Jag har lärt mig ett nytt ord – ”Postpartum”

Jag har sett ordet ”postpartum” på oräkneliga instagraminlägg och hashtags. Har förstått att det har något med graviditet och bebis att göra, men egentligen inte helt fattat vad det betyder. Googlade upp skiten och nu vet jag att det betyder ”efterförlossning”. Fick göra samma för att få veta att BF står för beräknad födsel, så om någon inte är med på alla begrepp för gravid- och bebisämnet, så är det HELT OKEJ!

Julia är nu fyra veckor gammal och vi har haft en mycket härlig start med fin sensommar. Hon äter mycket, skiter mycket och är allmänt en nöjd bebis. Njuter för fulla muggar kan man säga just nu. ”Knock on wood”, kommer säkert jobbigare perioder runt hörnet, men det tar vi då, hehe. Jag förstår att alla tycker att ens eget barn är världens gulligaste, men helt objektivt, hon är en gullig bebis. Hon har börjat få lite kinder nu med, kanske bara ”bebiskinder” eller kanske arv från mig, det återstår att se längre fram. Jag har minst sagt välmående kinder, och det har jag alltid. Till och med i min tanigaste stund på touringresa hade jag kinderna kvar, och det vill inte säga lite.

Min kropps status under dessa fyra veckor har överraskat mig själv. Jag fick några stygn down under, men enligt uppgift var det en liten bristning, som är vanligt. Det känns som att ordet bristning är läskigt och laddat, men det är normalt, vanligt och åtgärdas med stygn. Från att kännas som en häftklammer har de lösts upp till trådar och har delvis fallit av. Hoppas resten faller av inom kort. Bäckenbotten sedan, även det ett ord man fått lägga till i sin vokabulär. Jag började redan halvvägs i graviditeten med att göra enkla övningar, och jag tror det var till min fördel då jag kände kontakt med musklerna redan efter 2-3 dagar efter förlossningen. Kämpar på med dem, och har även lagt till några mag- och sätesövningar. Det är verkligen det tråkigaste jag vet, men jag gör dem. Mina bröst har gått från en knapp A-kupa till en C++ på bara några få dagar. Naturen och kroppen är häftig och det är otroligt hur allt funkar och hänger ihop, tack livet för det. Jag hoppas att mina nyförvärvade meloner håller sin size, och kanske eventuellt kan växa mer, vem vet, så att jag kan ha på mig en klänning på en eventuell oktoberfest med värdighet.

Jag har upptäckt att promenader är en grej, och det blir mycket av den varan nu. Jag vill inte börja springa ännu, då jag inte har sprungit alls under min graviditet, min kropp är inte van vid det, och jag vill vara säker på att min bäckenstatus är helt hundra innan jag kör på mer intensivt. Ska på återbesök för min egen del i slutet på månaden så ska höra med min barnmorska då. Jag har gått i snitt drygt 10.000 steg/dag under dessa fyra veckor, så det är 2-3 promenade om dagen. Skönt att kunna njuta av härligt väder och även få bli lite svettig och man går i rask takt. Jag håller koll på mitt promenerande i Garmin-appen, men besparar mina följare på Strava vad det blir för rundor med barnvagnen!

Första cykelpasset blev i söndags ihop med Marcus och Caancycling (Caroline och Alexander). Det kändes som att jag inte helt kunde slappna av på sadeln, mentalt mest. Sedan kändes det som när man drar fram racern på våren efter att bara tuggat på en vintercykel. Man är lite ringrostig i och med en mycket aero sittställning, en otroligt lätt cykel, hörprofilhjul etc. Kommer säkert kännas mer bekvämt bara efter några rundor. Formen sedan är ju vad den är, det är ovant för man inte cyklat på dryga fem veckor, och rundorna månaderna innan dess har varit typ som distanspass, inga större tempoväxlingar att tala om. Det mesta av gravidmagen försvann fort, men har lite kvar och även höfter, plus mina bröst då. Gissar att det handlar om va 4-5kg från där jag känner mig i bra slag som cyklist. Känner verkligen ingen stress över detta, det är inte förrän nästa vår och sommar jag vill vara riktigt snabb igen. Gott om tid att träna och att långsamt få önskat resultat.

Min och vår mentala hälsa i våra nya roller som föräldrar har börjat väldigt bra. Trodde man skulle åka hem med denna lilla skapa från sjukhuset med en överväldigande känsla, men kände mest lugn och självklarhet. Hon är med oss från och med nu, och hennes hälsa är ens första prio. Äta, mysa, byta blöja, bada, promenera allt det där, det är toppen. Scanna internet och butiker för mest prisvärda blöjor har jag också ägnat mig åt, och hittills är det bästa kapet Pampers stockpack för 1,20kr/blöja på Apotea, eller Lupilu 1,24kr/blöja på Lidl. Vet något något ännu bättre, så skulle det uppskattas å det grövsta.

Nu ska jag ta en promenad till, tack och hej!

Mat efter cykeltur

Delad glädje – Dubbel glädje!

Reflektioner och konstateranden av att vara och träna för två.

 

Det var ett bra tag sedan som det graverades in något på denna lilla blogg, och skälet är att jag inte haft lust, men nu är jag tillbaka. För er som följer mig på Instagram eller Strava så vet ni redan att jag har den stora glädjen att vara gravid, med en liten prinsessa. I skrivande stund så börjar vi på vecka 27 så det är i princip bara tre månader kvar till beräknad ”leverans”. Hittills har min upplevelse och mående varit bra och på gårdagens besök på MVC så var allt bra med bebbe med. Graviditeter har pågått i alla tider, och det föds bebisar hela tiden, men att få uppleva det själv för första gången otroligt och coolt att lära känna en ny del av sig själv. Jag har några punkter som jag vill dela med av, som kanske kan upplysa, locka fram ett skratt eller bara irritera. Håll till godo. 

 

TUR
”Vilken tur du har som mår så bra”, ”Vilken tur du har som kan träna på så mycket” har jag fått höra en hel del. Jag är tacksam för att jag/vi kunde bli gravida och att jag och bebbes hälsa är för närvarande bra, och ja, jag har haft flyt med att inte må illa eller ha problem att få i mig blandad, vanlig mat. Vad gäller mitt allmänna mående, hälsa och träningsmöjligheter har jag faktiskt bäddat för själv, under lång tid av mitt liv. Är man en aktiv, tränad person som äter hälsosamt i måttlighetens land så har man bättre förutsättning att må bättre, gravid eller ej. Jag kan sucka inombords när någon bekant, någon på jobbet eller någon som uppenbart inte tar hand om sin egen hälsa ordentligt säger ”Vilken tur du har som mår så bra” eller ”Vilken tur du har som kan träna på så mycket”. Det är inte jättekonstigt att cykla efter dagsform ca 10h/vecka om din kropp klarar av att köra 12-15/vecka stora delar av året, och ibland mer än 20h. En person som däremot på sin höjd tar promenader som sin träningsform skulle inte lösa det, utan egentligen kanske borde reflektera över sina egna vanor. Man utgår oftast från sig själv, men man bör ha i bakhuvudet att alla inte har samma uppfattning av vad ”normalt” är. Fick frågan på jobbet om jag ville vara med på en stegräknartävling mellan avdelningarna ”man kan även räkna om andra pass som cykel till X antal steg”, och jag sa tack med nej tack. Motiveringen är ju självklar, 1. Jag tänker ju inte sjunka så lågt som att logga promenader med karta i det offentliga rummet online. 2. Om jag är med och lägger in 10h cykel per vecka så skulle tävlingen avgöras direkt, och ingen annan skulle vilja vara med. Jag går till jobbet kanske två dagar i veckan, ca 40-45 min enkel väg, men det når aldrig flödet. Promenader är för mig komplement, vardagsmotion och för att det är skönt. 

