Druckit 4 koppar kaffe, toppade med creamer och aspartam, rostade bagels, äggröra med mera, samt hunnit se en hel film på Netflix. Ryktet stämmer, vi befinner oss på hotell i Pinedale, Wyoming. Vi har gjort vår 30e cykeldag och 14 dagar med 100km/dag i snitt, och tar en välbehövlig vilodag. Vi har kört 3000km och 141h hittills i staterna, fucking jävla etapplopp. Vår vän Matthew från Polen drog från Glacier NP så fort regnet kom, men vi stod starka kvar några dagar till, sedan har vi köttat och kom ifatt honom igen i Yellowstone NP. Vi har nu adopterat bort honom till en tomte på MTB, gud vet var har är nu.

Yellowstone kan bara beskrivas i bild:

Så värt att komma hit och se allt vad Mother Nature har att erbjuda. Minus var dock att det var mer Disneyland över parken och mycket anpassat till överviktiga amerikaner i bilar, än folk som kan tänka sig ta en hike till alla ställen och uppleva campinglivet och natur på riktigt. En sak som slagit oss är att många tjatar om att ”America is such a free country”, men man får fan trippa på tå för att inte ”Trespassa”. Överallt är det skyltar med förbud, vad man inte får göra, var man inte får gå, sova, äta, bajsa. Vad tror folk ska hända om man bara tar en skogspromenad mitt i ingenstans?! Det kan vara stora vidder med ingenting som är inhägnat och man får veta var 50e meter; NO TRESPASSING. Ta det lugnt för fan.

Diesel-Linda är fortfarande mitt namn, men kan även gå under Gasoline-Queen, då jag för tredje gången lyckats att få påfyllt bränsle till vårt stormkök. Detta utan att ha betalat en spänn eller visat en enda tutte. Sovandet på luftmadrass går kanon, sover som två stenar för det mesta då det går ner till 5-7 grader på natten. Blir numera mörkt kl 21 och då får man sova, för man kan ju inte göra något när det är mörkt som i en säck, än mindre om man fricampar, då vill man ha allt annat än uppmärksamhet. Nattlig kiss vid 03-snåret och upp med soluppgång kl 7-7.30 ca. Dock ska vi byta sida lite i tältet mer frekvent, man vill ju inte hamna i slentrian så att säga.

Vi har kört genom Grand Teton NP med orkan i ansiktet, men som tur var fick vi samma vindstyrka i ryggen igår när vi kom till Pinedale. 28,1km/h i snitt, för elitmotiärerna, rekordsnabb etapp.

Svenska flaggan fortsätter leverera trevliga möten med både lokala och även någon fellow Svenne som fått syn på oss 🙂 Sverige har gott rykte fortfarande, trots att vi inte gör mycket väsen för oss. Alla (nästan) vi pratar med tycker att vi har så himla bra system med sjukvård, utbildning, public service etc, vilket det är, så sjukt bra vi har det alltså! Men ändå så är det det motsatta som sker i det amerikanska samhället. Är det slumpen som gjort att de flesta vill bli mer som oss, eller är det så att de övriga dumskallarna inte kommer nära oss? Skumt i vilket fall.

Nåväl, tillbaka till att göra ingenting resten av dagen!

/Diesel-Linda

Hej hej!

I skrivande stund i en främlings hus, wifi:ar så det glöder och laddar olika attiraljer. Idag 130km med vind i ansiktet från Glacier National Park till Polson.

Hike!

Iceberg Lake

Sedan sist så har en hel del skett och fler cyklister har vi träffat, hälften av dem mer dumskallar en oss själva. Alla tjatar och trail this, Northen trail that, vilken trail är ni på etc.? Man kan översätta det med att att ett gäng svettiga cyklister gafflar om vilken som är den bästa leden att cykla, är det Bohusleden, Kattegattleden, eller jag-skiter-i-vilket-leden? Vi kör bara.

Nu har vi klarat av Glacier och med nöd och näppe kommit ut helskinnade och med någorlunda plånka i behåll. Vi hade stockat upp med käk och väggmat, men det sinade och två dagar fick vi leva på jordnötssmör och makaroner, det var det vi hade råd med. Glacier får 5/5 toast vad gäller natur, trots lite regn och stormkök som pajade (lagat nu), så kan denna rekommenderas!

