Kämpar för livet i så kallade SoCal

Södra Kalifornien, Kalifornien med K, känns fel när man skriver men det är så det stavas på svenska? Vi har sedan en dryg vecka varit i Encinitas och Carlsbad hos vänner och här blir vi bortskämda och får kämpa för viss överlevnad även här. Som gäst och särskilt som svenne som överanalyserar allt vill man ju inte vara till besvär. Faktum är att man så gärna inte vill vara till besvär att man sätter sig själv i besvär för att vara lagom smidig och kul på samma gång. Man är som en ballerina på en fiskelina och det gäller att hålla balans mellan att bjuda och ta emot. Vi är avslappnade jag lovar… skämt åsido, vi har det jävligt nice, men ibland skrattar vi åt oss själva och vår svenskhet, ”ta ut pinnen ur röven och relaxa lite” kan vi säga till varandra. I en familj med en hel del mer deg i plånkan än oss, och som dessutom aldrig Gorilla-campat så kan man ibland hamna i onåd. En mjölk som är en basvara kan till exempel kosta $7,99 rätt sjukt. Allt ska förstås vara ”ORGANIC” och komma från butiker som är motsats till Walmart. Som tur är kom vi förberedda hit och tack vare spartansk touringresa har vi cash att spendera här.

Vi bor just nu hos Tony, Mariana och dottern Leila, (samma namn som min mamma), och de är 53 år, dottern 15. Han är ett monster på cykeln kan man säga. Och att vi har touringhojarna och han en maxad Wilier med högprofil hjälper ju inte.. FULL GAS hela tiden. Gräva, bita, kötta alltså. Sjukt kul med hårda träningar, och tur att det kommet ett och annat rödljus ibland så man kan andas. Efter träningarna blir vi serverade IPA eller Corona, snacks och annat gott, de jobbar i samma takt som oss när det gäller ölintag, vilket är avgörande för en komplett dag. Idag körde vi ca 100km ner till La Jolla och tog kaffe på Bird Rock Coffee Roasters, backe upp och backe ner, bara gasa. Låren pulserar och syran kommer men det hjälps inte, bara svälj den och kör igen. Har slutat gå på myten om att nu ska vi bara ”cruise:a” till fiket, det är nämnligen tugga styrlinda efter ca 5 sek. Saknar min Allez Sprint.

Återigen så har man dubbla känslor när det kommer till USA och amerikaner. Å ena sidan är de så öppna, positiva, inbjudande och enkla. Men ibland bara läskigt omedvetna. Här i San Diego med omnejd verkar alla ha en del kosing och kan inte förstå att man kan laga mat i köket och inte bara ut och käka. Vissa påstår att de är stressade över pengar, men köper sedan hus för 30 miljoner. En annan tänker ju bara; skala ner lite till hus för 10 miljoner och så är det löst, eller? Källkritik är sedan något som man inser att man har bra koll på i Sverige, men här kan folk kolla på en dokumentär på Netflix och köpa det rakt av utan att ifrågasätta vem som säger vad och om någon ev tjänar pengar på det. Suck. Källkritik – glöm aldrig det! Sedan har USA enorm talang och innovation, bara Silicon Valley är helt galet med företag och pengar, saker som vi har och använder dagligen, så de har ett spektrum av allt; smartaste och dummaste.

På torsdag är det Thanksgiving och vi firar med Lucy och hennes familj. Tony, Mariana och Laila har dragit till Hawaii, inte helt fel för dem heller. Sedan väntar en cykelsession tillbaka till LA och sedan hem till landet lagom igen. Kommer där intaga soffa iförd mjukiskläder hos mina päron och plöja Netflix i några dagar. Cheers!

/Linda

75% Gorilla-camping – ett reportage om överlevnad på Kaliforniens kust

Gorilla-camping är det nya. Hur gör man för att boosta ett redan befintligt koncept utan att spendera en spänn? Jo, man ger det ett trendigt namn och byter etikett, lite som man gjorde när man uppfann IPAn. Man tog en vanlig lager som det inte var nåt fel på, döpte om och tog fram en återvunnen etikett och BAM, trendigt! Gorilla-camping är alltså fricamping i en ny och fräsch form. Begreppet är myntat av Gary Havas som är vår senaste värd i San Luis Obispo. Vi varvar Gorilla med att bli inbjudna av främlingar med skägg på parkeringsplatser, inget konstigt alls.