TRÄNING
I höstas innan vi valde att berätta officiellt att vi väntade barn så var det nog en del höstdistanspass som folk undrade vad som pågick. Att Marcus skulle ge mig knuff upp för en lång eller brant backe händer ju inte, och att korta av rundan är också märkligt. Även om jag då inte hade gått upp så mycket i vikt så pågick det mycket i min kropp och jag kände att min återhämtning under ett pass inte var så snabb och effektiv som den brukar. Lägg till att jag har en trögrullad cykel på ca 15kg i en mycket brokig skara med tävlingscrossar och andra modernare vinterhojar. Jag jobbade i motvind, men det gjorde inte så mycket, jag fick till många långa pass och var alltid nöjd när man kom hem. När vi berättade för våra träningskollegor så kändes det skönt för mig generellt, för då kunde även andra de mig en liten knuff om det behövdes för att klara vara med på passen, och att jag kund låta bli att gå med runt, och ibland vika av utan att förklara.

Från i höstas fram tills nu så är skillnaden egentligen mest intensiteten och farten. Jag har kört mest distans/sweetspot/tröskel, ibland upp på rött för att hålla farten i backe eller för att inte släppa rulle. Jag testade köra en SWECUP på zwift, men blev som väntat avhängd ganska snabbt i första backen, så jag valde sedan att köra mer workouts och andra race i C. Även jag i mitt normala tillstånd är i mitten/neråt i A på Zwift ska tilläggas. Fick frågan av CK Bures gäng om jag ville testa vara med på WTRL lagtempo på Zwift. Det var med en del skeptism som jag tackade ja, men till min förvåning så var det väldigt kul och man lärde sig mycket bara på några tillfällen. Det kommer tas upp igen i höst! Att ha en bakgrund med mycket träning gör så man känner sin kropp väl och kan följa signalerna, sänka tempot om det behövs, eller hoppa över ett pass om man inte känner sig helt hundra, men även våga kötta på om det känns bra. Ibland är känslan att jag bara kan köra på, och ibland är det som att jag matar in watt, men 30% försvinner på vägen och det som är över tar mig och cykeln framåt.

Långsammare återhämtning, högre puls, viktökning och allmänt hormonmaskineri gör att man blir långsammare på cykeln, men tiden på cykeln har ej förändrats hittills. Åkte två veckor till Spanien där jag fick låna cykel av Specialized GBG för att jag inte kunde cykla bekvämt på min helt slammade SL7a. Efter Spanien hade man förhoppningen på att en ny Crux skulle ha anlänt, men icke. Ingen vet något vad gäller leverans, så utgår från att jag inte kommer få den förrän sommaren är slut, tyvärr. I brist på cykel så fick vi köpa en ny Allez Sprint av Specialized GBG och den fanns redo när vi kom hem! Jag har styrstammen högst upp på ett torn av spacers, som en riktig mupp. Vinkeln är inte uppåt ännu i alla fall, och knäna är inte utåtvinklade när jag cyklar, så fullt gubbe/mupp är jag inte. Jag kör med originalhjulen på med naturdäcksidor, för det är det snyggaste. Hade kunnat ta de fina höga Rapide-hjulen, men den vita loggan gjorde sig inte så bra med silvriga detaljer, samt att ”man måste i alla fall över 30km/h för att högprofilhjul ens ska ha någon som helt inverkan” – Marcus 😊Toppen, nu är jag verkligen i en annan liga än vanligt, och det är sant. Bläddrar man tillbaka så har inte snitt varit över 30km/h på en god stund, hehe. Kläderna har en del elasticitet, så de har kunnat användas bra fram till ett par veckor sedan, men jag har numera lämnat looken ”stoppad korv” till att gå på Marcus kläder. Trots att mycket inte är som vanligt så är känner jag mig stolt att jag håvat in några lättplockade kronor till min prinsessa.


GRAVIDMAGE
Min mage har varit ganska liten, och växt långsamt fram till nu egentligen. Det har hänt mycket i volym från v 24–27. Jag är ganska lång, 175cm, tränad, och det är första barnet, vilket påverkar storleken. För egen del så såg jag förändring tidigt, inte i form att det var en rund mage, men att jag såg mer ut som att jag höll på att nå stadiet ”du ser så välmående ut” – alltså lite plufsig. Viktuppgång i kg är i normalspannet, men procentuellt är det mycket om man jämför med när jag är i riktigt bra cykelform, vilket märks av tydligt, speciellt uppför.

Med full vintermundering på har det inte synts mycket alls, men nu kan man inte ta miste. Man kan inte jämföra mage med mage, likaväl som man inte kan jämföra vad som är en normal träningsmängd. Magens storlek behöver inte ha att göra med hur bebbe mår. Magen kan växa mer uppåt, inåt eller framåt, och också hur moderkaka och bebis ligger. För mig var det en skön milstolpe att göra rutinultraljud i vecka 20 och få veta att allt såg normalt ut, och att det inte fanns skäl till oro. Tips till dig som vill kommentera, gratulera, fråga om gravidmagen är att man inte behöver påpeka hur stor eller liten magen är, utan det räcker med att fråga hur det går, känns eller när det är dags. Ge gärna råd, det bästa jag fått hittills är ”Lyssna inte på alla goda råd”.
/ 2 x Diesellinda

Vilken höstkaraktär är du, egentligen? 

När mörker och regn inte är annalkande, utan de facto här så kommer vi alla falla in i någon slags kategori av höstprofiler. Bästa sättet att förutspå framtida beteende är ju att titta i backspegeln med en stor dos av självinsikt. För att få ut det mesta av hösten får man ibland rannsaka sig själv för att förstå var man står och vilken väg vi väljer fram till våren. Innan jag börjar min cyklistprofilering så vill jag nämna att jag fått en del inspo från Ingrid Kjellström som gjorde ett liknande igenkännande inlägg i våras. Se hennes inlägg här: https://bicycling.se/blogg/vilken-typ-av-cyklist-ar-du/

Aspiring Julstjärna – kategorin som jag själv aldrig förstått. Sommaren är slut och vardagskvällarna blir allt mörkare, men det stoppar inte Julstjärnan. Det är viktigt att komma igång snabbt och inte tappa snittet på träningstimmar per vecka, och inte heller intensiteten. Att ha en hög snitteffekt tidigt på de flesta Zwift-passen är ett stort plus, så varför inte köra race redan tidigt i september? Detta i kombination att antingen pressa in ett 3h-pass inomhus på helgen, eller eventuellt trotsa Mother Nature och ge sig iväg i misären för att bygga ”karaktär”. Lagom till årsskiftet och den eventuella starten av SWECUP på Zwift är formen toppad. 

