bada.

I vecken som gått nu har väder varit kaos i Mölndal, dvs inte så mycket segmentjakt, utan netflixjakt istället. Det behöver inte vara dåligt, utan kanske bara bra att kunna ladda upp och explodera när det väl blir en bra dag att cykla. Vi har även bara två veckor kvar att jobba, sedan väntar 5 veckor av full jazz semester. Längtar mycket kan man säga. Skönt med sen semester, för då förlänger man sommaren, är poppis på jobb som jobbar hela Juli, och sedan drar man när alla är tillbaka. Toppenupplägg. Notera även att om man känner att man måste återhämta sig och vila på semester så har man fel jobb eller jobba för mycket. Semester ska man maxa och göra ALLT. Vi ses på sociala medier där jag tänker gravera in hela skiten 🙂

/Diesel-Linda

Helg-rapport från Östgötaslätten! Ställde skåp och satte snigelspår.

Troligen har det varit svårt att missa att det hänt grejor på vägarna i Linköping/Omberg i helgen. På grund av orsaker som jag inte orkar älta igen, så blev det ingen Tjejvättern och rekordjakt, men det blev en helt episk lördag i alla fall. Big Girls’ Cycling med Slipstream Squad kan man säga att det var. Notera att det är pondus och en släng narcissism när man säger Big Girls’. Alltså – det har inget med fettprocenten att göra, den är låg så oroa er inte, utan det betyder att vårt gäng har koll på läget och visar hur man cyklar. Snabbt, snyggt och säkert. Ett åldersspann från 26 till 48, från olika platser, men intresset för cykling för oss samman.

Samling på fredagen vid hotellet. Några av oss fick en kortis på kvällen innan vi skulle lösa käk och häng. Jag hade laddat med ett flak öl (och några cider för man vet ju aldrig). 24 st finns på ett flak. Vi var 10 st som skulle bo över, och tänkte att tre öl var måste man ju ha, eller? Kastade på 6st till och säkrade med silvertejp. Biceps fick bekänna färg kan man säga. Till denna otroliga buffén av dricka tog vi den lokala ”Gröna-tjollen” och köpte oss en falafel eller dylikt, satte oss på gräset och hade det gött bara.



Vi hade en otrolig runda på dryga 170km planerad, men några väl utvalda segment som skulle erövras. Det var bland annat Omberg, och sedan några längre på slätan som vi skulle behöva varandra för att lösa. Att köra tighta, snabba lagtempon kan vara det jag tycker är roligast just nu. Det kändes väldigt tryggt i detta sällskap, vilket är en förutsättning för att lösa pressen när det hetsas om segment. Vi utgick från Scandic i Linköping och hade hård vind rakt i ansiktet nästan hela första halvan. Köttade sedan upp på rundans största, och egentligen enda backe – Omberg. Mycket fint där, och där fick vi både kronor och pokaler. Sedan vände vi tillbaka mot Linköping igen, och nu skulle den roliga avslutningen ta sin början. Medvind och långa segment. Noterade att vi fick delad bästa tid på det ena med en herrelitcyklist från Hymer, och det var ju störigt. Hade varit lite kul att skicka mail till honom, men men, kan inte få allt. Sista ansträngningen för dagen var en längre sträcka på knappt 12km. Där hade det gått en tempo-tävling, så någon med tempocykel hade kört där i 46km/h. Man visste att uppgiften kan vara svår trots medvind, men vi gav oss tusan på det, och klarade köra i nästan 49km/h. Där satte vi våra snigelspår kan man säga (Obs! internt skämt som är FÖR roligt att ens kunna förklaras i text). QOM-maffian var nöjd med dagsverken och vi kunde rulla tillbaka till hotellet. Tur att vi fick medvinden på hemvägen och att vi även undvek några arga moln som var annalkande. Fika i hann vi med i Väderstad också!