För att lyckas med en Gorilla så bör du vara listig, disciplinerad och snål, eller svensk med allemansrätten i bakhuvudet. Undvik människor, men om det är för nära ett samhälle kan du eventuellt få räkna med en uteliggarkollega i närheten eller en och annan narkoman om inte lyckan vill sig väl. Skulle det ske så är det bara att ligga lågt och inte scrolla på mobil eller lysa med pannlampa, då förblir du osedd. Allt sker alltså i mörker, uppsättning, påsättning och sedan ihoppackning i gryningen. I långa loppet kan man spara mycket cash, som man kan lägga på alkohol istället.

Kommer du till San Fran kan du med nöje bo på billigt hotell nära Fort Mason, men jag vill flagga för att frulle kommer vara rostebröd, kaffe i frigolitmugg och kanske om du har tur en yoghurt med riktigt mycket socker. Stör inte detta din diet så är du good to go! Är du där på sommar/höst så kan du deltaga på ”Off the Grid” och köpa något mycket dyrt från en trendig foodtruck. Personligen rekommenderar jag falafel i en wrap, och köp öl i matbutik innan!

Ta tillfället i akt att utforska Panoramic Highway och Ridgecrest Road. Och är du svensk så kan du kanske ha turen att träffa Miss Ulla från Lidingö i Point Reyes. Hon såg vår flagga på hojen och vinkade in oss. 85 år och full av energi, jag hoppas jag har hennes energi och fysik om jag blir så gammal. Med dagens mängd syrafest, alkohol kan det tyckas tveksamt, men jag har hoppet kvar!

Jag och Ulla ❤️🙏 Tack för sovplats och mat!

För att bli inbjuden som touringcyklist utan att använda Warmshowers ska du balansera din uppsyn noga. Lukta lagom mycket svett, tillräckligt för att väcka empati, men inte så pass mycket att du avskräcker. Är du en ensam man bör du ta hjälp av en yngre och oskyldig tjej med ett leende på läpparna. Tacka Ja om magkänslan säger 👌. Erbjud att ta med en flaska vin eller dylikt, och spela ut ”jag vill inte vara till besvär”-kortet och dra en vals om att du absolut inte har någon stress. Voila! Inbjuden.

Väl i någon annans hem; säkerställ att spolfuktionen funkar bra på toan, ifall du måste göra tvåan där. Se till att inte lämna fläckar på lakan eller andra tyger som skulle kunna uppfattas som någon typ av kroppsvätska. Bli full, ha trevligt, och ta insta/fb för att hålla kontakt.

På highway 1 mer söderut är det i princip bara Big Sur som du kan unna dig en riktig camping. 5 dollar för hiker/biker och du har toalett, vatten och en fin oas av redwoods som omringar campingplatsen. Närmare LA kan Carpenteria och Gaviota vara bra alternativ om du inte orkar Gorilla. Du kan då även få chans att träffa annan touringcyklist och kanske ha en trevlig kväll, och kanske rentav kolla upp deras rutt och speed på Strava. Observera att det finns segment på denna kust som man inte vill missa. De borde lägga till ett touringfilter så man kan få bekräftat att man är den grymmaste touraren!

Andra allmänna tips följer nedan;

McDonalds har kaffe och dricka i valfri storlek för bara 1 dollar. Bra om du behöver en paus och prisvärd vätska.

Ha alltid cash med och i flera valörer, blandat med 20- 10- 5- och 1-or för att lösa saker på vägen. USA verkar hänga kvar med kontanter onödigt hårt, står säkert i konstitutionen eller nåt sånt skit så de kan inte bli kontantfria, vilket man hade önskat.

Är du på en mack så kika efter AriZona iste som är en mycket god dricka och alltid 99 cent. Kanonbra socker direkt från s k corn syrup.