Den löpande cyklisten – Här känner jag mig mer bekväm. Att dra på sig löparskorna igen efter 6 månaders uppehåll kan vara ganska skönt för att få till en regelbunden konditionsträning som är tideffektiv. Den löpande cyklisten som är ruttad vet att man inte behöver ens fundera på att kolla kilometertid för att man ändå är så kass. Den som är en nybliven löpare kan däremot få hybris och gå ut på tok för hårt, få otroligt ont i benen och får ta två vilodagar för att återhämta sig. Det man även får erfara är korkade frågor från kollegor som tror att om man är en bra cyklist så är man även en bra löpare. Det finns bara ett svar och det är NEJ. Det är skönt mentalt att kunna träna utan några speciella prestationskrav, utan mer för hälsans skull, samt att kunna bygga upp en lust och motivation att komma igång mer med cykel senare. 

Laddaren – Uttrycket att Vila sig i form kommer inte från ingenstans väl? Varför inte ta tillfället i akt och verkligen ladda upp suget, motivationen och kraften för att sedan explodera? Man kan vila fram till jul och dra igång mer med träning i mellandagarna. Det kan vara så att man lagt på sig ett kilo eller två, men vad gör det när man är riktigt taggad på att komma igång igen, tänker Laddaren. Vila helt kan man göra några veckor, men sedan måste även laddaren ta sig i kragen och ge sig ut och lunka i löpspåret, göra någon grusrunda på helgen eller in i gymmet för att inte förfalla helt. Laddarens metod är kontroversiell, men för vissa kan det vara ett bra recept. Ingen nämnd, ingen glömd. 

Pendelpusslaren – Som det låter på namnet så får denna ihop sin träning till och från jobbet. Detta hade inte varit aktuellt förra hösten med Coviden, men nu när det släpper på restriktioner så kan denna kategori återuppstå igen. Pendelpusslaren är inte snabb, och inte heller snygg, men träningen blir av. Man står ut med att stanna vid rödljus på cykelbanor, att ta på sig den där alldeles för stora reflexvästen, och en otroligt låg snitthastighet. Kontinutitet is King och det får man av att pendla, samt att man får frisk luft istället för att svettas ihjäl inomhus och men en fläkt i ansiktet. Pendlaren kan även krydda sin dagliga motivation med att försöka köra ikapp folk på el-cyklar. 

Grus-Kingen – Deppar inte ihop för att det är mörkt på vardagarna, utan tar och investerar i en fet framlampa, och en reflexväst. Det är nytt, det är fräscht, det är piggt. Vid regnfri kväll så kan detta även locka mig har jag kommit fram till. Nyckeln är att ta sig ut några gånger för att komma igång och få kläm på hur det funkar i mörkret och allt sick-sackande mellan löpare och hundrastare, sedan kan det bara rulla på. Det som kritikerna hävdar är dock det ständiga efterarbetet som måste ske då det alltid kommer vara någon slags fukt och gegga på marken. Tillgång till en bra tvätt-anordning är viktig, och den får ej försummas för att inte ens cykel ska gå sönder på en höst/vintersäsong. 

Slutligen, Multisportaren – Ny årstid, nya möjligheter. Nu finns det en chans att testa på något nytt, så varför inte testa traillöpning, rullskidor, simning, längdskidor och orientering? Man hinner knappt börja med den ena sporten förrän man vill testa en ny. Effektivt sett att få en bra genomkörare för hela kroppen. Man behöver bara uthärda ett antal veckor av träningsvärk på ställen man inte ens visste att man hade muskler på. Att få ett avbrott med enbart cykling kan vara klokt både för kropp och knopp, och sedan likt laddaren komma igång med mer och mer cykel i samband med jul. När man väl kommer igång igen med cykel så inser man snabbt att det är just denna sport man kan och bör hälla sig till. 

Så, vem är du egentligen? 

Ha en fin kväll! 

/Diesel-Linda

Tillbaka från semestern, nu får man återhämta sig.

Om en semester varit så pass intensiv att man måste återhämta kropp och huvud efter, då et man att man gjort något rätt. Sista dagen tid vi oss till Arbon i Schweiz, precis vid Bodensee. Där bor våra nyvunna vänner Riccardo och Sandra. Vi stötte ihop med dem i somras utanför Båstad när vi var ute och tränade, och de var på väg norrut på touringcyklar. Vi bjöd in dem att stanna hos oss två dagar senare när de skulle vara i Göteborgtrakten. Bjöd och bjöd, vi sa mer ”infinn er” på Larssons Berg on två dagar så har vi allt ni behöver; sovplats, mat, öl, wifi, tvättmaskin och Netflix. Naturligtvis ville vi hälsa på när vi var i området nu, och det var en fin avslutning med Raclette och vin. Fick höra en rolig episod under deras två sista dagar på sin resa. De var uppe i Nordkap, och skulle skicka cyklarna hem till Schweiz, och sedan flyga själva till Italien. Lång historia av mötande med allt från cykelkartonger, sura busschaufförer, förseningar, dålig personal på norska posten och allmän stress, för det är ett helvete när det kommer till logistik mer packade cyklar mm, speciellt när man inte är nära en större stad. Efter timmar av krångel fick Riccardo nog, ”I just snapped, and went and bought a tall beer and drank it all at once before getting back to work”. Jag och Marcus utbytte en en blick av förståelse och konstaterade den komiska likheten av någon vi känner :).

Resan har gått väldigt bra och skönt att det gått smidigt med all Covid-oro som man först trodde skulle vara mer krångel än det var. Österrikarna har kvaliteter, de kan både lösa bra hemsidor för covid-test bokningar, och de hostar inte en i ansiktet. Bägge uppskattas å det grövsta. Skulle jag lista snabbt vad som var det bästa så är det nog Dolomiterna, Grossglockner, Oetztaler Radmarathon, och EM. Klättrat, gnetat och njutit har vi gjort. Vi har ätit ute vid ett tillfälle och lagat mat på mina pärons hotellrum när de var med i Corvara, men i övrigt har vi ätit vår favorit; Pasta arrabbiata och tonfisk. Toppa det med en sallad och livets dryck, Perlenbacher så har du en toppenkväll. Det är verkligen något med att vara utomhus hela tiden, fysiskt anstränga sig och att vara helt fri som gör middagen helt otrolig.

Vi har även hittat receptet på att bota ryggproblem. Marcus har till och från i ett år hade lite utmaningar med ryggen, men så fort vi kört 10-12h i bil och sedan sovit på en 7cm tjock luftmadrass så var det löst. Ryggen var perfekt. Kanske får sälja sängen och lägga oss på golvet istället hemma med. Om så blir fallet får vi även köpa filar till katternas klor så de inte sticker hål. Katter har ju förmågan att t.ex. vilja tugga sönder de dyraste sladdarna, punktera andra sovplatser och sätta sig liiite för långt bort så man ej ska kunna klara dem. Söta sadister är uttrycket jag letar efter.

