Dödens dal och livets topp

Som folk tjatat. Om hur varmt och torrt det kommer vara i Death Valley, ja det är i princip omöjligt. Vi skulle avlida rent ut sagt. Och klättringarna sedan, det går inte att cykla ut och det finns inget vatten. Shit pommes alltså, folk verkar inte fatta att man kan få tag på vatten på bensinstationer och på ”general store”… Vi gnetade dit och tempen var bara strax över 30 grader och faktiskt kallt på natten. Vi hade tur i och för sig, det är kallare än normalt, men vi såg det som att vi fick igen detta för vi samlat karma vid tidigare tillfällen på resan. Mäktig plats, och på natten en underbar stjärnhimmel som inte ens Marcus iPhone 7 plus kan fånga. Från havsnivå hade vi sedan en klättring på 1600 höjdmeter för att sedan droppa ner igen och ytterligare en på 1000 höjdmeter innan man var ute ur parken. Många som hejar på oss på vägen och vissa tycker att vi är supermänniskor, vilket vi är. Av en slump träffade vi två herrar i 60-årsåldern i Panamint Springs i DV och vi började tjöta lite. De hade just bestigit Mount Whitney och då spetsades våra öron. De hade gjort detta på 12h tur och retur och de hade fått tillstånd dagen innan. Detta går bara via en hemsida som vi kikade på och det fanns INGET ledigt på hela 2019. Marcus gav upp hoppet om livet och gick från extas till depp på en sekund. Allt var skit. Dagen efter (3/10) kom vi ner till Lone Pine som är metropolen nedanför berget och där fanns ett Visitor Center. Sick-sackar mellan andra turister, bufflar och armbågade oss fram på parkeringen och fick infon att vårt enda hopp var eventuell avbokning. Om så skedde så kunde vi få köpa detta för $15 per person -plus tax -plus adminavgift på $6. SÄG BARA VAD DET KOSTAR FÖR FAN! Kastade oss till Donken 2,5km bort och hängde på den otroligt sega sidan recreation.gov och plötsligt uppenbarade sig en blå liten ruta på morgondagens datum (4/10), det var nog Jesus Marcus såg och klickade och kom till: ”Please log in”. Vadå logga in, har ej konto?! Skapa nytt – ”We already have your email” WTF?! Pulsen steg och svetten pärlades i pannan, jag fipplade upp min mobil och fick till ett konto och betalade skiten. Yes! Får sedan mail kl 11.35 att man måste hämta ut detta ”permit” senast kl 12 dagen innan, så iväg igen till Visitor Center. Fick en lapp utskriven och tag att sätta på ryggan, samt bajspåse om man skulle behöva göra nr 2 där uppe. De antar alltså att det är solid waste och inte kaos i kistan då haha. Hursomhelst, vi hade tillstånd och då var det bara att trampa mot ”Basecamp” som var en liten ansträngning på 19km och 1300-1400 höjdmeter. Några timmar tidigare hade bi skrattat av lättnad att vi var klara med klättringar för ett tag. Kommer till campingen och slevar i oss makaronimiddagen som blivit vår standard och sedan sova till 05.00.

Upp till starten på trailen och med var sin pannier på axeln med blåbärsbagels, vatten och banan gav vi oss av. Startade vandringen kl 7 och var då toksist. Det flesta startade tydligen vid 3. Skit samma, nu kör vi! Det är bara 16km och 1900 höjdmeter. Gnetade och gnetade i 7h och då var vi uppe. Jag klarade av höjden bra, som jag gjorde på Mont Blanc 2017 och Marcus lite sämre men ändå helt okej. Lätt huvudvärk kan man förstå då vi inte var så väl acklimatiserade och att vi hade en hel del tung cykling i benen gjorde inte nergången enklare direkt. 13h totalt, helt slut, men det var mäktigt alltså! Vi klarade USAs högsta berg, (bortsett från Alaska), Mt Whitney 4417m, vi var så nöjda att det gick bra.

Vi cyklade sedan ner för den långa backen igen och hittade till en parkering där det var officiellt ok att campa och vi slog läger där. Jag sa på skoj till Marcus att stänga av och inte godkänna platsinfo på appar etc. då folk hela tiden verkar hitta och samlas just där vi ska sova. Men här var ju inte en käft och mörkt som i en säck, här skulle vi inte bli störda..