Våra kit fick vi designat av Biehler, och det var hett. Alla såg så grymma ut i detta, och det ger en extra känsla att ha likadana kläder. Lite sekt-igt, men på ett bra sätt. Det var en fröjd att få cykla med andra tjejer som har samma inställning till cykling. Det är ett faktum att det är inte lika många tjejer som cyklar, och framförallt inte som är så här starka, men när man väl får till något ihop är man alltid lika peppad. Det gav mersmak och jag hoppas vi kan göra något liknande igen under sommaren, med hela eller delar av gänget. Det kommer pumpas in på sociala medier, så ingen behöver oroa sig för att missa någon information.

Tack alla inblandade!

Bilder från diverse Iphones.

Share Your Passion – Road Cycling is mine

By: Linda Jacobsson
Biehler Brand Rider and SCSGBG Ambassador

I found cycling when I was fifteen. My father started cycling a few years earlier for fitness, and shortly after me and my brother followed him. We joined the local club in my hometown in Sweden, and I started the long journey towards the cyclist and person I am today. At this point neither the watts, nor the style was in sight, but after a decade, including growing up, has paid off. We raced for many years and both me and my brother were selected to the Junior/U23 National Team for some races abroad. With my mother completing the “team” as out nutritionist and lovely spirit, we were a real cycling family. Started off with an aluminum frame and wore a jersey two sizes too big and had no clue. Who would have thought that road cycling would be so expensive and specific? We leveled up with high profile wheels after a few years, baby oil on the legs and a full toolbox in the car to deal with any given situation. Just being at a race and not racing yourself requires some accessories. We went from nothing to bringing comfy camping chairs, food, extra water, umbrella, and SPF. You really need a manual to start off smoothly.  

I was lucky enough to meet my significant other who shares the passion for cycling. I do not usually post statements of how much we love each other, but it is really a blessing to share my life with a person that loves the same things I do. We love different types of cycling, road racing, bike touring, and hunting crowns on Strava. We raced a lot in the past, we have done 3 big bike tours around the world, and now we are just two happy cyclists who likes to ride fast. 

For me personally, I am stronger now then I was when I raced more frequently. I think it is a combination of years of training is adding up, solid base with the two recent bike tours, and just trying to make the most of every day with decent weather here. I do not have a strict plan for my training, but I love the feeling of getting back home after a ride with smashed legs, conquered segments, and a high average speed. Just to mention the words “average speed” says that you are not primarily a racing cyclist, but a person who rides for fitness and fun. 

Road cycling has an obvious element of fashion and style. This has increased over the years, and now you can find so many nice pieces of clothing online. When I go out for a ride, I want to look good and fast. It does increase your performance if you feel like a king or queen. Jersey and bibs with a slightly longer fit on a tanned and defined body is gold. Carefully combined with helmet, socks and glasses to complete the look. I am a white shoe, white sock girl, a classic that will never go out of style. White glasses and/or helmet is also fresh. Take care of your clothing, and when you are “finished” with them, or want to update for the next season, do not just stack everything up. Give away, sell, reuse. Maybe a local club member will be thrilled to keep using your jersey on new adventures. 

This year I had a plan. I wanted to gather a group of some of the fastest ladies in Sweden to share the road with and to push our limits. We have a big sportive event in mid-June in Sweden, thousands, and thousands of participants every year. The Main route is over 300km, and for several years there has been groups trying to go as fast as possible on the course. The record has been beaten over and over, and that is inspiring. As a woman, I guess it would be possible to draft and be the “fastest” woman on this, but I though it would be more fun to do a women-only effort and see how fast we can be without a male train in front. The women-only ride is 100km, with start/finish in the same town. I carefully invited ladies that I know are both strong, and skilled enough for this task. The goal was to average 38,3km/h on this. It is fast, and it takes some planning to achieve it. I was confident in this group and it seemed that all were inspired. Unfortunately, due to the you-know-what, the date has changed from the upcoming weekend to September, and we cannot do this for real this year. Nevertheless, we will still go on a road trip and make the most out of this weekend anyway. We will ride a 170km beautiful course, go all in on segments, and enjoy ourselves. We will try to find the gold of views and nature of Sweden, and we hope you want to follow us on our day. Maybe be inspired to do something similar yourself with your group of domestiques, copy the lovely course, or just buy a RAD looking kit. Enjoy!

