Leve matlådan och stressdistans!

Nu är vi tillbaka på riktigt, både fysiskt och mentalt. Kontrasten att vara på vägarna och ibland inte veta veckodag eller klockslag till att jobba måndag till fredag igen är lite konstig, men känns gött. För mig är det just kontraster i livet som gör att man kan älska de flesta situationer. Efter att ha varit på ett långt äventyr så känns lite rutin riktigt bra. Jobba, träna, laga och käka matlådor, mysa till serier och käka middag med päronen. Livet är alltför bra. 

Mina tips på goda och nyttiga matlådor:

·        Linsgryta med morot, krossade tomater, grön paprika och en klick keso.

·        Chili sin carne med massa blandade bönor, crème fraiche och lite mangochutney.

·        Torsk i ugn med potatis, sallad och gräddfil

·        Sallader med de grönsaker man har hemma, kokta ägg, knäckemacka med Bregott (obligatoriskt) OBS! enligt mig är alla som tar ett ”lätt” alternativ framför Bregott är psykopat.

Foto: Erik Karlsson Landén

Träning sedan. Nu gäller löpning, zwift och vintercykel ute. Det har varit segt satan att komma igång med löpningen, men nu äntligen kanske det börjar släppa lite. Löpning är en sådan färskvara, och efter flera månader med bara cykel så har låren helt glömt hur man springer utan att hålla på att dö. Löp-ekonomin var inte på topp, men det var bara att bita ihop och kämpa pass efter pass. Det är något visst med löpning ändå, trots att det är en sekundär sport för mig, så kan man inte undgå alla endorfiner och tillfredsställande känsla efter ett pass. Och att löpa 40-60 min kan man få ut en riktigt bra träning och bli konditionsstark snabbare än cykel. Det är inte så komplicerat, ett vanligt pass för mig nu i ”starten” på löpträningen är att dra ut och springa kuperat och därmed få naturliga intervaller per automatik. Varva detta med lite långpass på stig för att bli van att springa 1,5-2h utan att bli trött i huvudet av att behöva hålla en viss min/km. Har verkligen inget schema som jag följer, alla veckor ser olika ut med olika pass. Ibland kan man ge sig ut i tron om att man ska springa 8-9km, men slutar på 20km.

Zwift är jobbigt och kul. Kör både träningspass och race, blandat. Körde första deltävlingen i nya SWE-cup. Kom 9a, men dock krånglade mitt pulsband, så kom en med på zwiftpower och därmed fick jag inte var med på resultatlistan. Skit samma, får ladda till nästa. Det verkar vara en viss teknik och strategi för att få till racen, som jag ännu inte har fått kläm på. Jag måste bli bättre på att gå på rött vid rätt tillfällen och sedan vara smart och återhämta mig emellan. Bara att testa igen, men kommer inte lägga ner alltför mycket kraft, då Zwift för mig trots allt är ett riktigt bra träningsverktyg. Vara grym på cykel ute är mitt fokus och det som är roligast. Det finns många som är riktigt bra på Zwift, men trots så bra siffror inte får till det alls på samma sätt ute. Det är så många fler parametrar på vanlig cykel, som säkert är alltför komplicerat att få in i ”spelet” till 100 %. Skit samma, man får ont i benen, köttar på och får grym träning, det är en hit!

Vintercykling på touringcykeln på helgen gillar jag. Ut på grus och jag gillar att köra den omdiskuterade stressdistansen. 3,5-4h blandad intensitet. Köra på i backar, oannonserad naturlig intervall, dö, återhämta sig, köra igen. Kan även tänka mig att köra 5h+ klassisk gnetdistans också, men inte varje helg. För tillfället funkar heller inte framväxeln, så är fast på stora skivan, vilket kanske bara är bra, då jag generellt är mer kondition- än benstark. Kan behöva lite mer benstyrka och power. För den nivå jag cyklar på så ger detta mig mer, men jag förstår att är man mer ”satsig” och vill komma med i bättre team och tävla mycket etc. så kanske man behöver mer struktur. Vill bara slå ännu ett slag för att man kommer långt på att vara känslocyklist. Att vara sugen på att göra något och göra det med passion och glädje tror jag gör att man tillgodoser sig träning bättre. Har all respekt för den som vill överanalysera siffror och planera i detalj, men personligen dör jag lite inombords när det blir för kalkylerande. 

Tips för att bli mer känslocyklist: 

·        Gå på oannonserade attacker. Även om du inte kommer in eller orkar gå med på rullen så försök.

·        Kommer det en kortare backe så kör bara full patte tills du kommit upp.

·        Känner du inte för ett pass en viss dag. Byt dag, ta ett annat pass och gör det du tänkte idag senare i veckan.

·        Våga fika på distanspass. Det är ok att stanna och ta en kopp och kanske en chokladboll ibland. Fika ställen jag gillar är till exempel Sahlström Praliner och Kakor (Annebergsvägen i Kungsbacka), Kaffedoppet i Lerum, Fjärås Bräcka, Bertilssons Stuga i Göteborg. När man hälsar på i Skåne är det givet med fika i Vismarlöv.