Kl 06.00 ca började bilar komma o parkera. Fler och fler. Såg att det fanns några bajamajor och tänkte att det var därför, men föga anade vi vad som var på g. En timme senare började en speaker gapa och en målportal blåsas upp. Vi befann oss nu mitt i start och mål på en trail-halvmara. Vad är oddsen alltså? Komiskt, men vi kunde riva tält och göra oss redo trots allt med ro och pratade med flera trevliga människor. Träffade en som dessutom hade jobbat med J.Lindeberg i Stockholm.

Ny dag och vilodag. Drog ner till Downtown Lone Pine och till Best Western hotel för att chansa på om man kunde köpa frukostbuffé. Det kunde man. För bara $5 per person och vi kunde inte dölja vår iver när vi gick mot matsalen. Vi ska dit imorgon igen. Hoppas bara inte de inventerar alltför noga och förstår att de gick med förlust efter vårt besök. Bara den näve nötterna vi åt kostar mer i butik än där. Nu laddar vi om och imorgon kör vi förhoppningsvis mot Lee Vining och sedan om några dagar Yosemite!

Annonser

Viva Vivaaaa Las Vegas!

En milstolpe till är nådd. 54 cykeldagar, ca 5400km, och 2 månader av resan på dagen är gjord. Kommer fortsättningsvis ta det lugnare och lägga in fler vilodagar. Har fått oönskade sår down under och de måste läka innan vi kan fortsätta. Vegas kommer bli ett roligt ställe att ta en paus och vila upp oss. Så stolt över oss och att vi klarat detta, vi har kört betydligt längre och hårdare än tidigare resor, vilket har gått bra, men vi kommer i vilket fall slå av lite grann på tempot. Vi hoppas kunna följa VM i landsväg via internet på något sätt, om inte det blir krångligt för man är i USA. Älskar livet på cykeln och att komma fram hit är roligt och lite överväldigande, och vi har upplevt så mycket fantastisk natur på vägen. Naturen är skälet att cykla i västra USA, men Vegas är fan gött det med. Kontraster, det är det som kan förhöja och göra livet mer dynamiskt, även hemma i Mölndal sen. Älskar att ha en säng, obegränsat med mat och dryck, internet hela tiden. Ska ta del av allt tills att man nästan spyr på det och då bygga upp ett sug på att trampa vidare igen.

Vi bor på hotell vid Stratosphere som är citat från random amerikan: ”It is the second tallest building in the western north America, Mexico not included”. Han sa det med en sådan entusiasm, som om det var Burj Khalifa, och själv kände man bara; och? Samma man sa även att amerikaner är de mest generösa människorna i världen och att USA bidrar med mest pengar till allt viktigt, och att landet framställs i oförtjänt dålig dager i europeiska medier. Tack Rick, det är noterat det med!

Vi kommer va här och promenera i flera dagar och måste inte göra allt på en gång. Igår hade vi Five Guys i sikte för middag, men även om det är typiskt oss att powerwalka 5-6km enkel väg på bakgator för att äta ”inte så fancy” mat, så var denna sträcka väl mastig för kvällen, så vi hamnade på lokalt mexikanskt hak och intog burrito, enchilada och bönor. Inte en turist i sikte, men god mat och kul! Idag däremot ska vi vara just 100% turistas

Svullat i över två timmar på brunchbuffén, gött alltså. Det enda man kanske saknar är en riktig cappuccino, en europeisk, och inte en s k ”french vanilla” etc. Har spelat enarmad bandit o dubblat endollars-insats och sedan hängt vid poolen på hotellet. Tog på oss finkläderna och gick ut på The Strip som två fotomodeller och kollade på allt, insöp Vegas. Iförd gul HM-klänning kunde inget få mig ur humör!

G N E T I G T S A T A N

Som rubriken lyder kan man beskriva majortieten av cykeldagarna från Moab. Orkan i ansiktet och mycket tuffa banprofiler, och med ett segelfartyg till hoj gör inte watten i låren mycket nytta för farten. Ibland har vi fått kämpa utför för att komma framåt och jublat när vi kan hålla över 17km/h en längre sträcka. Vi har kämpat mot hammaren och ibland fått ge vika för den, men det är trots det mödan värt, för middagarna har aldrig smakat bättre och nattens vila aldrig varit så effektiv. Marcus humörsvängningar har varit en utmaning och inget snus fanns för att dämpa ångest över en ytterligare dag i motvind och uppför. Bara att bita ihop.