Big thanks to Biehler Cyling for designing our SYN Jersey Chapter Sweden!

Tips på väg!

Sommaren kom denna helgen, och tur var det. Känns som våren helt regnade och blåste bort och äntligen fick man en helg med start på cykelbränna och salt-tendenser i ansiktet. Nice.

Jag tror inte jag skrivit om just denna fråga innan, men kom och tänka på det nu i samband med att Mölndals kommun (eller vem det nu är) satt upp LIVSFARLIGA stolpar på John Halls väg igen. Har ingen bild just nu, men för er som ej känner till vägen så är det en smalare landsväg där två bilar kan mötas utan problem. På en sträcka har de ritat streckade linjer, som en ”fil” för cyklar (en cykel får plats). Det i sig är toppen. Det som inte är toppen är att det med jämna mellanrum sitter meterhöga stolpar, som är svåra att se, speciellt i motljus. Det är mest trafikerat på eftermiddagarna och då har både cyklister och bilister solen i ögonen. Istället för att bilar kan köra om cyklist när det passar så får de stanna vid stolparna på cykelfilen för att släppa förbi mötande bil. Alltså kan varen cykel eller bil komma fram i samma riktning när man får möte. Det är farligare för det sabbar flödet på vägen och i son tur spär på den konflikt som finns i luften mellan cyklist och bilist.

Kommunen och i sin tur staten har säkert en god vilja att förbättra, men det känns som att den som bestämde att dessa skulle upp igen (de har varit nere en period och sedan tillbaka ??) inte orkat efterforska på plats hur det faktiskt är på den vägen. Cyklister och stressade bilister kanske inte alltid förstår varandras synvinkel. Medvetet eller omedvetet. i vilket fall så är det kommunen/staten som har makten att underlätta detta, och i sin tur göra alla på bättre hur och förebygga olyckor. Samhället borde också på allvar förbereda för att underlätta cykel som transportmedel och träningsform, för folkhälsan och miljön. Det bästa tycker jag är en cykel-fil i samma nivå som vägen, med en streckad linje som markerar tydligt. Då kan folk cykla i olika hastighet, köra om lätt och även vara säker från bil. Gående kan sedan vara på en trottoar eller med nivåskillnad gå bredvid. Detta finns mycket i södra Kalifornien, har upplevt det själv och det är toppen.

Jag vill även poängtera att det aldrig finns en legitim ursäkt för att vara en idiot på vägen. Cyklist eller bilist. Det som är den stora skillnaden är ju att jag som cyklist har livet att förlora och inte en skrapad bil. Det är alltför många som tutat aggressivt, kör om för nära (med flit), eller bara spyr galla över varför man cyklar si eller så. För att ta ett exempel från förra året så hände följande. Jag och Marcus cyklar i bredvid varandra, och vi ligger tight till höger. Det är en 60-väg och vi kör i dryga 40km/h, alltså inte så långt från vad bilar bör köra. Vägen är fri från trafik och det är gott om plats, två filer markerade. En bil kör om i mycket hög hastighet (långt över 60) och nästa nuddar min arm och man känner en rejäl vindpust på högprofilhjulen. Vi kommer fram till nästa by någon kilometer bort, och ser bilen på Coops parkering. Vi väljer att stanna och konforntera föraren. Det är en pappa i 40-årsåldern, och han har sin son med, ca 5-6 år. Minns inte helt vad Marcus sa ordagrant, men budskapet var att det han gjort var extremt farligt och onödigt. Vi får tillbaka att vi är dumma i huvudet och ”nästa gång då dödar jag er”. Det är ett direkt hot, och jag kan inte fatta hur man ens kan säga så till andra människor. Han är röd i ansiktet av ilska och aggressivitet, ser ut som en lönnfet lantis som inte fått ligga på en månad och bara inte kan ta att han gjort fel. Sonen bredvid fattar knappt vad som sker och undrar varför pappa är arg. Jag reserverar mig för att jag har knarkat True Crime, som kan påverka mina tankar, men kan ej låta bli att tänka på hur läget är i den familjen. Skam är i alla fall det MINSTA familjen måste känna. Sjukt trist inställning som man troligen kommer ha svårt att förändra, men man kan UNDERLÄTTA för alla inblandade genom att bygga nya vägar smartare.

