Reflektioner och konstateranden av att vara och träna för två.
Det var ett bra tag sedan som det graverades in något på denna lilla blogg, och skälet är att jag inte haft lust, men nu är jag tillbaka. För er som följer mig på Instagram eller Strava så vet ni redan att jag har den stora glädjen att vara gravid, med en liten prinsessa. I skrivande stund så börjar vi på vecka 27 så det är i princip bara tre månader kvar till beräknad ”leverans”. Hittills har min upplevelse och mående varit bra och på gårdagens besök på MVC så var allt bra med bebbe med. Graviditeter har pågått i alla tider, och det föds bebisar hela tiden, men att få uppleva det själv för första gången otroligt och coolt att lära känna en ny del av sig själv. Jag har några punkter som jag vill dela med av, som kanske kan upplysa, locka fram ett skratt eller bara irritera. Håll till godo.
TUR
”Vilken tur du har som mår så bra”, ”Vilken tur du har som kan träna på så mycket” har jag fått höra en hel del. Jag är tacksam för att jag/vi kunde bli gravida och att jag och bebbes hälsa är för närvarande bra, och ja, jag har haft flyt med att inte må illa eller ha problem att få i mig blandad, vanlig mat. Vad gäller mitt allmänna mående, hälsa och träningsmöjligheter har jag faktiskt bäddat för själv, under lång tid av mitt liv. Är man en aktiv, tränad person som äter hälsosamt i måttlighetens land så har man bättre förutsättning att må bättre, gravid eller ej. Jag kan sucka inombords när någon bekant, någon på jobbet eller någon som uppenbart inte tar hand om sin egen hälsa ordentligt säger ”Vilken tur du har som mår så bra” eller ”Vilken tur du har som kan träna på så mycket”. Det är inte jättekonstigt att cykla efter dagsform ca 10h/vecka om din kropp klarar av att köra 12-15/vecka stora delar av året, och ibland mer än 20h. En person som däremot på sin höjd tar promenader som sin träningsform skulle inte lösa det, utan egentligen kanske borde reflektera över sina egna vanor. Man utgår oftast från sig själv, men man bör ha i bakhuvudet att alla inte har samma uppfattning av vad ”normalt” är. Fick frågan på jobbet om jag ville vara med på en stegräknartävling mellan avdelningarna ”man kan även räkna om andra pass som cykel till X antal steg”, och jag sa tack med nej tack. Motiveringen är ju självklar, 1. Jag tänker ju inte sjunka så lågt som att logga promenader med karta i det offentliga rummet online. 2. Om jag är med och lägger in 10h cykel per vecka så skulle tävlingen avgöras direkt, och ingen annan skulle vilja vara med. Jag går till jobbet kanske två dagar i veckan, ca 40-45 min enkel väg, men det når aldrig flödet. Promenader är för mig komplement, vardagsmotion och för att det är skönt.
TRÄNING
I höstas innan vi valde att berätta officiellt att vi väntade barn så var det nog en del höstdistanspass som folk undrade vad som pågick. Att Marcus skulle ge mig knuff upp för en lång eller brant backe händer ju inte, och att korta av rundan är också märkligt. Även om jag då inte hade gått upp så mycket i vikt så pågick det mycket i min kropp och jag kände att min återhämtning under ett pass inte var så snabb och effektiv som den brukar. Lägg till att jag har en trögrullad cykel på ca 15kg i en mycket brokig skara med tävlingscrossar och andra modernare vinterhojar. Jag jobbade i motvind, men det gjorde inte så mycket, jag fick till många långa pass och var alltid nöjd när man kom hem. När vi berättade för våra träningskollegor så kändes det skönt för mig generellt, för då kunde även andra de mig en liten knuff om det behövdes för att klara vara med på passen, och att jag kund låta bli att gå med runt, och ibland vika av utan att förklara.