Det är en del av att touringcykla, att kämpa, i väder, vind, hammare eller icke hammare. Det finns inget som gör en mer nöjd med dagen än att kämpa, peppa, skratta tillsammans. Det förhöjer alla känslor och man är så glad för ingenting när vinden blåser i ens favör. Kroppen mår som bäst i aktivitet och frisk luft, så är det bara.

”Den godaste mackan ever, xtra allt”

Monument Valley var första anhalten av intresse och vi fick uppleva samma känsla som Forest Gump när han bestämde sig för att sluta gneta, men vi letade kraft i källaren och fortsatte. Nu befann vi oss på Indian-land och just här i alla fall var det USAs baksida (en av dem). Det kändes som man kom in i ett land där livsgjädje, motivation och energi hade supits bort sedan många år och man fick kryssa mellan kvaddade bilar och påtända personer på parkeringar. Vi hade kört i mer än 6h30min och jag hade hammaren, och det brast för att ögonblick och tårar kom bakom mina Oakleys. Vi hade en annan touringcyklist i hasorna då och han vägrade sluta tipsa mig om hur jag kunde packa cykeln smartare med remmar etc. Fuck off alltså! Marcus räddade det hela med en bra camping som man fick både bad i pool och varm dusch på köpet, så sedan var vi (jag) på banan igen. Vår nyvunne ‘vän’ beslutade sig att campa på annat håll och det var en jävla tur det. Dagen därpå ledde kartan in oss på en ”genväg” som sedan skulle ansluta till stora vägen igen. Skenet bedrog och vi var snart på en sandväg och ett regnoväder drog in, yes!

Kom till Page, Arizona och Lake Powell, vilodag! Vi åt sallader från Walmart och gottade oss på stranden, som en all inclusive, så lyckliga var vi. Bad i sjön fick duga som dusch och vi hittade BeeHive Campground som var gratis. Gratis av en anledning, för det kryllade av vassa kaktusar och växter som bara suktade efter att punktera en luftmadrass, särskilt touringcyklisters. Trängde igenom flipflopsen så då fattar man att de är sjukt vassa.

Två dagar efter Page kom vi till Grand Canyon North Rim och nu är vi i Kanab och Wifiar sönder telefonerna, samt har fått i oss lite väggmat. Nu väntar bara 40km utför till campingplats, thank you Jesus!

”You should go to Moab”

Sedan sist har vi klarat av Wyoming, in i Utah, Colorado och Utah igen, nu i Moab. Efter välbehövlig vilodag körde vi stenhårt lagtempo genom stepp, berg, blixtar, vind, och sol. Vi har fricampat hela vägen, vilken är kanon 👍 Vi kom ner i höjd med Flaming Gorge, ett område med sjö och floder och tog den sk sceniska sidan.. my ass alltså. Det började med riktig seg motvind, och landskapet var som ett glas ljummen mellanmjölk, fram tills vi kom till Manila, Utah. Där började en faktiskt episk väg och klättring som skulle kunna ha varit drönarmaterial, men vi kom in i åskovärder efter åskoväder, som satte käppar i hjulen. Stående under öppen himmel och bara ta emot hagel och 10 m/s vind, så var det bara att acceptera skiten. Tält åkte upp och vi la oss i fosterställning tills det dragit över. Kunde ta oss upp för passet till slut och campade sedan i bushen på 2600möh.

Två dagar senare körde vi in Matthews utbrytning och trion var återförenad i Green River Campground. Fick dessutom uppleva Dinosaur National Monument som vi inte ens visste fanns. Fem av fem 🦖 fick den sista måltiden, för dagen efter var det definitivt byebye. Vi lagade pasta carbonara med bacon och ägg, öl och chips. Vi är lite ofrivilligt vego-personer nu, men när man får sätta tänderna i en flottig bit bacon så är livet alltför bra. Vi vände söderut mot Grand Junction, Colorado och Matt österut mot Boulder, Colorado.

I Grand Junction fick vi träffa Emelie som går på college där. Vi fick en hike i närliggande Colorado National Monument, som vi sedan cyklade igenom på väg till Moab. Lagade gomiddag här med, denna gång kyckling tikkamasala och ris. Smugglade även in vår dagliga dos alkohol. Fick veta att om man bor på campus får man knappt ligga eller supa, livets goda. Det är som att servera en en perfekt Strava-runda med KOM/QOM och sedan strypa internet så man inte kan ladda upp… America, the land och the free återigen.