Loganpasset! Fick ett QOM på ”baksidan” upp från St Mary, vilket är helt jävla otroligt. Ivrigt påhejad av hejarklack som gapade ”Go Iceland!”. Tack och bock! 😅 #america

Touringlivet förhöjer alla känslor, men är ack så sårbart. Regn, fukt, kryp kan sabba en annars underbar tillvaro. Kommer få äta upp detta i Utah sen när man suktar efter skugga, vatten och kyla, men att campa blöt är inte nice. Gud är med oss i alla fall, jag blev välsingnad av en tant som jag fick några deciliter bensin av till köket. Jag citerar ”Sweden is the happiest country in the world, I saw that on the news not long ago. However, I can not understand how you folks can be that happy without God”. Det och att man dagligen för förbi läskiga frikyrkor får en att tänka till hur annorlunda en genomsnittlg amerikan kontra en gensomsnittlig svensk resonerar.

Fricamping. Yes!

Vad gäller björnfaran så är den överreklamerad. Vidtar försiktighetsåtgärder, men mer för att inte få böter, än för att en björn skulle komma just till vår campingplats. Detta även ett hett topic bland andra cyklister, kan diskuteras i dagar om det skulle behövas.

Cykeln har verkligen en förmåga att få folk att släppa garden. Det är så många som kommer fram och snackar och frågar vart vi ska och var vi kommer ifrån. Vi har nu vid två tillfällen blivit inbjudna i en främlings hem, bjudna på middag och trevligt sällskap, otroligt gästvänliga människor. Sedan har vi ett öppet sinne, vilket är grundsten för att touringcykla, att säga JA till livet när man får en möjlighet. Tänk vad du kan missa om du är en Nej-sägare?!

/The Fatburnin’ Beast

Det börjar närma sig avvfärd nu. I skrivande stund har jag intagit 2-3 glas lådvin, oliver och random chark-artiklar, samtidigt som hela köksbordet är fullt av stuff dom ska tryckas ner i våra sammanlagda 8 panniers. Snart är energin slut och film väntar.

I bakgrunden spelas Sum 41 och USA-touring-feeling infinner sig. Svårast uppgift att som alltid att välja kit, vilka ska med? Det slutar nog med 5 jerseys, och 4 bibs, plus jacka och väst. Rakhyvlar är också ett måste. Bara för man ska ut och touringcykla så betyder det inte att man ska bli en grottmänniska, så det är packat om man säger.. Mitt fokus kan svikta något men jag får kontrollpacka på söndag för imorgon väntar det bröllop för Sophie och Jesper 👍😍

Övriga outfits är begränsade till ett par heta zip-off byxor i kaki-beige, blå Dechathlon-skjorta, två klänningar, keps, cowboy-hatt, trösor, och stickad ulltröja som servat mig väl på två tidigare touringresor. Orkar inte skriva mer nu, så peace out for now!

Det var inte länge sedan jag kom ut som elitmotionär, och man kan säga att jag inte såg detta komma heller – men jag deltog på SM i Båstad i helgen som varit. Till att börja med kan jag klargöra att det var på håret att det löste sig med det praktiska. Jag fick illa kvickt ordna licens och försöka anmäla mig, vilket var mycket mer komplicerat än man kan tro. Riktig svenne-byråkrati-skit om man får använda det uttrycket. Nog om det, jag kunde anmäla mig till slut och kom till Båstad. Att bara vara på tävlingen och träffa alla kändisar igen var riktigt kul och många sken upp när jag sa att jag skulle köra. Mycket pepp och glada miner hela dagen, och som tur var, en underbar sommardag. Fick startnummer 1, haha. Kanske kunde jag lura någon att tro att jag var 2018 års mästare?! Målet för dagen var att ge allt, vara snyggast i fältet, samt vara på mitt bästa humör. Utfall? MVG (Från en helt opartisk jury)