Walmart har sallader och baguetter dom är perfekta till lunch om du känner för det, de har även pajer i enportions-pack. Ta pecanpajen, den är gudomlig.

Låtsas att du dricker dyr IPA, även om det är Bud eller Coors du har i panniern. Folk verkar hata att man tar till en vanlig enkel lager, det är ju inte ens öl?

Tagga gärna #lindasepiskatips om du använder dig av något ovan, och gör du inte det så ska jag se till att du inte kan klicka i foten utan att alltid göra en SPD -vurpa. Tro mig, jag och The Lord är på god fot nu, så det är inget man skojar bort.

Tack för mig! 🙏

Halleluja, Praise the Lord!

Mycket av resans gång har vi haft en del oflyt med motvind med mera, men nu äntligen har vi fått tillbaka belöning för allt kämpande. Glada i hågen efter att ha klarat Mt Whitney cyklade vi norrut igen på 395an. Kommer till Keough Springs och får badat i en helt klar varm källa, som enligt uppgift från ögonvittnen var den klaraste i området. Gött! Ingen press då att hitta varm källa i kommande Mammoth Lakes då. Fricamping också. Mammouth Lakes sedan. Sover två nätter i utkanten av en stängd camping (for free) där vi för första gången på länge hissade upp mat och andra pinaler i träd. Här fanns en bra matbutik och laddstation till diverse teknikprylar. Vi handlar mat och gotta för tio dagar, då vi vet att kommande Yosemite kan annats bli en dyr historia, och cyklar vidare. Är på väg ut ur staden och möter då ett äldre par på elcyklar. De vänder och kör ifatt oss och bjuder in oss till sig! Alltså hur underbara är inte amerikaner 😀 Vi tackar ja såklart, för tänk vad man kan missa om man säger nej eller ger vika för sin svenska skeptism? Leslie och John var deras namn.

De bor i en mysig skidstugeliknande bostad, med skogen utanför dörren och bergen i bakgrunden. De har också rest och cyklar mycket i Europa, bland annat kattegattleden med mera. Får riktiga go-mackor till lunch och sedan delar vi rövarhistorier. Duschen sedan, yes, den var välbehövlig, speciellt med tanke på att Marcus sovsäck luktar som en blandning av död grävling eller bäver, ja nån typ av kadaver i alla fall. Tvål och hett vatten gjorde oss fräscha nog att vara med på modevisning. Lyckades få bort flera dagar gammalt damm som samlats bakom öronen. Det var även härligt att kunna känna på sitt ansikte utan att få med sig ”korvar” av en blandning av svett, salt och smuts. Middag blev fläskkotletter och potatismos, följt av kaffe och glass. Fick sova i en enorm dubbelsäng och pannkaksfrulle då det råkade vara deras bröllopsdag. De slår följe med oss en bit med elcyklarna dagen därpå och vinkar av oss.

Kommande natt var strax utanför Lee Vining och i roten av Tiogapasset på väg 120. Det droppade ner till minus 7 grader Celsius och alla vattenflaskor frös helt till is. Observera att vi klarade det ”fruktade” passet utan problem. Bilden av amerikaner pendlar hela tiden mellan att man tycker de är helt underbara och i nästa andetag skrämmande pantade. Bara för att toppen på Tiogapasset är högre än toppen på Death Valley-klättringen så är höjdskillnaden och distansen inte den samma… Death Valley hade 1600m att klättra upp, medan Tiogapasset var 900 höjdmeter. VARFÖR tror alla att Tiogapasset är en tuffare klättring?! Stor Suck! Kommer ner till Yosemite Valley sen eftermiddag. Drar till Camp 4 som har drop-in och vi är korkade nog att tro att vi bara ska få klampa in, men nej. Tydligen är det så poppis att man måste köa hela natten för att EVENTUELLT få en plats dagen efter, beroende på hur många som checkar ut. Fuck this shit tänkte vi och drog till en annan ”backpackers” camping och gjorde en fuling o campade utan permit. Rev tält och allt redan vid halv sju och drog tillbaka till Camp 4 där det ligger 30 pers i kön och det finns bara 14 platser. Fick ingen, och började klura på plan B. Som en gåva från Gud är vi sedan vid lunchtid vid rätt plats på rätt tid – två österrikare pratar om att checka ut en dag tidigt och vi kunde därmed ta deras plats 😀 Halleluja! Vi hade plats 4A i 4 nätter nu. Var det inte The Lord så var det Karma som vi samlat på oss dagen innan då vi hittade, eller Marcus hittade, en iPhone och vi kunde efter mycket om och med återförena den med dess ägare. Hon var en typisk amerikansk mamma, en sådan man verkligen hade velat bli inbjuden till, och vi fick $50 i hittelön. Försökte säga nej till pengar men det gick inte, hon bara köttade in sedeln i min styrväska. Firade med en dagsfylla på billiga King Cobra öl och chips. Insåg även att de flesta hade lidit igenom den nattliga kön och det var bara att konstatera att det var vi som var kyllingar och inte vikingar som ryktet säger.