Så en vädjan till de som sitter på makten. Ta en extra vända och fråga folk lokalt om hur läger på vägarna är, kolla på andra länder vad som sker på byggande av vägar och även 1,5 metersregeln. Små medel kan göra stor skillnad och göra det mer friktionsfritt i trafiken. För målet är väl att både förbättra folkhälsan genom motion till och från jobb, samt minska biltrafik på våra vägar och i städer?

Tack för mig och ha en grym vecka!

Energiprincipen – stämmer den verkligen?

Jag tror på vetenskap. Om forskning och evidens finns, så har ni mig med på tåget. Jag tycker det är superintressant med naturen, kroppen, samband i fysiken och biologin. En lag som jag lärt mig i Fysik 1 eller A i gymnasiet är Energiprincipen. Den kan appliceras överallt och den har aldrig fel. Eller?

Den senaste tiden har vi befunnit oss i ett flyttkaos och på diverse byggvaruhus, och efter dessa veckor så har jag fått anledning att tvivla på fysikens lagar. Jag kan cykla i 4-5 timmar på minimalt med mat och ändå känna mig hyfsat fräsch, men att åka till ett shopping-komplex och spendera en förmiddag på till exempel ställen som Bauhaus, K-rauta, Biltema och K-rauta gör mig helt jävla slut. Man kan ju omöljligt bränna mer kalorier på en 2-timmarstur i dessa butiker, som att trampa mer än dubbla tiden i kuperad terräng? Det är något i min kropp som går på högvarv så fort man kommer in på en parkering till ett av dessa varuhus, och jag får inte ihop hur det kan vara så dränerande. Jag ska också tillägga att jag och Marcus har köpt en några år gammal trea i bottenplan, där endast renovering LIGHT var på agendan. Det gällde golvslipning, målning, detaljfix som lister etc. plus själva flytten. Så inte supermycket om man jämför med många andras projekt, men nog så jobbigt ändå. Lägg till en gnutta besvikelse på min armstyrka, som jag försökt jobba lite med under vintern, inte levererat bästa resultat.

Kan det vara så att det finns någon annan typ ev energi som som inte mäts i fysiska kcal, men mentala kalorier? Hur tankar man in den energin i sig för att orka mer? ”Mörk Materia” är ett begrepp som dyker upp i bakhuvudet. Finns ej definitionen, men det det känns dolt, hemligt och svårt att förstå. Är det den jag saknar tillgång till för att inte bli galen på Hornbach eller Biltema? Kostar mental stress energi i kcal, som man kan kompensera med sportdryck, eller är det en ekvation utan reell lösning?

Ni hör att jag kan några begrepp inom fysik i alla fall. Det gjorde sig påmint när jag packade upp min gamla formelsamling från skolan och la den i en låda. Toppenbok faktiskt, bra tabeller på mått och annat som man behöver i renoveringstider. Också en helt onödig bok, då jag också inser att jag kommer ihåg en massa skit som atomnummer på grundämnen, topptriangelsatsen och radianer. ”Kosex” var ett bra kom-ihågknep som en lärare hade. Kos = cos som i cosinus, sex – att ligga, och alltså är cosinus = x-axeln. Fattar ni?! Typiska saker som man använder DAGLIGEN i livet…

Nu är vi inflyttade och numera är det Larssons berg som gäller efter cykelpass. Grill, öl och uteplats. Katten Sagan är med, och han verkar vara 3a i hierarkin i kattgänget här. Toppen ju!

Hälso-paradoxen Zwift, är det det bästa eller sämsta som hänt svenska folket?