Fick hjälp av CK Ringen med hjul i servicebil och pepp, tack för det! Cykeltvätt, kasettbyte och langning powered by Marcus MacAttack Svensson, också en mycket bra insats. Vi skulle köra 8 gånger på en brutal bana med den fruktade Tarrabacken. Master upp första gången och sedan var tävlingen igång. Andra gången i backen gick de starkaste iväg och jag kunde sedan ansluta till andragruppen, eller sk ”klungan” på ca 10 personer. Var aktiv i gruppen och ville gärna bidra med farthållningen, men allteftersom backen slet på mina ben, fick jag sedan tänka mer och mer egoistiskt och återhämta mig för nästa klättring. Jag kunde ju inte spela ut motionärskortet och ”håll igen 1-2km/h i backen så kan vi trycka på tillsammans på slätan”. Två för mig okända personer störde mig något enormt. De var starka, men kunde inte cykla om ni förstår uttrycket. Nämner inga namn givetvis, men kan konstatera att deras klubb behöver en ny kläddesigner, och det är nu! De var passiva längs varvet, men gick mycket hårt i backen för att sedan slå av igen… Suck. Om man vill tunna ut gruppen eller komma iväg får man ju fullfölja sin forcering eller attackera, inte bara köra på och sedan slå av varv efter varv. Till vilken nytta var det, förutom att slösa kraft? Visst, på tävling kan man ju göra vad man vill, och hade jag haft benen till det hade jag gärna velat kötta ifrån dem i kantvinden, men hade inte den turen i lördags så det var att gilla läget och försöka överleva backen igen.

Från 3e gången i backen började en obehaglig tendens till kramp i baksida lår infinna sig och jag gjorde allt jag kunde för att kunna återhämta mig och vara så fräsch jag kunde kommande varv. Med 2 varv av 8 kvar sa benen totalstopp. KRAMP deluxe. Fram, bak, allt! Fick som hur var ur foten och kunde stanna, haha, fick Coca av Ringen-bilen och kunde fullfölja loppet som jag hela tiden visste att jag skulle. Min kondition är faktiskt bättre än någonsin och jag är bättre genomtränad nu än sist jag tävlade 2016, samt att jag är ganska bra uppför. Dock så är det just dessa extremt branta backarna som man inte alls tränat på som gör att jag inte håller riktigt hela vägen. Det är lite teknik och vana som krävs och kan kände verkligen att jag inte hade någon bra ekonomi där och fick slita mycket på de partierna. Flackare och längre backar passar mig betydligt bättre just nu i alla fall. Jag slutade på en 18e plats och  jag är nöjd med det. Riktigt kul dag och kul att köra med alla gamla och nya töser i klungan 😀 Avslutade dagen med att bli lätt berusad på en god veteöl från Penny Market Gardasjön. Så jävla kul!

/Elitmotionären Linda

På söndagen var det min tur att support Marcus på herrarnas lopp, samt hänga med vänner, äta glass och snacka skit. Kanonhelg helt enkelt!

Möjligheternas land. (I skrivande stund i bilen på väg till Sthlm och förhoppningsvis visum)
Touringresa närmar sig med stormsteg och den 24 Juli åker vi från Köpenhamn till Seattle med fullpackat cykelkartong. Vi kommer stampa av med en brakmiddag i Södra Sandby hos päronen innan, och med en sedelbunt i ena ryggfickan, en soft air-gun i andra så är vi redo för The Worlds Greatest Nation.
Rutten följer ungefär; Washington, Idaho (ev Kanada och Bank), Montana, Wyoming, Utah, Arizona, Nevada, California. 4 månader förhoppningsvis, om vi överlever hela visumprocessen. Suck alltså, varför kan man inte få bli betrodd på ett enkelt sätt? ”Jag vill inget illa och jag är inte här för att stanna. Period.”

Suget på äventyr och enklare tillvaro börjar gro hos oss på riktigt nu. Har beställt en del stuff till att underhålla cyklarna med, campingutrustning, fixat kattvakt med mera. För vissa kan det kännas konstigt att man kan längta till att bara ta dagen som den kommer, kämpat väder och vind, käka samma jävla mat varje dag och inte duscha på en vecka, men livet så är bra mycket enklare än hemma om man bryter ner det. Man förhöjer också känslor genom kontrast, lev enkelt för att sedan unna sig, kämpa hela dagen på cykeln för att sedan käka pasta-tonfisk-tomatsås, åt ut i världen och få perspektiv för att sedan komma hem och älska vardagen hemma.

Det kommer säkert ta 3 dagar innan man är helt inne i touring-mode, med sedan kommer man ha full koll. Gå upp, laga rulle, cykla ut på okänd väg, käka en Snickers, hitta campingplats på eftermiddagen, brassa käk och sova, kan det bli bättre? En stock snus måste med till M, men kommer det ske ett försök till att sluta återstår att se. Jag ska samla stickers, biljetter och annat till att kunna scrap-booka efteråt. Har köpt en karta och fyller på med delmål och coola platser då och då, senaste tillägg från M var Monument Valley i Utah/Arizona. Så Jävla Coolt!