Dagen efter tog vi cyklarna till Glacier Point och till Taft Point, mäktigt värre! Avslutade efter 100km plus 5km vandring med burgare på Yosemite Lodge. Så jälva gott! Det fanns majonäs, äkta majonäs i den lilla tillbehörs-buffén, det var grädden på moset. Vi har under resan hoppats på att få möjlighet att få permit till Half Dome, men var för sena och det blev inte av. Dock känner vi att hi fått något bättre i Mt Whitney, som är ännu mer spektakulärt att ha gjort, så vi deppar ej för det, utan är supernöjda med allt som Yosemite erbjudit.

Cyklade ut ur parken och kom till Oakhurst, sedan bara pannkaksplatt i ett par dagar till vi kom över till Gilroy. Bestämmer oss för att campa i utkanten av en park, och vi spanade efter andra uteliggar-kollegor, men ingen syntes till som tur var. Föga anade vi vad som väntade under småtimmarna. Här blev vi för första gången bortkörda mitt i natten för att vi campat i utkanten av en park. Schysst kille dock som ”kom på” oss och visade ett annat ställe 150m bort som vi kunde sova resten av natten på, tack du okände säkerhetsvakt! Vi hade nu bara 15 km till Morgan Hill och Specialized så vi tog en vilodag i Gilroy. Av ren slump igen, vi var på väg mot Walmart och då svänger en bil förbi. En svensk kvinna son bor i Gilroy. En av de få svenskar vi stött på på hela resan. Blir inbjudna igen och fick en supergod lax/potatis/sallads-middag och äntligen fick konversera på svenska med en annan person. Tack vare att vi hade våra härliga flaggor på pakethållarna som hon fick syn på oss. Tog lite sovmorgon dessutom. Tack och god bless!

På måndagen den 21e fick vi träffa Erik Nohlin, som jobbar på Specialized HQ i Morgan Hill. Fick rundvandring på huvudkontoret och sedan drog vi alla tre till ett bra camping/badställe. Med var sin burrito i näven och några öl kom vi dit och hade en trevlig kväll. Uppskattar verkligen att han tog sig tid för oss, då han säkert är en upptagen man, han designar och jobbar bland annat med Sagans kollektion av produkter och cyklar. Tack igen!

