i

Bilden säger allt om hur det kändes sista milen i Warszawa. Har dröjt drygt en vecka sedan loppet, och har hunnit gå ner, gå upp (mentalt), cyklat som tusan och jobbat. En liten summering av loppet; Startade snabbare än min tänkta snittfart, sprang med s k pacemaker i 4.30-4.36-tempo (sluttid 3h15min) till ca 18 km, och sedan försvann den klungan sakta sakta utom synhåll. I det tempot kunde jag bygga upp lite tid att falla på, då jag visste att efter 32-33km kommer mina ben vara förstörda i vilket fall, så bättre att ha lite till godo. Fick tvinga i mig Enervit- och Maurten-gels, samt hade laddat med resorb och 2 Imodium.

En rolig grej med Marathon, som även förekommer på till exempel Vasaloppet, är att man får ”kompisar”. Ingen man chitt-chattar med precis, men folk i ens närhet som kommer in på ca samma tid. Typ man känner igen han där men den fula kepsen, hon med de blå shortsen, man springer om varandra, kommer ifatt, tappar igen, syns i vatten-depå. Det blir en liten trygghet, för annars känner man som man är på ett slagfält.
Mådde jävligt illa sista 15km, och spydde med 4-5km kvar. Fick en skvätt vatten, och jag hade koll på klockan och bara jag kunde hålla 5.50-6.00-tempo, så kommer jag klara målet på sub 3h30min. Kom in på 3.26.11. YES!

Både jag, Marcus och Håkan (Marcus pappa) klarade våra utsatta mål så allt var frid och fröjd. Dog på hotellet med Paris-Roubaix på padda och sedan middag ute. Men viktigast – långfrulle dagen efter! Fick i mig hela kostcirkeln där, croissant, 6 koppar kaffe, ostmacka, granola, fruktsallad, och pannkaka med Nutella. Så jäkla nice att bara njuta av detta. Stapplade sedan ut på stan och hade måndagen att turista lite. Vet ej om man förlorat någon hjärncell – men förstår att detta inte var mitt sista Marathon, trots hur dåligt jag mådde och tanken slog mig under loppet ”varför utsätter jag mig för detta?”.

Till depressionen då, för det är ett vedertaget uttryck, eller? Det är en blandning av tillfredsställelse att klara målet man satt upp, speciellt när jag fikar betydligt mer på löpning än sist, i kombination med Zwift och cykel ute. Samtidigt lite vemod att det är över och lite dagen-efter-känsla. Känslan försvann snabbt, för det var gött väder i Götet och vi var så cykelsugna. Gruppträning med SCSGBG på torsdagen (50km), EPISK Aktivitus-distans på långfredagen (150km), Snabb/gnet-distans till Tjörn (163km) och tillbaka på söndagen och Varberg tur och retur på måndagen (159km). Så jävla kul har det varit och vilken träning, både kvalitet och kvantitet, samt att få ta på sig snygga kit!

Sverige. Världens bästa och lyckligaste land. Eller är s k generation Ångest på riktigt?

För någon vecka sedan kollade jag på Svenska Nyheter med Jesper Rönndahl, där ett tänkvärt diagram förekom. På ena axeln var en skala på hur konservativt ett land är och på andra axeln var skalan hur stort behov ett lands invånare har att ”förverkliga sig själv”. Dagar senare hörde jag en snutt på ett radioprogram om Lycka. Vi har alla förutsättningar i detta land att vara så lyckliga, men ändå tycks psykisk ohälsa öka, prestationsångest, självförverkligande, sociala medier etc. etc. Varför chillar vi inte bara lite och njuter av livet lite? Lite mer ”fuck this shit, jag kör min egen grej och vågar leva livet 100%, samt att inse att vi har det så himla bra här”. Sociala medier fanns inte fastsydd i min hand när jag växte upp, men det är centralt i mitt liv nu, med det är aldrig något som stressat mig. Jag vägrar lägga kraft på att fundera på vad andra har som jag inte har, att andras liv skulle vara mer flärdfullt än mitt, eller att jag inte är lika snygg som x… Då har jag ju ingen kraft kvar till mig själv, eller hur?  Jag vill investera i mig själv och lägga kraft på det som är viktigt, mig själv, min familj, träning, resor, med mera. Man är herre över sitt eget lite och jag väljer att leva mitt liv och vill inte färgas av min omgivning på negativt sätt.