Du som kanske tvekar på hur allt praktiskt ska lösa sig, oroar dig för att släppa tryggheten hemma, ”jag är för gammal” – SLUTA! Detta handlar om mod och viljestyrka, ta språnget och våga. Är du minsta sugen på ett äventyr, vänta inte, bara gör det, för du vet inte hur ditt liv ser ut i ens nära framtid. I ett land som Sverige har vi den turen att det är aldrig för sent att börja om, byta liv eller byta karriär, så varför inte ta chansen att leva 100%?

Elitmotionär. Vilket konstigt ord. Är det en man eller en kvinna? Aningen är man väl elitidrottare eller just motionär.  Befinner man sig i det diffusa landet mitt emellan så är ju ordet Elitmotionär lämpligt.

Elitmotionärens profil är den som följer;
* Gnetig grundstyrka, dieselmotor
*En del kräm i låren att sprätta med, men gillar inte för stora tempoväxlingar
*Gillar snabbdistans och fart, men även en öl efteråt som kompensation
*Strava-segment är viktiga
*Prioriterar rätt med deg, så gärna schyssta kit och cykel
*(Oftast) mellan 30-55 år

Tidigare har ordet Elitmotionär inte klingat bra i min mun, då jag länge hellre identifierade mig som tävlingscyklist, men jag har mjuknat. Jag har till och med officiellt kommit ut; Jag är Elitmotionär och jag älskar det, så som jag älskar livet. Har inte gammal data sedan jag var tävlingsaktiv, men det känns som om jag är bättre tränad nu, i alla fall grundstyrka, samt att jag har roligare. Varje pass är i princip en fröjd, ett tillfälle att välja ett kit, preppa det med vägg-mat, sätta på sig de kritvita skorna och spänna dem hårt. Det är kul att köra långt och fort, leka, kötta, njuta. Jag vill aldrig ha samma kit två träningar på rad, och att gravera in skiten på sociala medier hör till.

I medier och allmänt i det offentliga rummet, så är det ibland diskussion hur det är att vara man eller att vara kvinna i idrottssammanhang. Vi skriver om vikt, svält, träningshets med mera. Mycket negativt fokus. Visst har jag upplevt någon gång att jag bemötts annorlunda för att jag är tjej, men inte på det sätt som det ibland kan målas upp i media. Jag tror att om du tränar bra, vågar chansa, vågar bli trött, våga flyga av, kämpa och ha kul samtidigt, så får man den respekt man förtjänar, och man ser ut därefter. Det som motiverar mig är att jag vill kunna vara med på snabba träningar, jag vill kunna vara med på riktigt och inte vara någon jävla wheelsucker hela tiden. Jag kan byta en punka om det sker, och jag vågar fråga om hjälp om jag inte får på däcken igen. Utseende är inte allt, men det är en stor del av ens självbild, och jag vill se bra ut både på och av cykeln. Konditionsidrott i allmänhet har en ständig debatt om vikt- och träningshets. Kanske har jag haft ”tur” och inte berörts av detta, men ibland fattar jag faktiskt inte. Om man tränar bra, så är du bra och ser ut därefter. Ser jag tillbaka 4-5 år har jag sakta, sakta minskat i vikt, och sedan touringresan 2017 stannat på 54-55kg till mina 175cm. Mår underbart, och älskar livet! Jag har inte ”lidit” eller ”svultit” alls och inte känt av någon hets. Jag har ökat en del intensitet och volym i träningen, med övriga livet fortsatt med vanligt sunt förnuft; mycket grönsaker och bra fett och protein, toppad med alla livsnödvändiga saker som snabbmakaroner, Mamma Scans köttbullar, alkohol och en dos av E144, E768 och E556 (som hittas i närmsta ful-läsk eller tysk kaka fri Lidl). Nu är jag inte på någon toppelitnivå, och kanske inte ”vet” vad som skulle ha väntat mig om jag försökt bli proffs, men jag finner hela diskussionen bisarr ibland. 
Tillbaka till Elitmotionärandet. Jag vill uppmuntra fler tjejer att våga sig in i denna djungel. Bli tekniskt skicklig på cykeln och kör. Ge inte någon en anledning att säga att du såg muppig ut eller inte hade koll på din utrustning. Montera av eventuella takboxar på cykeln, ta med grejer i fickor, eller i alla fall minska volym på sadelväska, alternativt lägg stuff i en cykelflaska. Våga uttala ett mål du har, raka benen, smörj på kokosolja, se fucking grym ut och kör.