Sista rundan vi fick var runt Zug och med sällskap och guidning av Martin Elmiger, fd proffscyklist. Han körde som senast i BMC, och innan dess i IAM tillsammans med bland annat svenske Thomas Löfkvist. Vi känner honom sedan innan, framförallt Marcus, och vi fick middag och sova över i hans lägenhet med fin utsikt över närliggande sjön. Vi tog en runda på cyklarna, som skulle vara ”about an hour”. Jag som är erfaren går inte på sådan skit, utan visste att det blir säkert mer och att tugga dat styrlinda. Det blev 2 h ink. 900 höjdmeter, och brant var det. Vi hann inte cykla mer än 50 meter innan vi vände höger upp i en backe med kanske 18% rakt upp. Han ansåg att det är bättre med en genväg och ta en brant backe snabbt än att ta den lite mer långväga vägen. I beg to differ. Skämt åsido, det var var en otroligt vacker runda, med det var jobbigt. Jag kan i alla fall tänka på att trots att jag är ”sämst” i vår trio, så slipper jag i alla fall chit-chatta på vägen upp i backen. Marcus får pressa 400+ watt och försöka snacka samtidigt så det är också att bita i 🙂 Även om Martin slutat sin proffessionella karriär så cyklar han regelbundet och har hållt vikten så är han fortfarande ett monster och dessa backar är lätta för honom att sprätta upp för. Väl nere från alla backar kom vi till sjön och då var det Marcus tur. Platt och lätt böljande är ju hans terräng, och så fick man bara hugga tag i bocken och bita i för att hänga med. Fick i alla fall med mig två QOM på den sträckan, så det var ju kul. Avslutade med ej bjud-öl på ett säkert alldeles för dyrt ställe nere vid sjön.

Vi kom hem till päronen i Sandby på torsdagskvällen och sedan på fredagen åkte vi upp till Mölndal. Vi hamnade hos Oskar på Östersnäsvägen istället och lite för många öl senare kunde vi ej köra sista sträckan hem, så vi fick sova på ”slottet”, alltså Marcus föräldrars hus på Östersnäsvägen. Lördag kom vi äntligen hem igen, och båda katterna var på plats. Lägenheten var städad sedan innan, men det går ej att undvika det vidriga kaos som uppstår när man ska packa upp. Marcus noterade att det var Västboloppet idag söndag och var taggad och åkte dit. Personligen på gillar jag verkligen den banan och det är en fin tävling, men kände att jag hade varken lust eller ork att åka dit och race:a, så jag stannade hemma. Skönt att vara själv en liten stund och kunna kolla på någon tonårsskit på Netflix och städa samtidigt. Marcus är min favoritperson och vi har inte varit ifrån varandra mycket alls under vår sjuåriga historia, men en halv dag kanske är sunt att kosta på sig ibland.

Nu ska jag ta några dagar av lugn och komma in i att logga in på datorn igen, om jag nu kommer ihåg lösenordet. Sedan hoppas man på några fler turer i krispigt höstväder på landsvägscyklarna, innan man kanske tar en lite längre paus och hämtar motivation etc. Jag är sugen på lite trail-lunk i Gunnebo i alla fall, så får se vad som sker i veckan.

Njut av söndagen!

/L

En resa med många kapitel

Just nu är vi inne på vår sista vecka på vår semester. Vi är i Zug, Schweiz, och har nyss ätit frukost på campingen. Drog såklart till Lidl det första vi gjorde i morse och köpte frallor, kall-kaffe och även lite proviant för dagen. Lyckades komma över ett par Lidl-tofflor så jag är nu superhet med både tofflor och tygpåse i lysande blått och gult. Att handla i en matbutik i Schweiz är ungefär samma prisläge som hemma, men att ta något ute däremot får man se upp med. Igår körde vi en otroligt vacker runda från byn Thusis, öven Albulapasset och sedan ner till St Moritz, vidare över Julierpasset och tillbaka. Vi hade en del cash i CHF från förra året, så varför inte spendera dem? Jag skojade om att vi hade ca 12 CHF som då borde räcka till vars en kaffe haha. Kvittot blev på 11.20. Holy Shit, saknade Italien för en sekund där 🙂

Jag ska inte spola fram för snabbt ännu, och det kommer även ett inlägg till när vi väl kommit hem för att summera, men vill ändå dra igenom de kapitel som varit sedan Ötztaler.

Vi drog med mamma och pappa ner från Sölden och skulle spendera några dagar i Corvara, hjärtat av Dolomiterna. Men först ner till Prato för att köra Stelvio/Umbrail-rundan med pappa. Detta är ju trots allt en klättring alla borde ha på sin bucketlist, och det är en cool stigning. Till en början var allt frid och fröjd med stekande värme och sol nere i Prato vid start. Vi skulle ha förstått att det skulle bli ett helvete när Marcus däck small sönder i värmen. Detta ignorerade vi lika snabbt som händelsen kvällen innan när pappa råkade döda en spindel. Det skulle ju bli regn och den saken var klar, fast det inte såg så ut. När vi hade konstaterat lite för många gånger hur tur vi hade med väder, och det var ca 5km kvar till toppen började det droppa. Och värre skulle det bli. Väl på toppen var det hagel och 2 grader. Bitande kyla och en utebliven gruppbild på toppen gjorde att man bara ville ner illa kvickt. Det tog en halv evighet, men när man väl kom ner från passet i dalen på Schweiziska sidan så var det varmt igen. Jag och Marcus får sedan hetsa till bilen och köra iväg för vi var tvungna att checka in på campingen i Corvara innan kl 20. Kom dit med ca 25 min marginal. I Italien verkar det som att bara en spruta räcker för att kunna göra saker, men ingen har frågat oss sedan Österrike. Italien är ett sådant land man bara måste älska, naturen, maten, folket och precis rätt nivå av laglöshet.

Här blev det en dag med en större vandring och sedan den klassiska Sella Ronda med pappa. Det är de mest intensiva och vackra 55km man kan få i Dolomiterna, så det är ett starkt tips. Finns även Grand Fondot Marathona Dolomiti tidigare på sommaren för den som känner för det. Vi lagade två goda middagar på päronens lägenhetshotell och vi fick sedan en egen monsterrunda med 150km och 4000 höjdmeter dagen efter. Inte en platt meter, men fint var det.