·        Kolla vind och Strava och satsa på ett KOM/QOM. Underskatta inte en krona eller pokal som kan graveras in på sociala medier. Extra kul om man känner personen i fråga, som eventuellt blir nerpetad till 2a. Detta gäller även löpning, men då är vinden inte relevant, men bra att kolla start och mål på segmentet.

·        Om något asshole halv-hjular dig, hämnas vid annat tillfälle då personen i fråga krispar.

Om det är någon som orkar dela med sig av tips på poddar, dokumentärer och serier så är jag idel öra. Jag gillar allt som handlar om true crime, sekter, psykologi och andra obehagliga saker. Inget går upp mot ett mystiskt mord i öronen på löpturen 😉 

PS. Det blir en ny het cykel för mig till i år. Stay Tuned! 

/Linda

2010 – 2020 – Ett decennium – Mitt cykelliv

2010 började jag tävla på landsväg. Klubben var FK Trampen med bas i hemmabyn Södra Sandby. Riktigt kasst blåbär var jag med exakt noll känsla för stil. Min far hade Sean ett tag motionscyklar och fastnat för Vättern, och på så vis började jag och lillebrodern att följa med. Började med lopp som Wendes 2-dagars, Skåneallianser och Åstorpsloppet. Första gången med en sommar i Tidaholm och U6 Cycle tour. Jag körde då i Team Skåne, med dräkter från -84 tillsammans med Anna P, Alexandra N och Alice A. Första året var lite av en chock för mig, och även för hela familjen, som aldrig varit på cykeltävling som deltagare. Oruttade med bristande lager på brassestolar, linimenthandskar, och laddad cykeldator. Det senaste åtgärdades och min Cateye funkade fint genom att i alla fall visa distans, hastighet och tid. Vad mer behövde man? Såg för första gången cyklister som danskorna Cecilie Uttrup, Christina Siggaard och Amalie Didriksen, alla numera proffs. Redan då i klass F15-16 hade de Colnago-cyklar och högprofilhjul. Det hade alla danskar även P/F 11-12. Shit pommes.
USM i Fjärås fick avrunda året, och min första tävling som jag var med klungan imål.

2011 Gick något bättre och jag var nu ”inne” i cykel och det skulle bli min sport. Bytte upp mig från en Alu Scott till en Cervélo RS, den den CSC-loggan på, så stolt! Den skulle bli den första av många Cervélos i min ägo. Gick ut nian på Killebäckskolan och min klass vann som alltid den årliga stafetten, där jag var bland annat representant på cykeldelen. Flera av cykelkompisarna skulle börja på cykelgymnasium, men jag höll mig hemma i Lund. Tror det var ett bra val, då jag är säker på att jag inte var så pass ”inne” i cykelvärlden att jag skulle orka med all oundviklig dramatik, körtelfeber och cykelvård. Detta år bevittnade jag för första gången VM på landsväg i Köpenhamn. Jag minns särskilt några veckor innan loppet, att jag, Alexandra N och Ola N från klubben åkte över och tränade på banan. Alex var uttagen att köra och jag var en stöttande vän.

2012 Började juniortiden. Träningsläger med trampen i Belgien. Ronde van Vlaanderen, kermesse och Koppenberg. Sedan väntade landslagsuppdrag efter goda resultat på bland annat Östgötaloppet. Det blev Tour de Himmelfart i DK, och Assen Tour i Holland. Ledda av bland annat Mikeal Norbäck, som vi faktiskt har att tacka för att just damjunior fick komma ut och tävla. Det bjöds på hemlagade köttbullar och kycklinggryta, det var att tacka o ta emot. På U6 detta år lyckades David, min lillebror att spurta hem en 3e plats på en etapp, stolt syster alltså! Detta var början på en trend för honom på första linjeetappen.

2013 Blev mitt År. Höjdpunkten här var givetvis att få deltaga i VM i Florens som sistaårsjunior. Jag kom dit med Kajsa P och Julia K. Bra trio. På kvällen tog vi någon taxi in till stan för att festa. Vi var i extas, men slutade i lätt panik då ingen taxi ville köra oss hem, då vi bodde en bit utanför stan. Till slut efter bönande och muta med cash så kom vi tillbaka. Tur, för att vi hade tidigt flyg hem, och det fick man ju inte missa… Det jag inte visste då var att min älskade Marcus befann sig också i Florens för att kolla på VM. Om ni kommer ihåg en fet svensk flagga målad i oljefärg på TV så var det bland annat hans verk. Tack gode gud att vi inte träffades då, för jag tvivlar på att vi skulle varit ett par nu om så var fallet. Dock skulle det bara dröja ett halvår tills dess att vi skulle träffas igen. Tävlandet i övrigt det året har jag inte bekräftat allt, men jag vill minnas att jag kom 3a på Västboloppet och vann Wendes 2-dagars, 3a på Östgötaloppet m.m. Om någon tar illa vid sig pga felaktiga uppgifter så skiter jag helt i det 🙂 Ps – första gången på Mallis!