 

 

 

i

Bilden säger allt om hur det kändes sista milen i Warszawa. Har dröjt drygt en vecka sedan loppet, och har hunnit gå ner, gå upp (mentalt), cyklat som tusan och jobbat. En liten summering av loppet; Startade snabbare än min tänkta snittfart, sprang med s k pacemaker i 4.30-4.36-tempo (sluttid 3h15min) till ca 18 km, och sedan försvann den klungan sakta sakta utom synhåll. I det tempot kunde jag bygga upp lite tid att falla på, då jag visste att efter 32-33km kommer mina ben vara förstörda i vilket fall, så bättre att ha lite till godo. Fick tvinga i mig Enervit- och Maurten-gels, samt hade laddat med resorb och 2 Imodium.

En rolig grej med Marathon, som även förekommer på till exempel Vasaloppet, är att man får ”kompisar”. Ingen man chitt-chattar med precis, men folk i ens närhet som kommer in på ca samma tid. Typ man känner igen han där men den fula kepsen, hon med de blå shortsen, man springer om varandra, kommer ifatt, tappar igen, syns i vatten-depå. Det blir en liten trygghet, för annars känner man som man är på ett slagfält.
Mådde jävligt illa sista 15km, och spydde med 4-5km kvar. Fick en skvätt vatten, och jag hade koll på klockan och bara jag kunde hålla 5.50-6.00-tempo, så kommer jag klara målet på sub 3h30min. Kom in på 3.26.11. YES!

Både jag, Marcus och Håkan (Marcus pappa) klarade våra utsatta mål så allt var frid och fröjd. Dog på hotellet med Paris-Roubaix på padda och sedan middag ute. Men viktigast – långfrulle dagen efter! Fick i mig hela kostcirkeln där, croissant, 6 koppar kaffe, ostmacka, granola, fruktsallad, och pannkaka med Nutella. Så jäkla nice att bara njuta av detta. Stapplade sedan ut på stan och hade måndagen att turista lite. Vet ej om man förlorat någon hjärncell – men förstår att detta inte var mitt sista Marathon, trots hur dåligt jag mådde och tanken slog mig under loppet ”varför utsätter jag mig för detta?”.

Till depressionen då, för det är ett vedertaget uttryck, eller? Det är en blandning av tillfredsställelse att klara målet man satt upp, speciellt när jag fikar betydligt mer på löpning än sist, i kombination med Zwift och cykel ute. Samtidigt lite vemod att det är över och lite dagen-efter-känsla. Känslan försvann snabbt, för det var gött väder i Götet och vi var så cykelsugna. Gruppträning med SCSGBG på torsdagen (50km), EPISK Aktivitus-distans på långfredagen (150km), Snabb/gnet-distans till Tjörn (163km) och tillbaka på söndagen och Varberg tur och retur på måndagen (159km). Så jävla kul har det varit och vilken träning, både kvalitet och kvantitet, samt att få ta på sig snygga kit!

Sverige. Världens bästa och lyckligaste land. Eller är s k generation Ångest på riktigt?

För någon vecka sedan kollade jag på Svenska Nyheter med Jesper Rönndahl, där ett tänkvärt diagram förekom. På ena axeln var en skala på hur konservativt ett land är och på andra axeln var skalan hur stort behov ett lands invånare har att ”förverkliga sig själv”. Dagar senare hörde jag en snutt på ett radioprogram om Lycka. Vi har alla förutsättningar i detta land att vara så lyckliga, men ändå tycks psykisk ohälsa öka, prestationsångest, självförverkligande, sociala medier etc. etc. Varför chillar vi inte bara lite och njuter av livet lite? Lite mer ”fuck this shit, jag kör min egen grej och vågar leva livet 100%, samt att inse att vi har det så himla bra här”. Sociala medier fanns inte fastsydd i min hand när jag växte upp, men det är centralt i mitt liv nu, med det är aldrig något som stressat mig. Jag vägrar lägga kraft på att fundera på vad andra har som jag inte har, att andras liv skulle vara mer flärdfullt än mitt, eller att jag inte är lika snygg som x… Då har jag ju ingen kraft kvar till mig själv, eller hur?  Jag vill investera i mig själv och lägga kraft på det som är viktigt, mig själv, min familj, träning, resor, med mera. Man är herre över sitt eget lite och jag väljer att leva mitt liv och vill inte färgas av min omgivning på negativt sätt.