Efter en tid med kalla nätter så kände vi att vi behövde bryta av och satte kurs mot Belluno, i syfte att komma ner till lägre höjd och att köra Passo San Boldo. Så blev det, men dessvärre var sjön vi campade vid lite sunkig, så vi drog vidare direkt efter en dag till ett mer säkert kort – Lago di Garda. På vägen dit ringde vi naturligtvis upp Glenn Magnusson som vi varit här med flera gånger (med Cykelaptit resor som guider). Då fick vi även reda på att landsvägs EM skulle gå helgen därpå i närliggande Trento. Besvikna på oss själva att vi inte ens visste om detta innan, men glada att vi fick tipset så började vi smida nya planer igen. Garda och lite ”vila” skulle vi göra oavsett, men sedan skulle det bli Trento. Efter två dagar med bad/sol och en stor gnet-dag på 184km runt Garda så gasade vi mot EM. Ett ganska stor trupp svenskar skulle köra och vi var taggade. Hade funderat fram och tillbaka huruvida vi skulle göra en klassiker med flaggmålning eller ej, men vi kom inte riktigt till skott i början. Under fredagen träffade vi lite kändisar från svenska personalen, och flagg-motivationen tändes igen. Vi MÅSTE göra det insåg vi sent fredag kväll. Hetsletade på Google för öppna byggvarubutiker för att kunna hitta motsvarighet till Rusta i Italien. Hittade en EuroBrico bara 4 km från vår camping och till vår stora lycka så hade de öppet på lördagar. Kastade oss iväg utan frukost tidigt på lördagen till EuroBrico. Personalen där hade nog aldrig varit med om att någon kund någonsin stått och hängt på låset på en lördag med sådan upphetsning i ögonen. Fick köpt färg och rollers och tryckte ner detta i våra Ötztaler-gympapåsar tillsammans med dagens öl-komsumtion. Dagen fortsatte med race för Herr U23 och mellan varvningar målade vi flaggan bit för bit uppe i backen. Under denna dagen skulle vi även göra en take-over på Instagram Story på Specialized Concept Store GBG (@scsgbg). Där kan ni även gå in och följa och kika på Story/Höjdpunkter för att se hela vår episka dag. Det blev succé naturligtvis, som det brukar bli när vi hittar på saker, och flaggan uppskattades av både cyklister, personal och även hemma i tv-soffan då den var strategiskt placerad for Eurosport. Toppendag och vi sov gott den natten.

En LITEN disclaimer var att Marcus telefon på något märkligt sätt hoppade ur hans ficka och krossades på marken. Vet ej om det var fakta eller om det var Birra Peroni som viskade detta i våra öron, men krossad var luren och svart blev det. Det är tur då att Marcus är ankaret i vårt förhållande. Han står stadigt när det stormar, speciellt när det gäller teknik och eventuella konstiga ljud från cykel, brusar inte upp och svettas ALDRIG. Eftersom det verkligen var svart helt och hållet så blev det Media Markt och ny telefon dagen efter. Efter en lång bilfärd och diverse jobbiga iCloud-grejor mm. så fick vi igång hans nya telefon och man kunde andas igen. Slutet gott 🙂

Sista kapitlet tog sin början på söndagen och det var då vi körde till Thusis, Schweiz, för att igår då köra rundan som jag började inlägget med. Idag väntar en lugn dag, men sedan ska vi besöka Martin Elmiger igen som vi gjorde i fjor och vi hoppas på en cykeltur i eftermiddag.

Håll utkik i kommande vecka för en summering av allt. Ha det gött!

/Diesel-Linda

Ötztaler Radmarathon Rapport

Det har gått en vecka nu sedan den startade cykeldagen hittills i mitt liv. I samband med gårdagens VR där hemma fick jag sug igen att skriva om min upplevelse på racet nere i Österrike/Italien.

Vi börjar på lördagen då mina päron hade anslutit sig till vår resa. Vi skulle hämta nummerlappar och förbereda för start 06:30 på söndagen. Det var ett vädermässigt dystert Sölden, men stämningen var ändå igång. Vi hade klarat ännu ett Covid-test så vi kunde hämta ut våra nummerlappar och goodiebags. Givetvis innehöll den en Radler som man svepte med en gång. Och till och med utan alkohol :). Prognosen såg ut att vara 2 grader och regn vid start och sedan princip mellan 4-7 grader och svarta moln på väder-apparna. Snörisk på topparna. Skulle detta ens gå att genomföra, och vad gör man ens om man är fast på Jaufenpasset i en snödriva??

Vi campade naturligtvis, i tält, för man måste ju hålla upp skenet att Svenskar ÄR Vikingar. Vid kl 05 hörde vi andra vakna i sina husbilar och göra sig redo. Hånade dem för att var onödigt tidiga och tänkte, ska de stå i startfållan i 1,5h eller. Tre kvart senare ca kom vi ut ut tältet och helvete vad stressigt det blev. Typiskt oss, eller i alla fall typiskt Marcus. Fick ed oss allt i kläd- och energiväg, gick på dass och han krama pappa innan starten gick. Vi tråcklade oss fram från sidan till mitten av fältet på ca 4000 deltagare. Inte helt optimalt, men vi hade heller ej seedat oss (om det ens går utan att man kört innan), så vi höll tillgodo. Med facit i hand har vi svart på vitt att vi ska absolut starta i den seedade gruppen. Får kanske bli en gång till hehe 🙂

Inget regn i starten, och det kändes som ett under. Kallt dock, 2-3 grader. Starten gick och vi skildes åt i det stora fältet ganska snabbt. Marcus ville såklart komma fram i fältet asap, jag med, men jag kunde inte helt följa av säkerhetsskäl med mycket folk och hög fart. Det startat nämligen med svagt utför i en lång sträcka ner i dalen från Sölden mot Imst/Innsbruck.
Se full karta och profil här:

Första klättringen till Küthai blev omdragen i sista sekund pga ett jordskred och det blev en brantare historia istället. Vidrig klättring för vår utväxling. Jag hade semikompakt med lättaste på 36/28. Men det räcker ej när det är 11-12% lång tid. Benen helt i fas och jag har svårt att ta i allt vad jag kan så tidigt på morgonen. Kroppen gjorde ont och man hade ej flyt alls. Fuck tänkte jag då. Men kom över och utför igen. Sedan var det en del platt nere vid Innsbruck, och då köttade jag ikapp en klunga som jag såg höll på att bildas framför mig. Kom ikapp och var sedan en aktiv medlem att bidra till farten på platsen och hela vägen över Brennerpasset. Detta var bara ca 4% i snitt så det är bra att vara i en större grupp och man märker ej på samma sätt att det går uppför. Kom ifatt fler och fler klungor allteftersom. Vi som ej har ett team på plats måste såklart gå in i någon depå för att få mer energi och framförallt vatten. Hade slut då, så gick in och fyllde på uppe på Brenner. Tog en stund då det var många andra där naturligtvis, samt en del krångel med munskydd, snitslad bana inne i depån för att ”covid-säkra”. Fortfarande regnfritt.

Kom iväg och sedan en ganska enkel utförskörning innan nästa klättring, Jaufenpasset (15,5 km, 7,5%). Nu kände jag att jag hade kommit igång. Citerar CykelCity Håkan: ”Då kom gubb-(eller gum-Dieseln i mitt fall) igång” :). Jag kände flyt och jag var stark. Körde på så hårt jag kunde utan att spränga mig, och körde förbi cyklister och grupper hela tiden, och det var en skön känsla. Måste även tillägga att det var endast 143 damer till start av ca 4000. Men de damer som kör är stenhårda inklusive jag själv då. Jag såg några på vägen, körde om några, och en liten italienska körde ifrån mig i första backen. Tror att de bästa damerna var i den seedade gruppen, så de var framför mig i starten och jag kom aldrig upp till dem. Försåt mig rätt, jag är en smal tjeja på 175cm och 54-55kg, men i dessa sammanhang är jag trots det ganska stor. Flera av de jag såg var ca 160cm och jag skulle gissa på 46-47kg, och det gör en hel del när man ska klättra 5500 höjdmeter. Visst skulle jag kunna väga 53kg, men skulle det bli mindre än så så tappar jag den styrka jag har. Under vår touringresa i USA var jag all time Low i vuxen ålder på dryga 51kg, och då kunde jag cykla i 5h med lite mat, inga problem, men kunde ej växla tempo alls och var inte snabb. Så jag tror jag hittat mitt optimala jag vad gäller vikt på ca 54-55kg då jag känner mig som snabbast/starkast och lätt i kroppen. För att jag ska bli bättre så ska det till mer wattz som ska till, och ej förändring i vikt. Olika för alla såklart. Tycker även att det är bra att snacka om detta då man aldrig kan bryta fysikens lagar. Ska man ta X kilo upp X meter krävs en viss energi, och hur kan jag fördela kraft/vikt där det är bäst för Mig? Man behöver ej bli stressad och kalla detta för vikthets, utan se det mer som fakta och fundera på hur man ska lösa det. Det som även är roligt med cykelsporten, speciellt landsväg, att man har olika karaktärer som cyklist. Alla kan ej vara bäst på all typ av terräng, men det finns något för alla. Hursomhelst, Jaufenpasset var fin favoritdel på banan 🙂 På toppen tog jag snabblagning från ett bord utanför själva depån, och körde vidare.