2014 Förstaårselit och 19 år. Då körde jag tillsammans med 5 andra töser i Borås CA, bland annat Kajsa P. Vi tävlade en hel del och fick en del bra resultat, mitt bästa var nog en 3e plats på en SWE-cup deltävling, samt att vi vann lagtävlingen totalt. Körde Öppet Spår 90 km efter att ha stått på längdskidor ca 3 gånger. Varför inte liksom?
På Örestadsloppet i April sågs jag och Mr Right igen, men det skulle dröja ett tag till innan allt tog fart. Tror det var lite av en snackis då lvg-sverige inte är så stort, men skit samma, vi körde i alla fall. Detta året var SM på Kinnekulle och det var inget hit för mig kan jag säga. Hade inte riktigt de W/kg som jag har idag.

2015 Tillbaka till FK Trampen igen och tävlade en säsong till. David blev uttagen till Paris-Roubaix Junior. Hela famlijen åkte med och det var en rolig dag. Till hösten åkte jag  och Marcus på vår första stora resa. Det stora testet på vårt relativt färska förhållande. Vi drog 3 månader till Kalifornien och vi klarade detta galant. En första tält-kris i Oxnard, CA, med sedan var vi på banan. Det blev jul i Las Vegas, NV och nyår i Sarasota, FL. Vi cyklade med lvg och cross med en kärra på släp. Riktiga touringcyklar är att föredra, helt klart. Vi körde då ca 4500 km och kom till platser som Hollywoodskylten, Yosemite, San Fran och Joshua Tree NP. Här började mina ådror på vaderna synas, och har sedan aldrig försvunnit igen.

2016 BELGIEN. Kom hem från USA i januari och i april dorg vi ner med en lånad bil till Belgien. Vi skulle hyra ett rum i Lichtervelde, som ligger mellan romantiska Brugge och Kortjik. Där bodde vi hos en kompis kompis (som sedan visade sig vara en tinder-kontakt, och de aldrig mötts i verkligheten… för hela historien, ring mig!). Här körde vi kermesse om vartannat, tränade och fikade i 2-3 månader. Vid samma tillfälle kom det ner att gäng tjejer från Sverige och jag joinade dem på ett ”landslagsläger” och tävling i en vecka. Marcus var i storform och var ofta med på de lokala manuella bettingtavlorna i byarna. Folk kom fram till mig och frågade om hans form och spurt etc. Vi fick vara med på en underbar middag med Michel i Aalbeke. Godaste Belgian Blue som smälte i munnen. Det serverades på en stor bricka, allt från medium till bloody as hell. Kom hem och körde SM i Västerås. Här började sedan en plan att smidas för vårt kommande äventyr och utmaning.

2017 Touringåret (Hard core)
I maj månad drog vi från Marcus pärons hus i Mölndal mot Dubai. Resan skulle ta oss 6 månader, 12.500km och genom Europa, Mellanöstern och Stan.
Läs mer här: https://aventyrarna.cyclingplus.se
Detta var troligen vårt livs äventyr.

2018 Hello Elitmotionär. Inget tävlande detta år, utan började glida mer och mer in i Elitmotions-träsket. Tränade en hel del, både löpning och cykel. Var med som ledare på Cykelaptits resor till Garda och Toscana, drack vin och körde gruppträningar i Gbg. Många EPISKA pass och hade extremt kul på cykeln. I september sprang jag mitt första Marathon i Moskva. Sprang då på 3h 40min. Detta i sig var en grym komboresan som jag och Marcus snickrade ihop. Först Moskva med mina päron, Marathon, sedan flyg till München. Där väntade glamping och Oktoberfesten. Efter en hel del öldrickande i Tyskland, tog vi Flixbus till Innsbruck och VM på landsväg. Där målade vi en svensk flagga i en av klättringarna i vanlig tradition. Bodde i tält vid ett gäng holländare och hade tur med plats och vädret. Fortsatte öldrickande i Oktoberfestklänning, vilket var succé.

2019 SM chockade och The Land of the Free.
Dags för Marathon nr 2. Målet var sub 3h 30min, resultat blev 3h 26min, YES! Intalade mig själv efter total utpumpning, spya och döda ben att nu räcker det. ”Du har inget mer att bevisa, spring aldrig Marathon igen, du komme må skit”. Det var hårt, men bra träning för motorn, som nu var redo för en cykelvår i Gbg. Hela vår och halva sommaren var helt enkelt EPISK. Mycket fina och snabba pass med Aktivitus Sports Club och CK Master. EN hel del after bike häng på balkongen och grill. Tack som fan alla som cyklat med mig vår, ni är guld. En träningsmetod som jag bekräftat från 2018 är att kör hårt och ha sjukt kul på cykeln, då blir man ganska snabb. Inga ursäkter, bara kör!
Spontananmälde mig till SM i Båstad och det blev mitt hittills bästa SM i Elit. Det var riktigt kul att vara med på tävling igen, trots den horribla banan. Var i en andragrupp länge, och slutade så småningom på en 18e plats, vilket för mig var bra, speciellt i den tuffa terrängen. Läs mer om detta i detalj i tidigare inlägg: Gumman i lådan.
Ni som känner mig vet sedan länge att jag och Marcus drog till USA. Den 24 juli tock vi med touringcyklarna till Seattle, WA. Där väntade 9400km cykel, nästan 100 tältnätter och oräkneliga bagels med jordnötssmör. Läs ALLT och denna dröm i nyligen upplagda inlägg, om du är nyfiken.