Detta är något som faktiskt touring-cykling lärt mig. Det är verkligen back to basics. Livet är så enkelt, okomplicerat och spännande. Vi i Sverige, eller allmänt i väst har kommit till en sådan standard i livet att saker som oroar oss är inte om vi ska kunna käka middag ikväll, eller om jag har råd att bli läkare, utan mer; ”hoppas ingen jag känner sitter på samma buss, jag orkar inte prata med någon”, eller om någon står still i vänstra sidan av rulltrappan, eller varför vi inte är si och så poppis på Instagram. Sjukt avtändande. Ibland får jag krupp och vill bara skrika att vi ska våga leva 100% med de förutsättningar vi har.
När man är ute på cykeln, på väg till okänd plats, allt du behöver har du i cykelväskorna och det som kan störa din dag är bara väder och vind. Att skapa kontraster gör livet spännande, att växla mellan att ta sig fram av egen kraft, tälta, käka samma mat varje dag (och älska det), till att sedan växla till en hotellnatt på ett motsvarande Scandic förhöjer tillfredsställelsen på frukostbuffén.

Kontrast. Inte bara under resans gång, utan även när man kommer hem sedan. När man levt extremt enkelt och upplevt saker varje dag, är det väldigt kul att komma hem och längta till att komma igång med ett jobb och att bara åka till Maxi och storhandla en fet vagn med MAT, det är faktiskt lyx, och även med en kö på 30 min, så är det bara nice. Rutiner över tid, system och planering må vara effektivt, men för vårt sinne är det inte speciellt upphetsande. Förändring däremot gör oss nyfikna, tvingar oss att tänka nytt, lösa problem, och förhöjer känslor och kan få saker som vi kan tycka är ”medium”, till ”grymt”, som att åka till Maxi eller kanske bara dega en dag i soffan med Netflix. Skapa kontraster i livet gör det mer intressant och förhöjer känslor, och man känner sig mer levande.

Nej, nu är det nog med visdomar för idag, det är fredag, jag ska supa – ha det fint!

Nu är det faktiskt inte många veckor kvar tills det är dax för Marathon numero 2, i Warszawa, sjukt taggad på att komma iväg! Målet är att slå förra gångens tid, 3h40min, och naturligt då 3h30min, alltså ett snitt på 4.58/km. Detta känns i nuläget uppnåeligt. Har sprungit långpass varje vecka nu i 4-5 veckor, och bästa halvmaran var ett snitt på 4.37/km, på kuperad bana. Detta varvat med andra löppass, Zwift och cykelpass ute på Awolen.

Min största skräck är nu kistan. Kan jag undvika Bajamajan i Polen, eller kommer det bli som förra gången; med 7 km kvar och benen bara skriker, så fick jag sitta 2min på en Bajamaja… Det var ett bra beslut trots allt, för annars hade jag nog dött och eventuellt blivit fängslad eller såld till någon gubbe för att ha gjort mina behov publikt. Planen nu är att öva med gels som jag känner är ok, så zippande på en Enervit Cola eller Maurten på kommande pass, samt att ha en arsenal av Imodium Plus på lager. En gång tog jag tre Imodium på kort tid och jag kan säga, det var stopp i både två och tre dagar. Sedan att äta som vanligt, och inte överäta  dagen innan, så är jag nog good to to!

En annan sak som ska bli spännande är huruvida gångstilen kommer att vara efter. Sist var vi bägge helt förstörda, och folk runtomkring var till synes oberörda och nästa skuttade iväg, trots att de sprungit på liknande tider som oss. Vi hade 1-2km gångväg till Metron o Moskva och det tog säkert 45 min, som två skröpliga gamlingar, andfådda, gnällande och backandes ner i trappan. Vi hörde två tåg i tunnlarna som brände förbi oss och vi utbytte en blick i samförstånd, att ”vi tar nästa”. Väl på hotellet var det fosterställning i 3h innan middag.