Zwift kan ha varit det bästa som hänt svensk cykel i form av att folk får sin träning gjord, och vinterträning inomhus har fått en helt ny dimension. Även om man ej för så mycket race, så är det så mycket roligare att köra intervaller och vara på väg någonstans. Det är en träning och tävlingsform som verkar passa svensken, och man hoppas att det kan smitta av sig och locka fler att börja träna på landsväg ute på riktigt. Svenska cykelförbundet har skapat och genomfört en Swecup, och nu även en Skandinavisk cup som gjort succé. Superkul att köra mot och med folk som man känner till, både ”on the line” och ”IRL”.

”Ny vecka, Nya möjligheter” har fått en ny innebörd. En mixad känsla av taggad glädje och lätt ångest för vad kvällen ska bjuda på. Börja veckan med att vända ut och in på lungor och lår sent på kvällen, efter att ha laddat med lite socker och vissa kör även koffein, och sedan väntar en natt med lite sömn pga orsaker. För folk som inte har eventuell spons på fancy energi kan det bli en dyr höst/vinter med andra ord. Själv blir det mest vanligt kaffe och mellis innan i form av vad som nu finns hemma. Kan bli lite gröt, en banan, kanske en bit kex-chokela’, ni fattar. Kanske man skulle ha investerat i nåt läkemedelsföretag, för försäljningen av Melatonin borde rimligen ha skjutit i höjden, då hela Zwift-Sverige inte kan somna efter sena race. Det får mig att tänka på filmen The Wolf of Wallstreet med Lenardo DiCaprio, ett segment i filmen när han rabblar upp alla droger som han behövde för att klara av en arbetsdag. Pigga upp och lugna ner om vartannat, men det gick ju åt helvete för honom ett tag efter, så kanske man inte ska hålla på för mycket i långa loppet.

Andra positiva effekter som Zwift har på oss är att vår tålighet för frustration måste ha gärdets en del i alla fall. Det kan gälla tekniska problem i spelet eller att ERG-mode krånglar. Kanske blir skärmed svart och när man är tillbaka är klungan long gone, det är bara att svälja och gå på nästa race. Till den i hushållet som inte för tillfället sitter med trailern själv kan också få utstå en del utmaningar. Att ständigt vara påpasslig för att justera fläktar, fixa vatten, socker, och kanske en Power-up i rätt tillfälle. Det kan vara en svår uppgift, men det ska bara göras.

Denna vecka var det sista Swecup, och tanken var nog att övergå lite mer att köra lite vanliga intervallpass, men fick sedan syn på CeramicSpeed race series, och en chans att kunna bli ny ambassadör. Det kunde jag ju inte missa, så körade racet i tisdags, och gick vidare till kvartsfinal i alla fall. Nästa race körs imorgon kväll, top 50 går vidare. Blev 39a sist, så har hoppet uppe. Vad gör man inte för att spara 1 watt, och öka med 1,5 i utseende-poäng!

Med dem orden så välkomnar jag våren UTE och ser fram emot racer inom kort. Hoppas vi ses! ❤

Det är upp till mig och dig. Häng med!

Det är inte ovanligt att man kan kommentera fördelning mellan män och kvinnor cykling. Det är ett faktum att det är betydligt fler män som utövar sporten, både proffesionellt och amatör. På den professionella scenen går det sakta på rätt håll och kvinnor får mer och mer exponering i media, fler lag med större budget etc. Det är en bit kvar, men det är positiva vibbar. Inom Sverige så upplever jag att både män och kvinnor har lika chans och utgångsläge att bli bra cyklister, oavsett ambitionsnivå. För den som vill nå toppen internationellt så kanske man gör det bäst utomlands, men tävlingscyklist bra nog för Swecup i Elit, Elitmotionär på Vätternrundan och i lokala klubbar så är det toppen. Min uppfattning är att alla kan ta plats och har man förmågan att cykla snabbt, så finns inget som hindrar egentligen.