Igen Tack som fan, alla som på något sätt bidragit till mitt första cykel-decenium, det har verkligen varit kul. 2020 Bring it On!

/Linda
Även kallad Diesellinda, The Fatburnin’ Beast, Snygglinda, Styrlinda eller Diddi

This message will follow in English

This post will be in English, just to make sure that every single person we have met on our amazing trip will be able to fully understand without Google. First – a big Thank you to all wonderful people that have invited us, complete strangers, into your home, spoiling us with food, a warm shower and a bed. It was gold!

At the moment we have a bit of a post-marathon depression going on. We have been home for a week and a half, and we have just thrown ourselves into the Swedish reality again. It’s quite astonishing how NOTHING has changed at home, especially then you get to your parents’ house. The fridge is fully loaded as usual, the sofa and Netflix ready for us to dig in. We even had time for the annual gingerbread at my grandparents’ place, which was a relief, because, if I had missed that I would he hearing about it until my grandmother is too old and senil to remember.

We are so satisfied with the tour, and the last weeks of it, we were really looking forward to come home. I could not be away more than 6 months, because I would not like to ”lose” my life at home. We have quite a great situation here, a brand new flat, a cat (who got semi-fat while staying with the in-laws), fucking fast road bikes – I love you, and we still have money. We are sooo lucky!

By the end of our 9340 km tour we were so saturated with adventure, spectacular national parks, and being on the road. Even if we were to see another magical park, we would not absorb it enough to appreciate it. Thats a good sign that you are ready to go home. In America, there is this positive and open-minded vibe that you will not see in everyday life at home (or in Western Europe). All the people we have met have been so friendly and happy, and for the record – not liked Trump. Maybe I haven’t got a fair picture, since we have been on the bike, looking like fucking super-humans, riding in beautiful places were people with money exists, but still! If I were to choose top-three things during this tour it would be Glacier National Park, Zion National Park and Mount Whitney. Amazing. Things that have not been so good is the lack of freedom sometimes. They say it is the land of the free, but it isn’t. Just the fact that there are signs EVERYWHERE with messages like; Posted, Violators will be prosecuted, No Camping, No Bikes, No this, No that. Relax! In Sweden you are allowed to camp (tent) for one night for free on ANY public land. I do not like to pay 20-25 USD for one single night of pitching a tent, and not even get a real toilet. We did a lot of ”gorilla” camping, or stealth camping if you prefer that, and played the stupid European tourist card. Worked perfectly. Only one time in a park in Gilroy, CA, some security man knocked on our door at 2 am, but he was cool. Quote ”just move a few hundred yards behind those bushes and I have not seen you guys, good luck”. Thank you for your kindness!

Now, we are looking forward to spend Christmas with family and friends, and have som slow days (still with training of course) and just process the tour. A special thanks to: John, Bill and Colleen, Matthew P, Heather and Lal, Emelie, John and Leslie, Erik, Dan, Brock, Tony and Mariana, Ulla, Carina, Will and Starr, and Gary. You are wonderful people and because of you, we can’t wait until we get the chance to treat or host a stranger in the future (hopefully soon).

Now we have to adapt again to the Swedish darkness, rain and slush. Have already managed to run 4-5 times, and Zwift twice. Getting home now has given us some perspective on what a problem is. For instance, on the tour, we camped in a park in Dana Point like two strange drifters. Luckily it was a rich mans town, and no problem with homeless people, so no security in the public parks… At 11pm the sprinklers hit us, and we did not have the rainfly on, so we got soaked. Completely soaked. No worries, we waited/slept through the semi cold night and packed out at 6am, just waiting for the sun. Just a slight touch of frustration. Two days ago we took out the Wahoo Kickr again, and the ERG mode did not sync properly at first, so the intervals were impossible to do. In just a few seconds, we were both so furious and just wanted to give up. But this is really nothing. Ps, after 10-15 minutes of struggling, it suddenly worked as I used to again. I did a 30 min session just because.

Please keep following us on Strava and Instagram, you never know when the next adventure takes form

/Linda 🙂

Last pic in Inglewood at Quality Inn LAX

Kämpar för livet i så kallade SoCal

Södra Kalifornien, Kalifornien med K, känns fel när man skriver men det är så det stavas på svenska? Vi har sedan en dryg vecka varit i Encinitas och Carlsbad hos vänner och här blir vi bortskämda och får kämpa för viss överlevnad även här. Som gäst och särskilt som svenne som överanalyserar allt vill man ju inte vara till besvär. Faktum är att man så gärna inte vill vara till besvär att man sätter sig själv i besvär för att vara lagom smidig och kul på samma gång. Man är som en ballerina på en fiskelina och det gäller att hålla balans mellan att bjuda och ta emot. Vi är avslappnade jag lovar… skämt åsido, vi har det jävligt nice, men ibland skrattar vi åt oss själva och vår svenskhet, ”ta ut pinnen ur röven och relaxa lite” kan vi säga till varandra. I en familj med en hel del mer deg i plånkan än oss, och som dessutom aldrig Gorilla-campat så kan man ibland hamna i onåd. En mjölk som är en basvara kan till exempel kosta $7,99 rätt sjukt. Allt ska förstås vara ”ORGANIC” och komma från butiker som är motsats till Walmart. Som tur är kom vi förberedda hit och tack vare spartansk touringresa har vi cash att spendera här.