Moab sedan. Mer röda stenar. Vilket tjat det har varit, men man får säga att det är amazing. Arches National Park, du leverade allt!

Pinedale: Vilodag deluxe i etapploppet LM-19

Druckit 4 koppar kaffe, toppade med creamer och aspartam, rostade bagels, äggröra med mera, samt hunnit se en hel film på Netflix. Ryktet stämmer, vi befinner oss på hotell i Pinedale, Wyoming. Vi har gjort vår 30e cykeldag och 14 dagar med 100km/dag i snitt, och tar en välbehövlig vilodag. Vi har kört 3000km och 141h hittills i staterna, fucking jävla etapplopp. Vår vän Matthew från Polen drog från Glacier NP så fort regnet kom, men vi stod starka kvar några dagar till, sedan har vi köttat och kom ifatt honom igen i Yellowstone NP. Vi har nu adopterat bort honom till en tomte på MTB, gud vet var har är nu.

Yellowstone kan bara beskrivas i bild:

Så värt att komma hit och se allt vad Mother Nature har att erbjuda. Minus var dock att det var mer Disneyland över parken och mycket anpassat till överviktiga amerikaner i bilar, än folk som kan tänka sig ta en hike till alla ställen och uppleva campinglivet och natur på riktigt. En sak som slagit oss är att många tjatar om att ”America is such a free country”, men man får fan trippa på tå för att inte ”Trespassa”. Överallt är det skyltar med förbud, vad man inte får göra, var man inte får gå, sova, äta, bajsa. Vad tror folk ska hända om man bara tar en skogspromenad mitt i ingenstans?! Det kan vara stora vidder med ingenting som är inhägnat och man får veta var 50e meter; NO TRESPASSING. Ta det lugnt för fan.

Diesel-Linda är fortfarande mitt namn, men kan även gå under Gasoline-Queen, då jag för tredje gången lyckats att få påfyllt bränsle till vårt stormkök. Detta utan att ha betalat en spänn eller visat en enda tutte. Sovandet på luftmadrass går kanon, sover som två stenar för det mesta då det går ner till 5-7 grader på natten. Blir numera mörkt kl 21 och då får man sova, för man kan ju inte göra något när det är mörkt som i en säck, än mindre om man fricampar, då vill man ha allt annat än uppmärksamhet. Nattlig kiss vid 03-snåret och upp med soluppgång kl 7-7.30 ca. Dock ska vi byta sida lite i tältet mer frekvent, man vill ju inte hamna i slentrian så att säga.

Vi har kört genom Grand Teton NP med orkan i ansiktet, men som tur var fick vi samma vindstyrka i ryggen igår när vi kom till Pinedale. 28,1km/h i snitt, för elitmotiärerna, rekordsnabb etapp.

Svenska flaggan fortsätter leverera trevliga möten med både lokala och även någon fellow Svenne som fått syn på oss 🙂 Sverige har gott rykte fortfarande, trots att vi inte gör mycket väsen för oss. Alla (nästan) vi pratar med tycker att vi har så himla bra system med sjukvård, utbildning, public service etc, vilket det är, så sjukt bra vi har det alltså! Men ändå så är det det motsatta som sker i det amerikanska samhället. Är det slumpen som gjort att de flesta vill bli mer som oss, eller är det så att de övriga dumskallarna inte kommer nära oss? Skumt i vilket fall.

Nåväl, tillbaka till att göra ingenting resten av dagen!

/Diesel-Linda

Är det Kattegattleden ni kör eller ?!

Hej hej!

I skrivande stund i en främlings hus, wifi:ar så det glöder och laddar olika attiraljer. Idag 130km med vind i ansiktet från Glacier National Park till Polson.

Hike!

Iceberg Lake

Sedan sist så har en hel del skett och fler cyklister har vi träffat, hälften av dem mer dumskallar en oss själva. Alla tjatar och trail this, Northen trail that, vilken trail är ni på etc.? Man kan översätta det med att att ett gäng svettiga cyklister gafflar om vilken som är den bästa leden att cykla, är det Bohusleden, Kattegattleden, eller jag-skiter-i-vilket-leden? Vi kör bara.