Bara en utförskörning och och sedan Timmelsjoch-passet (28km, 8%)som återstod. Inget regn hittills och jag började på riktigt inse att jag skulle lösa detta och det var man glad för. Snirkligt utför Jaufen, och otroligt fin dalgång och utsikt. Nu var det Gnet Allan som gällde, med de sista krafterna man hade. Fick stanna och kissa en gång, men det var ett måste och sedan på det igen. Kom över krönet och då började det smattra småspik i ansiktet. Då var det bara utför till Sölden kvar, eller var det? Visste sedan innan, men bävade för det. Efter ett tag utför mot Sölden kommer en liten knäppa till innan man kan vila helt. En backaknuda på 2km och kanske 9% kan knäcka vem som helst efter 230km och 5300 höjdmeter. Kom över den med och kom ner till byn till slut. Hörde Marcus och mina föräldrars hejande stämmor innan jag svängde in på upploppet och det gav mig extra glädje 🙂

Kom in som 24e dam och 677 totalt. Nöjd och glad. Speciellt med dessa förhållanden med. Otroligt välordnat event och generöst med energi från PowerBar, Redbull med mera på stationer. Vet även helt säkert att om jag seedar mig nästa gång, för att få en bättre start och snabbare resa över platsen+ Brennerpasset, och även tänka om och ta stora flaskor och gå i depå på Jaufenpasset istället så är top 10 inom räckhåll. Damen som jag 10a på dagen var bara 38 min före mig, och i detta sammanhang är det ej så mycket. Effektiv tid på 9h46m, Officiell tid 10h20m.

Strava länk: https://www.strava.com/activities/5872750249

Måste även tillägga att det är otroligt att vara kvinna i sådana här sammanhang. Speciellt när det bara är 3% kvinnor med. Alla hejar på en och jag fick mycket pepp och och beröm av andra cyklister med. Jag körde bra, oavsett om jag var man eller kvinna, och inte ”för att vara kvinna”. Sedan var det jättekul att köra om så många som jag gjorde i Jaufenpasset och vissa kan bli lite stressade när man svepte om, men då njöt jag extra ;). Tack !

Efter målgång 🙂
Två kokosnötter 🙂



Tchüss!

// Diesel-Linda

Full Gazz på semestern

Årets semester spenderas nere på kontinenten bland diverse episka bergskedjor. Den som inte förstå detta vid det här laget kan lika gärna avfölja mig. Det är lite mer formalia med covidtester etc. då vi bara hunnit få vaccin nr.1. Hittills har det funkat bra och i Österrike i alla fall finns gratis teststationer i de flesta samhällen verkar det som. Det som vi ej helt fattat är om man behöver papper när man ska ut och käka. Vi har av egen vilja bara lagat mat på vår camping så det har ej varit ett problem nu i alla fall. Vi hoppas vi kan stanna på fik och ta en kaffe och fika framöver, om de nu släpper in två snåla spetälsk som oss. Vi har kört sju pass och vi har varit så ivriga, alt. haft lite ont om tid och viljat tillbaka till campingen, så har ej hunnit fika, men det kommer.

Vi började med Kielfärjan och sedan plattan i mattan (läs 110km/h) direkt ner till Salzburg, och sedan till Zell am See. Lite flyt ska man ha. Det fanns några platser kvar på den fins Seecamp och vi inackorderade oss för fem nätter framåt. Man kan i regel ej boka tältplats på campingar, utan det är drop in. Det betyder alltså att den eviga lilla pessimisten i en inte kan ropa Hej förrän man verkligen fått upp tält, parkerat och fått tillgång till el och Wifi. Men in kom vi och gött hade vi det. Lidl finns i närheten, så vi kunde införskaffa proviant för träningen och camp-häng. Listan var i princip pasta, tomatsås, tonfiks, UHT-behandlad mjölk, öl, snacks, frallor, och godis/annat för att ha med på cykelrundor. Jag har lärt mig att tänka efter vad man egentligen behöver när man ska cykla långt, och svaret är kolhydrat i olika former. Det spelar mindre roll exakt källa, bara man får i sin det på ett vettigt sätt. För att ej bli ruinerade på ”riktiga” bars mm, så kör vi blandat med kakor/gelegodis/snickers. Kanske någon resorb. Funkar bra och vi cyklar snabbt :). På race/event så kostar vi på oss sportdryck och gels för lättare intag och lite bättre överlag.

Vi fick till flera bra rundor, och kom bland annat in i Kitzbuhel, och den största dagen med Grossglockner. Namnet verkar ej komma från ingenstans, för herre jävlar vilka klättringar det var för att komma upp. 10-13% i snitt är tufft. Rent mcykelmässigt uppskattar jag mer klättring som Stelvio som är ca 7,5% i snitt, där man kan sitta någorlunda bekvämt på cykeln utan att binda hit och dit och ta i från ländryggen för att komma framåt. Det var dock värt besväret för vilka vyer man fick! Något annat som man fick, var en ytterligare respekt för det kommande Gran Fondot Ötztaler Radmarathon. Dagen vi körde Grossglockner var 114km /3300 m. Ötztaler är ca 220km/ 5000m. Alltså mycket fler höjdmeter, men i snitt betyder det förhoppningsvis att det inte är lika brant. Ber till gud att min teori stämmer. Skämt och sido, jag ser fram emot det, och hoppas mest att det är uppehåll så man kan köra loppet med någorlunda värdighet, både stil och fartmässigt. Dagarna i Zell am See summerar jag som ”Alpen Gnet”, då det har varit hårda dagar, med både långt gnet, och även hårdare forceringar i backar mm. Kroppen känns bra och man har kommit igång. Lite vila på det sedan så kommer man nog vara bra på Söndag.

I måndags bytte vi ställe och efter att ha vänt upp och ner på diverse värdepapper så drog vi 1,5 timme söderut till Lienz. Hittade en camping vid Tristach See och det var ledigt. Fint och mysigt ställe och en Backer på ca 1 km med 12% för att komma dit. Perfekt när man kört en moster-runda och vill glida till boendet i lugn och ro :). Finns även en maskin som man kan lägga i mynt och vrida om och få en sten med ”energi”.