Vi bor just nu hos Tony, Mariana och dottern Leila, (samma namn som min mamma), och de är 53 år, dottern 15. Han är ett monster på cykeln kan man säga. Och att vi har touringhojarna och han en maxad Wilier med högprofil hjälper ju inte.. FULL GAS hela tiden. Gräva, bita, kötta alltså. Sjukt kul med hårda träningar, och tur att det kommet ett och annat rödljus ibland så man kan andas. Efter träningarna blir vi serverade IPA eller Corona, snacks och annat gott, de jobbar i samma takt som oss när det gäller ölintag, vilket är avgörande för en komplett dag. Idag körde vi ca 100km ner till La Jolla och tog kaffe på Bird Rock Coffee Roasters, backe upp och backe ner, bara gasa. Låren pulserar och syran kommer men det hjälps inte, bara svälj den och kör igen. Har slutat gå på myten om att nu ska vi bara ”cruise:a” till fiket, det är nämnligen tugga styrlinda efter ca 5 sek. Saknar min Allez Sprint.

Återigen så har man dubbla känslor när det kommer till USA och amerikaner. Å ena sidan är de så öppna, positiva, inbjudande och enkla. Men ibland bara läskigt omedvetna. Här i San Diego med omnejd verkar alla ha en del kosing och kan inte förstå att man kan laga mat i köket och inte bara ut och käka. Vissa påstår att de är stressade över pengar, men köper sedan hus för 30 miljoner. En annan tänker ju bara; skala ner lite till hus för 10 miljoner och så är det löst, eller? Källkritik är sedan något som man inser att man har bra koll på i Sverige, men här kan folk kolla på en dokumentär på Netflix och köpa det rakt av utan att ifrågasätta vem som säger vad och om någon ev tjänar pengar på det. Suck. Källkritik – glöm aldrig det! Sedan har USA enorm talang och innovation, bara Silicon Valley är helt galet med företag och pengar, saker som vi har och använder dagligen, så de har ett spektrum av allt; smartaste och dummaste.

På torsdag är det Thanksgiving och vi firar med Lucy och hennes familj. Tony, Mariana och Laila har dragit till Hawaii, inte helt fel för dem heller. Sedan väntar en cykelsession tillbaka till LA och sedan hem till landet lagom igen. Kommer där intaga soffa iförd mjukiskläder hos mina päron och plöja Netflix i några dagar. Cheers!

/Linda

75% Gorilla-camping – ett reportage om överlevnad på Kaliforniens kust

Gorilla-camping är det nya. Hur gör man för att boosta ett redan befintligt koncept utan att spendera en spänn? Jo, man ger det ett trendigt namn och byter etikett, lite som man gjorde när man uppfann IPAn. Man tog en vanlig lager som det inte var nåt fel på, döpte om och tog fram en återvunnen etikett och BAM, trendigt! Gorilla-camping är alltså fricamping i en ny och fräsch form. Begreppet är myntat av Gary Havas som är vår senaste värd i San Luis Obispo. Vi varvar Gorilla med att bli inbjudna av främlingar med skägg på parkeringsplatser, inget konstigt alls.

För att lyckas med en Gorilla så bör du vara listig, disciplinerad och snål, eller svensk med allemansrätten i bakhuvudet. Undvik människor, men om det är för nära ett samhälle kan du eventuellt få räkna med en uteliggarkollega i närheten eller en och annan narkoman om inte lyckan vill sig väl. Skulle det ske så är det bara att ligga lågt och inte scrolla på mobil eller lysa med pannlampa, då förblir du osedd. Allt sker alltså i mörker, uppsättning, påsättning och sedan ihoppackning i gryningen. I långa loppet kan man spara mycket cash, som man kan lägga på alkohol istället.

Kommer du till San Fran kan du med nöje bo på billigt hotell nära Fort Mason, men jag vill flagga för att frulle kommer vara rostebröd, kaffe i frigolitmugg och kanske om du har tur en yoghurt med riktigt mycket socker. Stör inte detta din diet så är du good to go! Är du där på sommar/höst så kan du deltaga på ”Off the Grid” och köpa något mycket dyrt från en trendig foodtruck. Personligen rekommenderar jag falafel i en wrap, och köp öl i matbutik innan!