Nu har vi klarat av Glacier och med nöd och näppe kommit ut helskinnade och med någorlunda plånka i behåll. Vi hade stockat upp med käk och väggmat, men det sinade och två dagar fick vi leva på jordnötssmör och makaroner, det var det vi hade råd med. Glacier får 5/5 toast vad gäller natur, trots lite regn och stormkök som pajade (lagat nu), så kan denna rekommenderas!

Loganpasset! Fick ett QOM på ”baksidan” upp från St Mary, vilket är helt jävla otroligt. Ivrigt påhejad av hejarklack som gapade ”Go Iceland!”. Tack och bock! 😅 #america

Touringlivet förhöjer alla känslor, men är ack så sårbart. Regn, fukt, kryp kan sabba en annars underbar tillvaro. Kommer få äta upp detta i Utah sen när man suktar efter skugga, vatten och kyla, men att campa blöt är inte nice. Gud är med oss i alla fall, jag blev välsingnad av en tant som jag fick några deciliter bensin av till köket. Jag citerar ”Sweden is the happiest country in the world, I saw that on the news not long ago. However, I can not understand how you folks can be that happy without God”. Det och att man dagligen för förbi läskiga frikyrkor får en att tänka till hur annorlunda en genomsnittlg amerikan kontra en gensomsnittlig svensk resonerar.

Fricamping. Yes!

Vad gäller björnfaran så är den överreklamerad. Vidtar försiktighetsåtgärder, men mer för att inte få böter, än för att en björn skulle komma just till vår campingplats. Detta även ett hett topic bland andra cyklister, kan diskuteras i dagar om det skulle behövas.

Cykeln har verkligen en förmåga att få folk att släppa garden. Det är så många som kommer fram och snackar och frågar vart vi ska och var vi kommer ifrån. Vi har nu vid två tillfällen blivit inbjudna i en främlings hem, bjudna på middag och trevligt sällskap, otroligt gästvänliga människor. Sedan har vi ett öppet sinne, vilket är grundsten för att touringcykla, att säga JA till livet när man får en möjlighet. Tänk vad du kan missa om du är en Nej-sägare?!

/The Fatburnin’ Beast

Washington State

En vecka har passerat och nu är vi inne i touringlivet. Åtta dagar på pansarvagnarna och nu är det dags för en vilodag i Kettle Falls.

Inte en enda ”nummer 2” i det fria hittils, trots en del fricampingar, men som den vana bajsare jag är så är en toalettrulle med just in case. Vi har haft turen att bli inbjudna till två fellow tourare, John och Stacey i Winthrop. Som av en händelse skulle han ut på en mindre tur dagen efter så vi slog följe. Han sinkade vårt stravasegment på en 20km och en 30km klättring, men det fick det vara värt. Fick ju trots allt säng, hamburgare, dusch och lyxfrulle så kan inte klaga. I Tonasket träffade vi även Matthew från Polen som också är på väg till Glacier, Montana, som också bryggade upp och vi var nu en kvartett i tät.

Diesel-Linda är tillbaka med besked och fick till och med Marcus att slita på gårdagens 108km inklusive en lång klättring och motvind sista 25km. Fick dessutom ett QOM. Hehe. Ska man summera denna vecka så kan man säga att landskap skiftar snabbt här och tempen är hög. Trodde faktiskt det vara fanns tallar, berg och lite moln och regn uppe i Washington men det steker satan och är även bitvis lite steppaktigt. Det häftigaste är att man är så öppen och flexibel på cykeln. Första planen var att ta väg 2 österut, hamnade efter inrådan på norrgående nr 20 och sedan av 20an med John och Matthew. Så kul! Tänk vad man kan missa om man säger nej istället för ja 😎

Energiintaget har som vanligt en bas på pasta-tuna, grötfrukost, snickers, pop-tarts och aspartamläsk, tummen upp! Igår lyxade vi med en carbonara, öl och feta blåbär till dessert. Status på snus för Marcus är okej, men till saken hör att antal gånger man hör ”det är inga problem, har knappt tänkt på det alls” ökar exponentiellt.

Nästa uppdrag nu är att uppsöka matbutik igen och sedan köpa ett Annual Pass som ger oss halva priset på en hel del parker och campingar, sol och bad i Columbia River.

/Diesel-Linda på Specialized Awol (tot ca 45kg med packnigen) Se bilder på insta @lindajacobsson1 och @marcus___svensson (3 understreck)