Dödens dal och livets topp

Som folk tjatat. Om hur varmt och torrt det kommer vara i Death Valley, ja det är i princip omöjligt. Vi skulle avlida rent ut sagt. Och klättringarna sedan, det går inte att cykla ut och det finns inget vatten. Shit pommes alltså, folk verkar inte fatta att man kan få tag på vatten på bensinstationer och på ”general store”… Vi gnetade dit och tempen var bara strax över 30 grader och faktiskt kallt på natten. Vi hade tur i och för sig, det är kallare än normalt, men vi såg det som att vi fick igen detta för vi samlat karma vid tidigare tillfällen på resan. Mäktig plats, och på natten en underbar stjärnhimmel som inte ens Marcus iPhone 7 plus kan fånga. Från havsnivå hade vi sedan en klättring på 1600 höjdmeter för att sedan droppa ner igen och ytterligare en på 1000 höjdmeter innan man var ute ur parken. Många som hejar på oss på vägen och vissa tycker att vi är supermänniskor, vilket vi är. Av en slump träffade vi två herrar i 60-årsåldern i Panamint Springs i DV och vi började tjöta lite. De hade just bestigit Mount Whitney och då spetsades våra öron. De hade gjort detta på 12h tur och retur och de hade fått tillstånd dagen innan. Detta går bara via en hemsida som vi kikade på och det fanns INGET ledigt på hela 2019. Marcus gav upp hoppet om livet och gick från extas till depp på en sekund. Allt var skit. Dagen efter (3/10) kom vi ner till Lone Pine som är metropolen nedanför berget och där fanns ett Visitor Center. Sick-sackar mellan andra turister, bufflar och armbågade oss fram på parkeringen och fick infon att vårt enda hopp var eventuell avbokning. Om så skedde så kunde vi få köpa detta för $15 per person -plus tax -plus adminavgift på $6. SÄG BARA VAD DET KOSTAR FÖR FAN! Kastade oss till Donken 2,5km bort och hängde på den otroligt sega sidan recreation.gov och plötsligt uppenbarade sig en blå liten ruta på morgondagens datum (4/10), det var nog Jesus Marcus såg och klickade och kom till: ”Please log in”. Vadå logga in, har ej konto?! Skapa nytt – ”We already have your email” WTF?! Pulsen steg och svetten pärlades i pannan, jag fipplade upp min mobil och fick till ett konto och betalade skiten. Yes! Får sedan mail kl 11.35 att man måste hämta ut detta ”permit” senast kl 12 dagen innan, så iväg igen till Visitor Center. Fick en lapp utskriven och tag att sätta på ryggan, samt bajspåse om man skulle behöva göra nr 2 där uppe. De antar alltså att det är solid waste och inte kaos i kistan då haha. Hursomhelst, vi hade tillstånd och då var det bara att trampa mot ”Basecamp” som var en liten ansträngning på 19km och 1300-1400 höjdmeter. Några timmar tidigare hade bi skrattat av lättnad att vi var klara med klättringar för ett tag. Kommer till campingen och slevar i oss makaronimiddagen som blivit vår standard och sedan sova till 05.00.

Upp till starten på trailen och med var sin pannier på axeln med blåbärsbagels, vatten och banan gav vi oss av. Startade vandringen kl 7 och var då toksist. Det flesta startade tydligen vid 3. Skit samma, nu kör vi! Det är bara 16km och 1900 höjdmeter. Gnetade och gnetade i 7h och då var vi uppe. Jag klarade av höjden bra, som jag gjorde på Mont Blanc 2017 och Marcus lite sämre men ändå helt okej. Lätt huvudvärk kan man förstå då vi inte var så väl acklimatiserade och att vi hade en hel del tung cykling i benen gjorde inte nergången enklare direkt. 13h totalt, helt slut, men det var mäktigt alltså! Vi klarade USAs högsta berg, (bortsett från Alaska), Mt Whitney 4417m, vi var så nöjda att det gick bra.

Vi cyklade sedan ner för den långa backen igen och hittade till en parkering där det var officiellt ok att campa och vi slog läger där. Jag sa på skoj till Marcus att stänga av och inte godkänna platsinfo på appar etc. då folk hela tiden verkar hitta och samlas just där vi ska sova. Men här var ju inte en käft och mörkt som i en säck, här skulle vi inte bli störda..

Kl 06.00 ca började bilar komma o parkera. Fler och fler. Såg att det fanns några bajamajor och tänkte att det var därför, men föga anade vi vad som var på g. En timme senare började en speaker gapa och en målportal blåsas upp. Vi befann oss nu mitt i start och mål på en trail-halvmara. Vad är oddsen alltså? Komiskt, men vi kunde riva tält och göra oss redo trots allt med ro och pratade med flera trevliga människor. Träffade en som dessutom hade jobbat med J.Lindeberg i Stockholm.