Ta tillfället i akt att utforska Panoramic Highway och Ridgecrest Road. Och är du svensk så kan du kanske ha turen att träffa Miss Ulla från Lidingö i Point Reyes. Hon såg vår flagga på hojen och vinkade in oss. 85 år och full av energi, jag hoppas jag har hennes energi och fysik om jag blir så gammal. Med dagens mängd syrafest, alkohol kan det tyckas tveksamt, men jag har hoppet kvar!

Jag och Ulla ❤️🙏 Tack för sovplats och mat!

För att bli inbjuden som touringcyklist utan att använda Warmshowers ska du balansera din uppsyn noga. Lukta lagom mycket svett, tillräckligt för att väcka empati, men inte så pass mycket att du avskräcker. Är du en ensam man bör du ta hjälp av en yngre och oskyldig tjej med ett leende på läpparna. Tacka Ja om magkänslan säger 👌. Erbjud att ta med en flaska vin eller dylikt, och spela ut ”jag vill inte vara till besvär”-kortet och dra en vals om att du absolut inte har någon stress. Voila! Inbjuden.

Väl i någon annans hem; säkerställ att spolfuktionen funkar bra på toan, ifall du måste göra tvåan där. Se till att inte lämna fläckar på lakan eller andra tyger som skulle kunna uppfattas som någon typ av kroppsvätska. Bli full, ha trevligt, och ta insta/fb för att hålla kontakt.

På highway 1 mer söderut är det i princip bara Big Sur som du kan unna dig en riktig camping. 5 dollar för hiker/biker och du har toalett, vatten och en fin oas av redwoods som omringar campingplatsen. Närmare LA kan Carpenteria och Gaviota vara bra alternativ om du inte orkar Gorilla. Du kan då även få chans att träffa annan touringcyklist och kanske ha en trevlig kväll, och kanske rentav kolla upp deras rutt och speed på Strava. Observera att det finns segment på denna kust som man inte vill missa. De borde lägga till ett touringfilter så man kan få bekräftat att man är den grymmaste touraren!

Andra allmänna tips följer nedan;

McDonalds har kaffe och dricka i valfri storlek för bara 1 dollar. Bra om du behöver en paus och prisvärd vätska.

Ha alltid cash med och i flera valörer, blandat med 20- 10- 5- och 1-or för att lösa saker på vägen. USA verkar hänga kvar med kontanter onödigt hårt, står säkert i konstitutionen eller nåt sånt skit så de kan inte bli kontantfria, vilket man hade önskat.

Är du på en mack så kika efter AriZona iste som är en mycket god dricka och alltid 99 cent. Kanonbra socker direkt från s k corn syrup.

Walmart har sallader och baguetter dom är perfekta till lunch om du känner för det, de har även pajer i enportions-pack. Ta pecanpajen, den är gudomlig.

Låtsas att du dricker dyr IPA, även om det är Bud eller Coors du har i panniern. Folk verkar hata att man tar till en vanlig enkel lager, det är ju inte ens öl?

Tagga gärna #lindasepiskatips om du använder dig av något ovan, och gör du inte det så ska jag se till att du inte kan klicka i foten utan att alltid göra en SPD -vurpa. Tro mig, jag och The Lord är på god fot nu, så det är inget man skojar bort.

Tack för mig! 🙏

Halleluja, Praise the Lord!

Mycket av resans gång har vi haft en del oflyt med motvind med mera, men nu äntligen har vi fått tillbaka belöning för allt kämpande. Glada i hågen efter att ha klarat Mt Whitney cyklade vi norrut igen på 395an. Kommer till Keough Springs och får badat i en helt klar varm källa, som enligt uppgift från ögonvittnen var den klaraste i området. Gött! Ingen press då att hitta varm källa i kommande Mammoth Lakes då. Fricamping också. Mammouth Lakes sedan. Sover två nätter i utkanten av en stängd camping (for free) där vi för första gången på länge hissade upp mat och andra pinaler i träd. Här fanns en bra matbutik och laddstation till diverse teknikprylar. Vi handlar mat och gotta för tio dagar, då vi vet att kommande Yosemite kan annats bli en dyr historia, och cyklar vidare. Är på väg ut ur staden och möter då ett äldre par på elcyklar. De vänder och kör ifatt oss och bjuder in oss till sig! Alltså hur underbara är inte amerikaner 😀 Vi tackar ja såklart, för tänk vad man kan missa om man säger nej eller ger vika för sin svenska skeptism? Leslie och John var deras namn.

De bor i en mysig skidstugeliknande bostad, med skogen utanför dörren och bergen i bakgrunden. De har också rest och cyklar mycket i Europa, bland annat kattegattleden med mera. Får riktiga go-mackor till lunch och sedan delar vi rövarhistorier. Duschen sedan, yes, den var välbehövlig, speciellt med tanke på att Marcus sovsäck luktar som en blandning av död grävling eller bäver, ja nån typ av kadaver i alla fall. Tvål och hett vatten gjorde oss fräscha nog att vara med på modevisning. Lyckades få bort flera dagar gammalt damm som samlats bakom öronen. Det var även härligt att kunna känna på sitt ansikte utan att få med sig ”korvar” av en blandning av svett, salt och smuts. Middag blev fläskkotletter och potatismos, följt av kaffe och glass. Fick sova i en enorm dubbelsäng och pannkaksfrulle då det råkade vara deras bröllopsdag. De slår följe med oss en bit med elcyklarna dagen därpå och vinkar av oss.