Redan på ankomstdagen drog vi ut på en runda och det blev en väldigt bra tur på 117km, men en längre klättring, sedan en lång sträcka med en slingrig ”Rolling Hills” väg (generellt uppför). Avslutade med en lång sträcka på ca 35 km på grymme cykelbana svagt utför tillbaka till Lienz igen. Stannade på Lidl på vägen hem naturligtvis och fullproppade med stuff cyklade vi mot campingen igen. Bävade för den kommande backen, och det tog en halv evighet, men när man väl var uppe så lekte livet igen. Det brassades käk och vi hängde i brassestol resten av kvällen. Marcus hade köpt en påse med lite olika bullar får att ha att fika på och till frukosten. Jag tänkte att jag ville smaka en halva och skar upp den ena. Hade kanske fått i mig väl lite på rundan, och var tydligen så pass trött/hungrig att jag inte ens märkte att det var en Apfelstrudel och en vallmobulle som klibbat ihop i varandra. Tänkte mest att det var en udda kombo med både vetedeg, smördeg, äpple och vallmo i en bulle, men fuck it, jag kör.

Igår tisdag tog vi oss an en långrunda på riktigt. Vi siktade på att komma till Italienska sidan och så en skymt av Dolomiterna, och även få 200km. Hamnade lite oväntat mitt i smeten i alla grymma berg och de tre tornen som är så kända från Google-bilder. Rundan innehöll tre toppar att ta sig över och sedan var det samma goa cykelbana svagt utför hemåt. Inga problem vid gränskontroll, och bara några få droppar kom på oss, så vi kom tillbaka med flaggen i topp. För en gångs skull så tog vi det faktiskt det lite lugnare denna dag och körde i någon slags distansfart, och naturligt lite mer när det var brantare uppför. Kom tillbaka men en ganska pigg kropp, och det kändes skönt. Kanske var en kombination att man nu tränat på mycket och fått ingång kroppen, och att man börjar suga åt sig allt kittande och att vi som sagt hade ett generellt lägre tempo en vanligt. 7h + och ingen lunchpaus får räknas som ett gott dagsverke. Kom på i grevens tid att vi inte hade handlat till middagen och som tur var hade jag bara hunnit dricka några munnar öl (till skillnad från andra), så kunde kasta oss iväg med bil och köpa lite gotta som tomatsås och tonfisk, samt grönsaker. Tur, för annars hade middagen blivit en flopp.

Idag Onsdag så har vi startat med en långsam frulle i solen i våra brassestolar. Det väntar cykelvård och en eventuell lugn kortis till Lienz city och kolla på folk och ta en köffe.

Tchuss!

/Diesel-Linda

Periodaren

Det var ett tag sedan jag hade motivation och något kul att skriva om, men nu tror jag har jag har något på gång. Jag har insett att jag är lite av en periodare när det kommer till bloggen, och när jag rannsakar mig själv så är det inte bara bloggandet. Det gäller även antal cykeltimmar, alkoholintag och Netflix-konsumtion. Ett tydligt samband kan man beskåda på Strava Statistics, nämligen att väder är en faktor. Vid bra sommarväder har jag cyklat 13, 15, 18 timmar per vecka, medan andra veckor är det bara 6-7 timmar. I samban med att det sämre vädret drar in och timmar på cykel minskar, jag då ökar scrollande på diverse plattformar. Har lagt alltför mycket tid på att försöka hitta någon ny bra kriminalserie som uppenbarligen inte finns, för att sedan ge mig på att se om hits som Mindhunter och Unabomber.

Några veckor av full sommar kulminerade i att vi åkte ner till Skåne och Ringenloppet SWECUP deltävling. Klassiska racet som både jag och Marcus kört många gånger. Marcus har till och med knipit segern vid ett tillfälle. Det är alltid ett toppen arrangemang, med full sol, laddat fika-tält och kantvind. Mamma, pappa och flera gamla kändisar kom med oss. Vår egna tradition fortsätter sedan med bad i Västra hamnen i Malmö (denna gången i Sibbarp), och take-away med några väl valda bundsförvanter. Racet gick bra och vi är bägge nöjda med dagen. Jag skulle köra 99km och Marcus 165km. Vi Damelit körde ihop med Damjunior så det var ca 25 personer till start. Jag vet sedan innan att det är många i detta gäng som spurtar ner mig, även om jag är ”pigg”, så min chans är att försöka innan en eventuell spurt. Försökte köra hårt och attackera, alliera mig med någon annan som likt mig var i ensam majestät från sin klubb. Svår bana att komma iväg i en utbrytning, och tyvärr gick det inte tillräckligt fort i kantvinden. Det hela slutade i en klungspurt och jag blev 10a. Jag är nöjd med min insats och att jag försökta göra tävling av det. Det jag föraktar mest av allt är att bara komma till ett race och bara ligga i klungan och bli 8a eller 9a, och inte ens försöka vinna. Vad är meningen med att göra det? Har man en fin spurt och har chans på pallen så är det ett helt annat läge att vara mer passiv. Summeringen är att det var en bra dag och formen är ganska bra, men känner att jag har något mer att ge på en kuperad bana. Det var också kul att se päronen strategiskt placerade i brassestolar vid varvningen.



Marcus lopp sedan. Såg på håll att Marcus tog sin standardplats i startfållan, sist. Jag gick till lagningen och placerade mig vid kanten, laddad med en back med flaskor och Vitargo. Det gick iväg en mindre grupp tidigt som fick några minuter, och klungan efter. De tre första varven höll Marcus sin trogna plats sist i huvudfältet, men jag såg på hans avslappnade och lite luriga ansiktsuttryck att det kommer nog bli en bra dag. Lugnade eventuella roliga själar att man ej behöver ropa tips om hur man ska placera sig i klungan, utan bara att ha tålamod. Varven gick och kantvinden blåste på. För varje var kändes det som att det droppade folk hela tiden. Utbrytningen hade nog som mest 3-4 minuter, men detta åt klungan upp och det blev en spurt för Herrelit med, och där blev Marcus 7a. Vilken dag! Vi kände båda att vi hade inte gjort vår snygga klubbdress besviken och kunde med belåtenhet dra och bada.

I vecken som gått nu har väder varit kaos i Mölndal, dvs inte så mycket segmentjakt, utan netflixjakt istället. Det behöver inte vara dåligt, utan kanske bara bra att kunna ladda upp och explodera när det väl blir en bra dag att cykla. Vi har även bara två veckor kvar att jobba, sedan väntar 5 veckor av full jazz semester. Längtar mycket kan man säga. Skönt med sen semester, för då förlänger man sommaren, är poppis på jobb som jobbar hela Juli, och sedan drar man när alla är tillbaka. Toppenupplägg. Notera även att om man känner att man måste återhämta sig och vila på semester så har man fel jobb eller jobba för mycket. Semester ska man maxa och göra ALLT. Vi ses på sociala medier där jag tänker gravera in hela skiten 🙂

/Diesel-Linda

Helg-rapport från Östgötaslätten! Ställde skåp och satte snigelspår.