Detta är något som faktiskt touring-cykling lärt mig. Det är verkligen back to basics. Livet är så enkelt, okomplicerat och spännande. Vi i Sverige, eller allmänt i väst har kommit till en sådan standard i livet att saker som oroar oss är inte om vi ska kunna käka middag ikväll, eller om jag har råd att bli läkare, utan mer; ”hoppas ingen jag känner sitter på samma buss, jag orkar inte prata med någon”, eller om någon står still i vänstra sidan av rulltrappan, eller varför vi inte är si och så poppis på Instagram. Sjukt avtändande. Ibland får jag krupp och vill bara skrika att vi ska våga leva 100% med de förutsättningar vi har.
När man är ute på cykeln, på väg till okänd plats, allt du behöver har du i cykelväskorna och det som kan störa din dag är bara väder och vind. Att skapa kontraster gör livet spännande, att växla mellan att ta sig fram av egen kraft, tälta, käka samma mat varje dag (och älska det), till att sedan växla till en hotellnatt på ett motsvarande Scandic förhöjer tillfredsställelsen på frukostbuffén.

Kontrast. Inte bara under resans gång, utan även när man kommer hem sedan. När man levt extremt enkelt och upplevt saker varje dag, är det väldigt kul att komma hem och längta till att komma igång med ett jobb och att bara åka till Maxi och storhandla en fet vagn med MAT, det är faktiskt lyx, och även med en kö på 30 min, så är det bara nice. Rutiner över tid, system och planering må vara effektivt, men för vårt sinne är det inte speciellt upphetsande. Förändring däremot gör oss nyfikna, tvingar oss att tänka nytt, lösa problem, och förhöjer känslor och kan få saker som vi kan tycka är ”medium”, till ”grymt”, som att åka till Maxi eller kanske bara dega en dag i soffan med Netflix. Skapa kontraster i livet gör det mer intressant och förhöjer känslor, och man känner sig mer levande.

Nej, nu är det nog med visdomar för idag, det är fredag, jag ska supa – ha det fint!

Nu är det faktiskt inte många veckor kvar tills det är dax för Marathon numero 2, i Warszawa, sjukt taggad på att komma iväg! Målet är att slå förra gångens tid, 3h40min, och naturligt då 3h30min, alltså ett snitt på 4.58/km. Detta känns i nuläget uppnåeligt. Har sprungit långpass varje vecka nu i 4-5 veckor, och bästa halvmaran var ett snitt på 4.37/km, på kuperad bana. Detta varvat med andra löppass, Zwift och cykelpass ute på Awolen.

Min största skräck är nu kistan. Kan jag undvika Bajamajan i Polen, eller kommer det bli som förra gången; med 7 km kvar och benen bara skriker, så fick jag sitta 2min på en Bajamaja… Det var ett bra beslut trots allt, för annars hade jag nog dött och eventuellt blivit fängslad eller såld till någon gubbe för att ha gjort mina behov publikt. Planen nu är att öva med gels som jag känner är ok, så zippande på en Enervit Cola eller Maurten på kommande pass, samt att ha en arsenal av Imodium Plus på lager. En gång tog jag tre Imodium på kort tid och jag kan säga, det var stopp i både två och tre dagar. Sedan att äta som vanligt, och inte överäta  dagen innan, så är jag nog good to to!

En annan sak som ska bli spännande är huruvida gångstilen kommer att vara efter. Sist var vi bägge helt förstörda, och folk runtomkring var till synes oberörda och nästa skuttade iväg, trots att de sprungit på liknande tider som oss. Vi hade 1-2km gångväg till Metron o Moskva och det tog säkert 45 min, som två skröpliga gamlingar, andfådda, gnällande och backandes ner i trappan. Vi hörde två tåg i tunnlarna som brände förbi oss och vi utbytte en blick i samförstånd, att ”vi tar nästa”. Väl på hotellet var det fosterställning i 3h innan middag.

Marcus och Håkan (svärfar) är med på tåget också, och vår plan är att supa till det ordentligt efter. Det kommer bli en kväll a la Linda och Marcus, på en bakgata någonstans, och 10 liter öl.