Ny dag och vilodag. Drog ner till Downtown Lone Pine och till Best Western hotel för att chansa på om man kunde köpa frukostbuffé. Det kunde man. För bara $5 per person och vi kunde inte dölja vår iver när vi gick mot matsalen. Vi ska dit imorgon igen. Hoppas bara inte de inventerar alltför noga och förstår att de gick med förlust efter vårt besök. Bara den näve nötterna vi åt kostar mer i butik än där. Nu laddar vi om och imorgon kör vi förhoppningsvis mot Lee Vining och sedan om några dagar Yosemite!

Viva Vivaaaa Las Vegas!

En milstolpe till är nådd. 54 cykeldagar, ca 5400km, och 2 månader av resan på dagen är gjord. Kommer fortsättningsvis ta det lugnare och lägga in fler vilodagar. Har fått oönskade sår down under och de måste läka innan vi kan fortsätta. Vegas kommer bli ett roligt ställe att ta en paus och vila upp oss. Så stolt över oss och att vi klarat detta, vi har kört betydligt längre och hårdare än tidigare resor, vilket har gått bra, men vi kommer i vilket fall slå av lite grann på tempot. Vi hoppas kunna följa VM i landsväg via internet på något sätt, om inte det blir krångligt för man är i USA. Älskar livet på cykeln och att komma fram hit är roligt och lite överväldigande, och vi har upplevt så mycket fantastisk natur på vägen. Naturen är skälet att cykla i västra USA, men Vegas är fan gött det med. Kontraster, det är det som kan förhöja och göra livet mer dynamiskt, även hemma i Mölndal sen. Älskar att ha en säng, obegränsat med mat och dryck, internet hela tiden. Ska ta del av allt tills att man nästan spyr på det och då bygga upp ett sug på att trampa vidare igen.

Vi bor på hotell vid Stratosphere som är citat från random amerikan: ”It is the second tallest building in the western north America, Mexico not included”. Han sa det med en sådan entusiasm, som om det var Burj Khalifa, och själv kände man bara; och? Samma man sa även att amerikaner är de mest generösa människorna i världen och att USA bidrar med mest pengar till allt viktigt, och att landet framställs i oförtjänt dålig dager i europeiska medier. Tack Rick, det är noterat det med!

Vi kommer va här och promenera i flera dagar och måste inte göra allt på en gång. Igår hade vi Five Guys i sikte för middag, men även om det är typiskt oss att powerwalka 5-6km enkel väg på bakgator för att äta ”inte så fancy” mat, så var denna sträcka väl mastig för kvällen, så vi hamnade på lokalt mexikanskt hak och intog burrito, enchilada och bönor. Inte en turist i sikte, men god mat och kul! Idag däremot ska vi vara just 100% turistas

Svullat i över två timmar på brunchbuffén, gött alltså. Det enda man kanske saknar är en riktig cappuccino, en europeisk, och inte en s k ”french vanilla” etc. Har spelat enarmad bandit o dubblat endollars-insats och sedan hängt vid poolen på hotellet. Tog på oss finkläderna och gick ut på The Strip som två fotomodeller och kollade på allt, insöp Vegas. Iförd gul HM-klänning kunde inget få mig ur humör!

G N E T I G T S A T A N

Som rubriken lyder kan man beskriva majortieten av cykeldagarna från Moab. Orkan i ansiktet och mycket tuffa banprofiler, och med ett segelfartyg till hoj gör inte watten i låren mycket nytta för farten. Ibland har vi fått kämpa utför för att komma framåt och jublat när vi kan hålla över 17km/h en längre sträcka. Vi har kämpat mot hammaren och ibland fått ge vika för den, men det är trots det mödan värt, för middagarna har aldrig smakat bättre och nattens vila aldrig varit så effektiv. Marcus humörsvängningar har varit en utmaning och inget snus fanns för att dämpa ångest över en ytterligare dag i motvind och uppför. Bara att bita ihop.

Det är en del av att touringcykla, att kämpa, i väder, vind, hammare eller icke hammare. Det finns inget som gör en mer nöjd med dagen än att kämpa, peppa, skratta tillsammans. Det förhöjer alla känslor och man är så glad för ingenting när vinden blåser i ens favör. Kroppen mår som bäst i aktivitet och frisk luft, så är det bara.