Troligen har det varit svårt att missa att det hänt grejor på vägarna i Linköping/Omberg i helgen. På grund av orsaker som jag inte orkar älta igen, så blev det ingen Tjejvättern och rekordjakt, men det blev en helt episk lördag i alla fall. Big Girls’ Cycling med Slipstream Squad kan man säga att det var. Notera att det är pondus och en släng narcissism när man säger Big Girls’. Alltså – det har inget med fettprocenten att göra, den är låg så oroa er inte, utan det betyder att vårt gäng har koll på läget och visar hur man cyklar. Snabbt, snyggt och säkert. Ett åldersspann från 26 till 48, från olika platser, men intresset för cykling för oss samman.

Samling på fredagen vid hotellet. Några av oss fick en kortis på kvällen innan vi skulle lösa käk och häng. Jag hade laddat med ett flak öl (och några cider för man vet ju aldrig). 24 st finns på ett flak. Vi var 10 st som skulle bo över, och tänkte att tre öl var måste man ju ha, eller? Kastade på 6st till och säkrade med silvertejp. Biceps fick bekänna färg kan man säga. Till denna otroliga buffén av dricka tog vi den lokala ”Gröna-tjollen” och köpte oss en falafel eller dylikt, satte oss på gräset och hade det gött bara.



Vi hade en otrolig runda på dryga 170km planerad, men några väl utvalda segment som skulle erövras. Det var bland annat Omberg, och sedan några längre på slätan som vi skulle behöva varandra för att lösa. Att köra tighta, snabba lagtempon kan vara det jag tycker är roligast just nu. Det kändes väldigt tryggt i detta sällskap, vilket är en förutsättning för att lösa pressen när det hetsas om segment. Vi utgick från Scandic i Linköping och hade hård vind rakt i ansiktet nästan hela första halvan. Köttade sedan upp på rundans största, och egentligen enda backe – Omberg. Mycket fint där, och där fick vi både kronor och pokaler. Sedan vände vi tillbaka mot Linköping igen, och nu skulle den roliga avslutningen ta sin början. Medvind och långa segment. Noterade att vi fick delad bästa tid på det ena med en herrelitcyklist från Hymer, och det var ju störigt. Hade varit lite kul att skicka mail till honom, men men, kan inte få allt. Sista ansträngningen för dagen var en längre sträcka på knappt 12km. Där hade det gått en tempo-tävling, så någon med tempocykel hade kört där i 46km/h. Man visste att uppgiften kan vara svår trots medvind, men vi gav oss tusan på det, och klarade köra i nästan 49km/h. Där satte vi våra snigelspår kan man säga (Obs! internt skämt som är FÖR roligt att ens kunna förklaras i text). QOM-maffian var nöjd med dagsverken och vi kunde rulla tillbaka till hotellet. Tur att vi fick medvinden på hemvägen och att vi även undvek några arga moln som var annalkande. Fika i hann vi med i Väderstad också!

Våra kit fick vi designat av Biehler, och det var hett. Alla såg så grymma ut i detta, och det ger en extra känsla att ha likadana kläder. Lite sekt-igt, men på ett bra sätt. Det var en fröjd att få cykla med andra tjejer som har samma inställning till cykling. Det är ett faktum att det är inte lika många tjejer som cyklar, och framförallt inte som är så här starka, men när man väl får till något ihop är man alltid lika peppad. Det gav mersmak och jag hoppas vi kan göra något liknande igen under sommaren, med hela eller delar av gänget. Det kommer pumpas in på sociala medier, så ingen behöver oroa sig för att missa någon information.

Tack alla inblandade!

Bilder från diverse Iphones.

Share Your Passion – Road Cycling is mine

By: Linda Jacobsson
Biehler Brand Rider and SCSGBG Ambassador

I found cycling when I was fifteen. My father started cycling a few years earlier for fitness, and shortly after me and my brother followed him. We joined the local club in my hometown in Sweden, and I started the long journey towards the cyclist and person I am today. At this point neither the watts, nor the style was in sight, but after a decade, including growing up, has paid off. We raced for many years and both me and my brother were selected to the Junior/U23 National Team for some races abroad. With my mother completing the “team” as out nutritionist and lovely spirit, we were a real cycling family. Started off with an aluminum frame and wore a jersey two sizes too big and had no clue. Who would have thought that road cycling would be so expensive and specific? We leveled up with high profile wheels after a few years, baby oil on the legs and a full toolbox in the car to deal with any given situation. Just being at a race and not racing yourself requires some accessories. We went from nothing to bringing comfy camping chairs, food, extra water, umbrella, and SPF. You really need a manual to start off smoothly.  

I was lucky enough to meet my significant other who shares the passion for cycling. I do not usually post statements of how much we love each other, but it is really a blessing to share my life with a person that loves the same things I do. We love different types of cycling, road racing, bike touring, and hunting crowns on Strava. We raced a lot in the past, we have done 3 big bike tours around the world, and now we are just two happy cyclists who likes to ride fast. 

For me personally, I am stronger now then I was when I raced more frequently. I think it is a combination of years of training is adding up, solid base with the two recent bike tours, and just trying to make the most of every day with decent weather here. I do not have a strict plan for my training, but I love the feeling of getting back home after a ride with smashed legs, conquered segments, and a high average speed. Just to mention the words “average speed” says that you are not primarily a racing cyclist, but a person who rides for fitness and fun. 

Road cycling has an obvious element of fashion and style. This has increased over the years, and now you can find so many nice pieces of clothing online. When I go out for a ride, I want to look good and fast. It does increase your performance if you feel like a king or queen. Jersey and bibs with a slightly longer fit on a tanned and defined body is gold. Carefully combined with helmet, socks and glasses to complete the look. I am a white shoe, white sock girl, a classic that will never go out of style. White glasses and/or helmet is also fresh. Take care of your clothing, and when you are “finished” with them, or want to update for the next season, do not just stack everything up. Give away, sell, reuse. Maybe a local club member will be thrilled to keep using your jersey on new adventures. 

This year I had a plan. I wanted to gather a group of some of the fastest ladies in Sweden to share the road with and to push our limits. We have a big sportive event in mid-June in Sweden, thousands, and thousands of participants every year. The Main route is over 300km, and for several years there has been groups trying to go as fast as possible on the course. The record has been beaten over and over, and that is inspiring. As a woman, I guess it would be possible to draft and be the “fastest” woman on this, but I though it would be more fun to do a women-only effort and see how fast we can be without a male train in front. The women-only ride is 100km, with start/finish in the same town. I carefully invited ladies that I know are both strong, and skilled enough for this task. The goal was to average 38,3km/h on this. It is fast, and it takes some planning to achieve it. I was confident in this group and it seemed that all were inspired. Unfortunately, due to the you-know-what, the date has changed from the upcoming weekend to September, and we cannot do this for real this year. Nevertheless, we will still go on a road trip and make the most out of this weekend anyway. We will ride a 170km beautiful course, go all in on segments, and enjoy ourselves. We will try to find the gold of views and nature of Sweden, and we hope you want to follow us on our day. Maybe be inspired to do something similar yourself with your group of domestiques, copy the lovely course, or just buy a RAD looking kit. Enjoy!

Big thanks to Biehler Cyling for designing our SYN Jersey Chapter Sweden!