Kommande natt var strax utanför Lee Vining och i roten av Tiogapasset på väg 120. Det droppade ner till minus 7 grader Celsius och alla vattenflaskor frös helt till is. Observera att vi klarade det ”fruktade” passet utan problem. Bilden av amerikaner pendlar hela tiden mellan att man tycker de är helt underbara och i nästa andetag skrämmande pantade. Bara för att toppen på Tiogapasset är högre än toppen på Death Valley-klättringen så är höjdskillnaden och distansen inte den samma… Death Valley hade 1600m att klättra upp, medan Tiogapasset var 900 höjdmeter. VARFÖR tror alla att Tiogapasset är en tuffare klättring?! Stor Suck! Kommer ner till Yosemite Valley sen eftermiddag. Drar till Camp 4 som har drop-in och vi är korkade nog att tro att vi bara ska få klampa in, men nej. Tydligen är det så poppis att man måste köa hela natten för att EVENTUELLT få en plats dagen efter, beroende på hur många som checkar ut. Fuck this shit tänkte vi och drog till en annan ”backpackers” camping och gjorde en fuling o campade utan permit. Rev tält och allt redan vid halv sju och drog tillbaka till Camp 4 där det ligger 30 pers i kön och det finns bara 14 platser. Fick ingen, och började klura på plan B. Som en gåva från Gud är vi sedan vid lunchtid vid rätt plats på rätt tid – två österrikare pratar om att checka ut en dag tidigt och vi kunde därmed ta deras plats 😀 Halleluja! Vi hade plats 4A i 4 nätter nu. Var det inte The Lord så var det Karma som vi samlat på oss dagen innan då vi hittade, eller Marcus hittade, en iPhone och vi kunde efter mycket om och med återförena den med dess ägare. Hon var en typisk amerikansk mamma, en sådan man verkligen hade velat bli inbjuden till, och vi fick $50 i hittelön. Försökte säga nej till pengar men det gick inte, hon bara köttade in sedeln i min styrväska. Firade med en dagsfylla på billiga King Cobra öl och chips. Insåg även att de flesta hade lidit igenom den nattliga kön och det var bara att konstatera att det var vi som var kyllingar och inte vikingar som ryktet säger.

Dagen efter tog vi cyklarna till Glacier Point och till Taft Point, mäktigt värre! Avslutade efter 100km plus 5km vandring med burgare på Yosemite Lodge. Så jälva gott! Det fanns majonäs, äkta majonäs i den lilla tillbehörs-buffén, det var grädden på moset. Vi har under resan hoppats på att få möjlighet att få permit till Half Dome, men var för sena och det blev inte av. Dock känner vi att hi fått något bättre i Mt Whitney, som är ännu mer spektakulärt att ha gjort, så vi deppar ej för det, utan är supernöjda med allt som Yosemite erbjudit.

Cyklade ut ur parken och kom till Oakhurst, sedan bara pannkaksplatt i ett par dagar till vi kom över till Gilroy. Bestämmer oss för att campa i utkanten av en park, och vi spanade efter andra uteliggar-kollegor, men ingen syntes till som tur var. Föga anade vi vad som väntade under småtimmarna. Här blev vi för första gången bortkörda mitt i natten för att vi campat i utkanten av en park. Schysst kille dock som ”kom på” oss och visade ett annat ställe 150m bort som vi kunde sova resten av natten på, tack du okände säkerhetsvakt! Vi hade nu bara 15 km till Morgan Hill och Specialized så vi tog en vilodag i Gilroy. Av ren slump igen, vi var på väg mot Walmart och då svänger en bil förbi. En svensk kvinna son bor i Gilroy. En av de få svenskar vi stött på på hela resan. Blir inbjudna igen och fick en supergod lax/potatis/sallads-middag och äntligen fick konversera på svenska med en annan person. Tack vare att vi hade våra härliga flaggor på pakethållarna som hon fick syn på oss. Tog lite sovmorgon dessutom. Tack och god bless!

På måndagen den 21e fick vi träffa Erik Nohlin, som jobbar på Specialized HQ i Morgan Hill. Fick rundvandring på huvudkontoret och sedan drog vi alla tre till ett bra camping/badställe. Med var sin burrito i näven och några öl kom vi dit och hade en trevlig kväll. Uppskattar verkligen att han tog sig tid för oss, då han säkert är en upptagen man, han designar och jobbar bland annat med Sagans kollektion av produkter och cyklar. Tack igen!