”Den godaste mackan ever, xtra allt”

Monument Valley var första anhalten av intresse och vi fick uppleva samma känsla som Forest Gump när han bestämde sig för att sluta gneta, men vi letade kraft i källaren och fortsatte. Nu befann vi oss på Indian-land och just här i alla fall var det USAs baksida (en av dem). Det kändes som man kom in i ett land där livsgjädje, motivation och energi hade supits bort sedan många år och man fick kryssa mellan kvaddade bilar och påtända personer på parkeringar. Vi hade kört i mer än 6h30min och jag hade hammaren, och det brast för att ögonblick och tårar kom bakom mina Oakleys. Vi hade en annan touringcyklist i hasorna då och han vägrade sluta tipsa mig om hur jag kunde packa cykeln smartare med remmar etc. Fuck off alltså! Marcus räddade det hela med en bra camping som man fick både bad i pool och varm dusch på köpet, så sedan var vi (jag) på banan igen. Vår nyvunne ‘vän’ beslutade sig att campa på annat håll och det var en jävla tur det. Dagen därpå ledde kartan in oss på en ”genväg” som sedan skulle ansluta till stora vägen igen. Skenet bedrog och vi var snart på en sandväg och ett regnoväder drog in, yes!

Kom till Page, Arizona och Lake Powell, vilodag! Vi åt sallader från Walmart och gottade oss på stranden, som en all inclusive, så lyckliga var vi. Bad i sjön fick duga som dusch och vi hittade BeeHive Campground som var gratis. Gratis av en anledning, för det kryllade av vassa kaktusar och växter som bara suktade efter att punktera en luftmadrass, särskilt touringcyklisters. Trängde igenom flipflopsen så då fattar man att de är sjukt vassa.

Två dagar efter Page kom vi till Grand Canyon North Rim och nu är vi i Kanab och Wifiar sönder telefonerna, samt har fått i oss lite väggmat. Nu väntar bara 40km utför till campingplats, thank you Jesus!

”You should go to Moab”

Sedan sist har vi klarat av Wyoming, in i Utah, Colorado och Utah igen, nu i Moab. Efter välbehövlig vilodag körde vi stenhårt lagtempo genom stepp, berg, blixtar, vind, och sol. Vi har fricampat hela vägen, vilken är kanon 👍 Vi kom ner i höjd med Flaming Gorge, ett område med sjö och floder och tog den sk sceniska sidan.. my ass alltså. Det började med riktig seg motvind, och landskapet var som ett glas ljummen mellanmjölk, fram tills vi kom till Manila, Utah. Där började en faktiskt episk väg och klättring som skulle kunna ha varit drönarmaterial, men vi kom in i åskovärder efter åskoväder, som satte käppar i hjulen. Stående under öppen himmel och bara ta emot hagel och 10 m/s vind, så var det bara att acceptera skiten. Tält åkte upp och vi la oss i fosterställning tills det dragit över. Kunde ta oss upp för passet till slut och campade sedan i bushen på 2600möh.

Två dagar senare körde vi in Matthews utbrytning och trion var återförenad i Green River Campground. Fick dessutom uppleva Dinosaur National Monument som vi inte ens visste fanns. Fem av fem 🦖 fick den sista måltiden, för dagen efter var det definitivt byebye. Vi lagade pasta carbonara med bacon och ägg, öl och chips. Vi är lite ofrivilligt vego-personer nu, men när man får sätta tänderna i en flottig bit bacon så är livet alltför bra. Vi vände söderut mot Grand Junction, Colorado och Matt österut mot Boulder, Colorado.

I Grand Junction fick vi träffa Emelie som går på college där. Vi fick en hike i närliggande Colorado National Monument, som vi sedan cyklade igenom på väg till Moab. Lagade gomiddag här med, denna gång kyckling tikkamasala och ris. Smugglade även in vår dagliga dos alkohol. Fick veta att om man bor på campus får man knappt ligga eller supa, livets goda. Det är som att servera en en perfekt Strava-runda med KOM/QOM och sedan strypa internet så man inte kan ladda upp… America, the land och the free återigen.

Moab sedan. Mer röda stenar. Vilket tjat det har varit, men man får säga att det är amazing. Arches National Park, du leverade allt!