Marcus och Håkan (svärfar) är med på tåget också, och vår plan är att supa till det ordentligt efter. Det kommer bli en kväll a la Linda och Marcus, på en bakgata någonstans, och 10 liter öl.

Vi har under flera månader byggt upp ett sug efter att ge oss ut och touringcykla igen, och hela tiden har vi haft Östeuropa i åtanke – ”Tour of Eastern Europe”, men detta har tagit en helt annan vändning – Kanada och USA! Samma tid, samma längd (3-4 månader) men ny plats. Allt förändrades inom loppet av 10 minuter. Vi satt i vår sjukstuga, tyckte synd om oss själva, kollade på ”Did you hear about the Morgans?” och de råkade befinna sig i Wyoming i filmen, och då kom det till mig. Både jag och Marcus har även sagt att vi vill se mer av USA, och då slog tanken mig, varför inte nu, varför inte skita i Östeuropa och ta detta istället?? Inte vänta till 2020 eller 2021 – NU! Definitivt ett större projekt, mer cash att skaffa fram men helt klart möjligt för oss. I tre-fyra dagar nu har det brunnit i mig och detta är bara ett ytterligare kvitto på att detta är rätt för mig och oss. Redan samma kväll så gick hjärnan på högvarv på helt ologiska saker, och på-tok-föt-tidigt-att-tänka-på-saker, som att var är min sovsäck, är den i källaren, eller kanske hos Marcus päron? Packningen i pumpen till stormköket har torkat ur efter 3 touringresor på totalt 1,5 år, ska vi byta den eller ska vi köpa nytt kök? Surfade in direkt på XXL och började scouta. Vilken skjorta ska jag ha med? Ska jag köra jeansskjorta igen, eller ska jag ta en rutig, vilken är mest USA? Hur ska vi undvika björnar på natten, finns det nån guide-bok? Hur många pas kalsonger ska jag tvinga M att ta med? Kan man åka i finkan för sex på allmän plats? När kan man bestiga Half Dome i Yosemite? Varför har jag inte svar på allt NU? Sov knappt nästkommande natt… (Har lugnat mig en gnutta nu i alla fall.

Känns det rätt så är det rätt brukar jag tänka. Alltför många sitter med en tanke inom sig, men kommer aldrig till skott. Om det så gäller en resa, ett nytt jobb, flytt etc. ta ett djupt andetag och hoppa för guds skull, det västa som kan hända är att det går åt helvete, men då har man i alla fall sina nära och kära och kan byta plan igen, men då har man givit det en chans i alla fall.

Jag har redan fått ur mig detta på jobbet också, bomben är släppt, och det känns så bra, kan inte sluta tänka på detta, det fyller varje sekund av varje dag för tillfället. Timmar av Googlande på Banff, Yellowstone, Zion, Sequoia, Yosemite, San Francisco, Salt Lake City, Vancouver, Death Valley, Las Vegas, Encinitas, San Diego. Och en extra krydda att det har kommit till min kännedom att jag har släkt på långt håll i Salt Lake City, som på sent 1800-tal utvandrade, de var tydligen mormoner och lockades av Utah. Kontaktuppgifter undersökt at the moment, vilket hade varit så kul om de ville hysa in oss några dagar! Fortsättning följer på det.

Suget på det enkla livet är ett faktum, tänk att få gneta varje dag i scenisk miljö, bland berg, i Kanada och USA, bli trött, sunkig, svettig, inte duscha på flera dagar, kaka samma middag varje dag som om det vore det godaste man käkat, dricka öl i 750ml-burkar, kämpa, längta, uppleva! Vill bara kött upp detta i allas ansikten och bara ”FATTAR DU VAD VI SKA GÖRA, BEKRÄFTA ATT DET ÖR GRYYYMT?!”

Tack för mig!