Jag har lärt känna flera tjejer som är grymma på cykeln och som gillar att köra snabbt, vill bli bättre och ha kul på vägen. Det är skoj att utmana, peppa och träna tillsammans för att utvecklas. Dock får man ofta också höra att man ofta är ensam tjej med, eller kanske en vapendragare som hänger med på regelbunden basis. Jag kan såklart räkna ut att om det är 1 tjej på 10 herrar som cyklar så är det rimligen mest herrar på träningar/event, men jag tycker ändå att fler ska våga sig ut och joina. Många tjejer kör runt på egen hand och utvecklas därmed långsammare. Hade jag haft svaret på varför så kanske jag inte suttit och skrivit detta. Jag har en känsla av att det är en kombination av rädsla/stress att folk ska se hur formen är, att man har en onödigt detaljerad plan man inte vill frångå, vara ensam tjej och kanske att man blir ifrånkörd, exponera sina watt, eller? Fill me in here, please!

För att komma över detta så är det utanför komforten som gäller, och det är så man blir bättre. Jag har kämpat och tidigt fysisk bitvis för att komma dit jag är idag och jag fortsätter jobba. Zwift är ju det självklara exemplet. Jag tycker det är den bästa träningskompisen man kan ha under höst och vinter. Blanda workout och race, enkel setup och kul! När det kommer till att köra race på Zwift så är jag ingen stjärna. Mina watt är inte dåliga på något sätt, fick nytt FTP/bästa snitt på race på ca 4,1 w/kg och det är kul, men jag var i gruppetton/ingenmansland. Flera framför mig i listan hade 3,7-3,8 och någon till och med 3,6 i snitt. De hade alltså kört racet bättre än mig och hade det lilla sista på den där 1-2 min forceringen som jag inte hade. De kunde gå med där jag efter halva loppet blev ifrånkörd, och sedan fick en ”bättre” resa än mig som mosade på bakom. Jag måste bli lite bättre, för att kunna överleva kritiskt moment och hänga med när tåget går, och jag hoppas jag kan göra det snart innan våren kommer och jag pausar Zwift till hösten igen.

Jag kör i A, och i A ska man köra om man har 3,7w/kg i FTP som tjej. Det är många i Sverige som löser detta och jag vill verkligen slå ett slag att testa köra race, och vad kan då vara mer lämpligt än Swecup? Det är mycket roligare att köra då man känner igen några namn, än att bara ta ett race i listan på appen. Igår måndag så var vi 14 st som gick imål A, och då är 9 st i samma lag. Verkligen Kudos till alla starka damer som kör och till SZ som verkligen verkar ha gemenskap och glädje för Zwift, men min poäng är att det skulle bli så mycket roligare för alla om vi kunde vara kanske 50 st i A. Då hade det kunnat bli en utbrytning, en huvudklunga och lite folk som kanske blir avhängda. Vet ej om jag har hela sanningen, men jag har även noterat att en del i B har 3,7w/kg i snitt, men väljer inte A trots allt? För att vi ska kunna utveckla cykelsporten och alla dess grenar så hänger det på dig och mig som individer att ställa upp. När förbundet har fixat en cup där det är så enkelt att anmäla sig, kommentatorer, sponsorer etc. det är väl klart man vill hänga på och visa intresse. Jag orkar inte höra kommentarer som ”Damerna är bara 15 pers”, ”knappt några damer som kör”, eller att någon ska ifrågasätta prestation pga att man inte har lika många motståndare. Jag tänker att jag vill vara med för främst min egen utvecklings skull, för att det är kul, men också för sportens skull. Speciellt när det är på tillgängligt och billigt som det är om man jämför med att åka runt hela landet med MTB eller landsväg.

Om du som tjej identifierar dig med mig? Ta chansen att försöka peppa en vän eller bekant att hänga på och utvecklas. Uppmuntra till att det inte är en katastrof om man blir ifrånkörd och att watt inte måsta vara på himla hemligt. Om du som man har en tjej, kvinnlig kompis, syster, kusin? Ta chansen att uppmuntra, stötta och våga utmana. Och slutligen, om du är en tjej som står på tröskeln men inte helt kommit till skott? Kom in i matchen, du är välkommen!

Kudos från Diesel-Linda 🙂


Distanspass och fika-tips!