Dödens dal och livets topp

Som folk tjatat. Om hur varmt och torrt det kommer vara i Death Valley, ja det är i princip omöjligt. Vi skulle avlida rent ut sagt. Och klättringarna sedan, det går inte att cykla ut och det finns inget vatten. Shit pommes alltså, folk verkar inte fatta att man kan få tag på vatten på bensinstationer och på ”general store”… Vi gnetade dit och tempen var bara strax över 30 grader och faktiskt kallt på natten. Vi hade tur i och för sig, det är kallare än normalt, men vi såg det som att vi fick igen detta för vi samlat karma vid tidigare tillfällen på resan. Mäktig plats, och på natten en underbar stjärnhimmel som inte ens Marcus iPhone 7 plus kan fånga. Från havsnivå hade vi sedan en klättring på 1600 höjdmeter för att sedan droppa ner igen och ytterligare en på 1000 höjdmeter innan man var ute ur parken. Många som hejar på oss på vägen och vissa tycker att vi är supermänniskor, vilket vi är. Av en slump träffade vi två herrar i 60-årsåldern i Panamint Springs i DV och vi började tjöta lite. De hade just bestigit Mount Whitney och då spetsades våra öron. De hade gjort detta på 12h tur och retur och de hade fått tillstånd dagen innan. Detta går bara via en hemsida som vi kikade på och det fanns INGET ledigt på hela 2019. Marcus gav upp hoppet om livet och gick från extas till depp på en sekund. Allt var skit. Dagen efter (3/10) kom vi ner till Lone Pine som är metropolen nedanför berget och där fanns ett Visitor Center. Sick-sackar mellan andra turister, bufflar och armbågade oss fram på parkeringen och fick infon att vårt enda hopp var eventuell avbokning. Om så skedde så kunde vi få köpa detta för $15 per person -plus tax -plus adminavgift på $6. SÄG BARA VAD DET KOSTAR FÖR FAN! Kastade oss till Donken 2,5km bort och hängde på den otroligt sega sidan recreation.gov och plötsligt uppenbarade sig en blå liten ruta på morgondagens datum (4/10), det var nog Jesus Marcus såg och klickade och kom till: ”Please log in”. Vadå logga in, har ej konto?! Skapa nytt – ”We already have your email” WTF?! Pulsen steg och svetten pärlades i pannan, jag fipplade upp min mobil och fick till ett konto och betalade skiten. Yes! Får sedan mail kl 11.35 att man måste hämta ut detta ”permit” senast kl 12 dagen innan, så iväg igen till Visitor Center. Fick en lapp utskriven och tag att sätta på ryggan, samt bajspåse om man skulle behöva göra nr 2 där uppe. De antar alltså att det är solid waste och inte kaos i kistan då haha. Hursomhelst, vi hade tillstånd och då var det bara att trampa mot ”Basecamp” som var en liten ansträngning på 19km och 1300-1400 höjdmeter. Några timmar tidigare hade bi skrattat av lättnad att vi var klara med klättringar för ett tag. Kommer till campingen och slevar i oss makaronimiddagen som blivit vår standard och sedan sova till 05.00.

Upp till starten på trailen och med var sin pannier på axeln med blåbärsbagels, vatten och banan gav vi oss av. Startade vandringen kl 7 och var då toksist. Det flesta startade tydligen vid 3. Skit samma, nu kör vi! Det är bara 16km och 1900 höjdmeter. Gnetade och gnetade i 7h och då var vi uppe. Jag klarade av höjden bra, som jag gjorde på Mont Blanc 2017 och Marcus lite sämre men ändå helt okej. Lätt huvudvärk kan man förstå då vi inte var så väl acklimatiserade och att vi hade en hel del tung cykling i benen gjorde inte nergången enklare direkt. 13h totalt, helt slut, men det var mäktigt alltså! Vi klarade USAs högsta berg, (bortsett från Alaska), Mt Whitney 4417m, vi var så nöjda att det gick bra.

Vi cyklade sedan ner för den långa backen igen och hittade till en parkering där det var officiellt ok att campa och vi slog läger där. Jag sa på skoj till Marcus att stänga av och inte godkänna platsinfo på appar etc. då folk hela tiden verkar hitta och samlas just där vi ska sova. Men här var ju inte en käft och mörkt som i en säck, här skulle vi inte bli störda..

Kl 06.00 ca började bilar komma o parkera. Fler och fler. Såg att det fanns några bajamajor och tänkte att det var därför, men föga anade vi vad som var på g. En timme senare började en speaker gapa och en målportal blåsas upp. Vi befann oss nu mitt i start och mål på en trail-halvmara. Vad är oddsen alltså? Komiskt, men vi kunde riva tält och göra oss redo trots allt med ro och pratade med flera trevliga människor. Träffade en som dessutom hade jobbat med J.Lindeberg i Stockholm.

Ny dag och vilodag. Drog ner till Downtown Lone Pine och till Best Western hotel för att chansa på om man kunde köpa frukostbuffé. Det kunde man. För bara $5 per person och vi kunde inte dölja vår iver när vi gick mot matsalen. Vi ska dit imorgon igen. Hoppas bara inte de inventerar alltför noga och förstår att de gick med förlust efter vårt besök. Bara den näve nötterna vi åt kostar mer i butik än där. Nu laddar vi om och imorgon kör vi förhoppningsvis mot Lee Vining och sedan om några dagar Yosemite!