Puss – Linda

Vi har alla hört någon någon gång ifrågasätta till exempel Curling och Schack, är dessa ”riktiga” sporter? Fotboll må vara en ”riktig” sport, med det är minsann inte alltid en Redig sport. Kan en folkmassa från olika länder, olika ”läger”, i onyktert tillstånd vara på samma event? Svaret är ja, och ett praktexempel är helgens VM i cykel-cross i danska Bogense. Här samlades folk och supportrar från hela cykelvärlden, alkoholen flödade, och många gick all-in på roliga dräkter och rekvisita, för att stötta sina respektive stjärnor. Hörde man ett enda ”BU” på hela. dagen? Nej. Hamnade folk i slagsmål på grund av att man inte hejade på samma person eller land? Nej. Nej, cykel är en Redig sport och här var faktiska alla Go och Gla’ Kexchokela’. Det säger en hel del om hur trevlig och inkluderande cykelsporten är, och den är dessutom tillgänglig för alla som vill komma och titta, speciellt på landsväg där du i princip kan bara gå fram till banan och se alla på nära håll. Cykel ha varit i ropet i media av olika skäl, och ibland när det är media utanför själva cykelvärlden, så hamnar ibland fokus på antingen doping eller trafik, vilket är tröttsamt, då vi har en hel del annat som andra faktiskt kan ta lärdom av.

Känslan på tävlingen påminde mig om kermesse-race i Belgien. Anspänningen, förväntan, pommes frites med mayo, folk i skickade mössor med stora bollar på, öl och en speaker som till och med ropar ”Laaaaste Ronde” på sista varvet. Det är en speciell känsla som man bara måste uppleva. Vi mötte en hel del kändisar, inte minst BC på Specialized Concept Store Göteborg, Pernilla, och då var man tvungen att ta en selfie och gravera in på sociala medier att man minsann hade nya mössan på! Och oj, den satt som en smäck – löp och köp!

Nu är det tid för vinterträning med mera. För egen del kommer det bli en kombination av vinterdistans med obligatorisk fika (om man har tur och är i rätt sällskap), löpning, och Zwift. Ska även försöka att lägga till någon form av lätt styrketräning, så att kanske överkroppen kan få ett uns av styrka, då det för tillfället är nästan obefintlig.
Under 2019 kommer jag och Marcus fortsätta vara en del av ambassadör-gänget på SCSGBG och ska hålla i gruppträningar på landsväg, plus lite event i butiken som vi ser fram emot. Evenemang på FB kommer upp och all info finns där för den som vill hänga på. Förutom ett bra pass kan men även få med sig lite ”vett och etikett” på landsväg, då detta är en stor del av sporten. Citerar mig själv ”Det bästa är att vara snabb och snygg, kan man inte vara snabb så ska man i alla fall vara snygg. Ful och långsam är två dåliga saker, kom alltså alltid med stil”.

Vad gäller löpning så hägrar troligen ett Marathon till i vår, och där är målat att förbättra tiden från i höstas (3h40min), samt att kunna genomföra loppet utan att i panik få göra 2an på en bajamaja. Diet för dagen då loppet går av stapeln; vitt bröd och socker, INGA frön, fibrer eller annat nyttigt.

Vi kommer under April-Maj även ha vår favoritresa i repris – Ledare på Gardasjön-läger ihop med Cykelaptit och Glenn Magnusson.

Till hösten kommer vi nog ge oss ut på touringcyklarna igen, denna gången ”Tour of Eastern Europe”, Tallinn – Aten är grovplanen i dagsläget. Mer om det sen!

För några månader sedan hade jag inte trott att jag nu skulle kunna ”Zwifta” hemma, men efter lite uppmjukning från pojkvännen så är den nu vår. Strava och Zwift, vad mer kan man behöva? Träning och tävling som inte synkas eller laddas upp har aldrig ägt rum, det vet ALLA… Den s k ”smygträningen” som jag tillämpat en del tidigare är long gone med andra ord. Såklart har just synkning med Strava krånglat, andra gången nu idag, vilket är sjukt störigt. Föga hade jag anat att just detta skulle fylla mig med sådan frustration, men så är det. Efter googlande och sökande på diverse ställen har jag äntligen lyckats synka manuellt, och dagens race i det virtuella London är ingraverat i molnet. Se länk: https://www.strava.com/athletes/29902791
Det skänkte mig sinnesro och kvällen är räddad. Kudo mottages gärna 😉

Gott Nytt År!

Linda