Jag älskar att köra långa fina distanspass. Med landsvägscykel på vår och sommar ska det gärna vara hetsig Segment-jakt och högt snitt på vägarna. Pitstop på nya fikaställen runt om på landsbygden för att sen kasta sig iväg igen. Livet alltså!

På vintern däremot så är farten inte så viktig, utan mer att få många timmer på cykeln. Och farten är inte ens att tala om när men åker omkring på en ap-tung touringcykel, växlande väder och underlag, och alla lager man har på kroppen. Jag har ett särskilt obehag när saker korvar sig, i synnerhet i knä-området. Känner mig inte helt på g med varken benvärmare eller vinterbyxor, det är något som sinkar en, men man har inget val just nu. Trots att farten inte är något att skriva hem om, så får jag ofta en hel av den drömmiga snabbdistansen. Elitmotionärens gnetrecept har höjt min grundstryka markant de senaste två åren. Fortsätter på den filosofin.

Hade det inte varit Covid-tider så hade man kört en hel det pass med både min klubb CK Master och systerklubben Aktivitus Sports Club, men nu har det mest blivit i mindre grupper om kanske 4-5 pers och även en del pass solo. Jag tycket det går ganska bra att köra själv, men jag måste ha ett särskilt mindes för dagen. Det gäller för mig att ha en uppgift, ett uppdrag och en bra podcast på vägen. Uppdraget kan vara att titta ut ett nytt fik till exempel. Nedan följer mina tips på ställen på ”distans”-avstånd från Göteborg.

Leva Surdegsbageri i Viared: https://levasurdegsbageri.se

Blommigt och Prickigt i Hyssna: https://blommigtochprickigt.se

Åsa Hembageri i Fjärås/ Onsala/Åsa: https://www.asahembageri.se

Sahlströms Praliner och Kakor i Anneberg: http://www.pralinerochkakor.se/index.php/hitta-hit

Fjärås Bräcka Naturrum/café i Fjärås: https://www.naturumfjarasbracka.se/sv/148716/Caf-Brackan/

Café Tant Rut i Kungälv: https://www.cafetantrut.com

Vänga Kvarn i Vänga: http://vangakvarn.se

Kaffedoppet i Lerum: https://solkatten.nu/kaffedoppet/



Och detta vill jag testa i framtiden när tillfället ges:

Engalycka mellan Hällingsjö och Rävlanda: https://engalycka.se

Jonsereds Trädgårdscafé i Jonsered: https://www.jonseredstradgardskafe.se/mat-och-dryck





Den Amerikanska Drömmen

Mitt i hemmajobbet och i bakgrunden rullar en Youtube-video med ett gäng som touringcycklar i USA. Lever och upplever det bästa med USA, och allt är toppen. Tänker tillbaka på vår resa 2019, och är ett: tacksam för att vi inte hade något planerat stordåd för 2020 och fått ställa in pga det som inte orkar prata mer om, två: USA är mäktigt. Vi fick uppleva en enorm gästfrihet, glada och hjälpsamma människor, landskap utan dess like, och bara bra ord om Sverige/Skandinavien. Finns inget som är så gött som att ta sig på cykel med egen kraft, A till B, scout upp fri-campingplats, äta enkel pasta och Coors 6-pack. Den nattliga kissepausen, inklusive natt-choklad som man bara måste ha magen skriker av hunger, för man alltid missbedömer att man behöver mer energi in när man cyklar 5h om dagen. Detta var min Amerikanska dröm. God Bless på riktigt, och önskar att detta representerade hela Amerikat.

Med det sagt så inser jag också att vi har de allra bästa förutsättningarna för att få den upplevelsen. Vi är ett vitt, fint, ungdomligt med det bästa passet man kan ha. Skulle behöva anstränga sig för att inte bli uppskattad. Vi cyklade mellan västerns episka nationalparker och däremellan några få större städer som Seattle, Las Vegas, San Francisco och Los Angeles. Mindre samhällen på landsbygden och även nationalparkerna är ju även den rika mannens mark och destination. Från Seattle till Las Vegas (halva resan, 2 månader) såg vi bara vita människor. Inget vi tänkte på först, eller la någon värdering i, men det slog oss när vi närmade oss Vegas. På väg in i större städer ser man misären, och då är det alla andra grupper som inte tillhör ”all-white America”. Platser där man aldrig skulle våga släppa iväg sitt barn själv till kiosken, eller våga lämna cykeln vid ett fik, knappt vågar få ögonkontakt med folk. Det är synd att det är så stora skillnader, och det känns ibland hopplöst om du skulle råka födas i fel familj eller område. När man fick se och uppleva skillnader med egna ögon på plats så har får man en bättre förståelse, samtidigt som läget känns hopplöst.

Jag kan inte säga att jag är något helgon på något sätt, men jag försöker ha mina lärdomar från touring-resorna i bakhuvudet. Jag kan välja att aktivt ta in på ett fint hotell eller köpa vad jag nu önskar på ett alldeles för dyrt Vegan-café, så väljer jag där på resan att leva som en luffare. Det är vetskapen att jag när som helst kan återgå till mitt normala läge eller ta något ”bättre” som gör att man är så bekväm att bara leva det enkla livet. Jag hoppas kunna uppleva min Amerikanska dröm i någon form igen i framtiden, men hoppas att de får bukt med den orättvisa som faktiskt finns.




Stats och ”Uppesittarkväll”

Det har säkert inte undgått någon att man nu kan kolla in sina stats på Strava för året. Och har man även fått Strava Summit på Friskvård så kan man även se sin samling av kronor. Hehe.
Fick inspo av cykel- och bloggkolleaga och det är rätt kul att krafsa sönder sin mobil och för att kolla ALLT. Så bra som jag varit under 2020 som cyklist har jag aldrig varit, och jag vill bli lite bättre till 2021. Taggad och motiverad att fortsätta träna, men fortfarande med den stora passion jag har och variation. Min samling QOM är jag nöjd med och faktiskt förvånad att det är så många.
Jag minns en dag i våras då jag och Marcus gav oss ut på en riktigt kötting runda på nya vägar runt Bollebygd. Målet var 20 QOM på en runda, och så blev det. Shit pommes. Och då körde jag analogt, se nedan 🙂
Tyvärr kunde jag ej ladda upp video, så blev bara skärmdump, för jag är för snål för att uppgradera bloggen, men jag hade för hand skrivit ner sträcka och snitt, och någon fick köras två ggr då man var osäker på att man fick med starten korrekt. Det var en EPISK dag.

Många segment har givetvis tagits i gruppträningar eller med den bästa hjälpryttaren, men en hel del har jag klarat helt solo givetvis. Det ingår ju i landsväg att man kör i grupp och även att vara smart med vind etc. så det är greit. Vissa segment har varit en extra utmaning för oss båda, då andra snabba par lagt vantarna på dem innan. Jag har ibland fått ropa ”Här måste du köra snabbare än Larsén eller Stevensson för att vi ska lösa detta!”. Svettigt men kul och så vidare.

Ett av de mest prestigefyllda segmenten som jag löste helt själv är STELVIO. Fastnade dessutom i ett vägarbete med rödljus, så kunde ha löst nr 6, men skit samma, nöjd och kul att vara top 10.

Idag den 23 December sitter jag hemma med trappkatten Sagan och jobbar det sista innan JUL.
Tydligen är det ”Uppesittarkväll”. Aldrig tagit del av fenomenet, fattade knapp vad som skulle göras, men har nu fått veta att det är Bingolotto och då gäller det att vara bänkad tydligen. Jag har fått min blonda och blåögda svenskhet ifrågasatt tidigare än vid detta tillfälle. Jag har fått beröm för min svenska, och samtidigt fått frågan hur länge jag bott här… Suck. Min skånska är inte ens grötig, men tackar som frågar. Att inte känna till Uppesittarkvällen tog dock priset. Jag kommer sitta med i soffan, men vår planen är att bli salongsberusad på en halv lådvin istället. Imorgon ska jag tränings-hetsa på ett eller annat sätt i fint krispist väder, och sedan njuta fullt ut av julens godsaker.

GOD JUL!