Från i höstas fram tills nu så är skillnaden egentligen mest intensiteten och farten. Jag har kört mest distans/sweetspot/tröskel, ibland upp på rött för att hålla farten i backe eller för att inte släppa rulle. Jag testade köra en SWECUP på zwift, men blev som väntat avhängd ganska snabbt i första backen, så jag valde sedan att köra mer workouts och andra race i C. Även jag i mitt normala tillstånd är i mitten/neråt i A på Zwift ska tilläggas. Fick frågan av CK Bures gäng om jag ville testa vara med på WTRL lagtempo på Zwift. Det var med en del skeptism som jag tackade ja, men till min förvåning så var det väldigt kul och man lärde sig mycket bara på några tillfällen. Det kommer tas upp igen i höst! Att ha en bakgrund med mycket träning gör så man känner sin kropp väl och kan följa signalerna, sänka tempot om det behövs, eller hoppa över ett pass om man inte känner sig helt hundra, men även våga kötta på om det känns bra. Ibland är känslan att jag bara kan köra på, och ibland är det som att jag matar in watt, men 30% försvinner på vägen och det som är över tar mig och cykeln framåt.
Långsammare återhämtning, högre puls, viktökning och allmänt hormonmaskineri gör att man blir långsammare på cykeln, men tiden på cykeln har ej förändrats hittills. Åkte två veckor till Spanien där jag fick låna cykel av Specialized GBG för att jag inte kunde cykla bekvämt på min helt slammade SL7a. Efter Spanien hade man förhoppningen på att en ny Crux skulle ha anlänt, men icke. Ingen vet något vad gäller leverans, så utgår från att jag inte kommer få den förrän sommaren är slut, tyvärr. I brist på cykel så fick vi köpa en ny Allez Sprint av Specialized GBG och den fanns redo när vi kom hem! Jag har styrstammen högst upp på ett torn av spacers, som en riktig mupp. Vinkeln är inte uppåt ännu i alla fall, och knäna är inte utåtvinklade när jag cyklar, så fullt gubbe/mupp är jag inte. Jag kör med originalhjulen på med naturdäcksidor, för det är det snyggaste. Hade kunnat ta de fina höga Rapide-hjulen, men den vita loggan gjorde sig inte så bra med silvriga detaljer, samt att ”man måste i alla fall över 30km/h för att högprofilhjul ens ska ha någon som helt inverkan” – Marcus 😊Toppen, nu är jag verkligen i en annan liga än vanligt, och det är sant. Bläddrar man tillbaka så har inte snitt varit över 30km/h på en god stund, hehe. Kläderna har en del elasticitet, så de har kunnat användas bra fram till ett par veckor sedan, men jag har numera lämnat looken ”stoppad korv” till att gå på Marcus kläder. Trots att mycket inte är som vanligt så är känner jag mig stolt att jag håvat in några lättplockade kronor till min prinsessa.
GRAVIDMAGE
Min mage har varit ganska liten, och växt långsamt fram till nu egentligen. Det har hänt mycket i volym från v 24–27. Jag är ganska lång, 175cm, tränad, och det är första barnet, vilket påverkar storleken. För egen del så såg jag förändring tidigt, inte i form att det var en rund mage, men att jag såg mer ut som att jag höll på att nå stadiet ”du ser så välmående ut” – alltså lite plufsig. Viktuppgång i kg är i normalspannet, men procentuellt är det mycket om man jämför med när jag är i riktigt bra cykelform, vilket märks av tydligt, speciellt uppför.
Med full vintermundering på har det inte synts mycket alls, men nu kan man inte ta miste. Man kan inte jämföra mage med mage, likaväl som man inte kan jämföra vad som är en normal träningsmängd. Magens storlek behöver inte ha att göra med hur bebbe mår. Magen kan växa mer uppåt, inåt eller framåt, och också hur moderkaka och bebis ligger. För mig var det en skön milstolpe att göra rutinultraljud i vecka 20 och få veta att allt såg normalt ut, och att det inte fanns skäl till oro. Tips till dig som vill kommentera, gratulera, fråga om gravidmagen är att man inte behöver påpeka hur stor eller liten magen är, utan det räcker med att fråga hur det går, känns eller när det är dags. Ge gärna råd, det bästa jag fått hittills är ”Lyssna inte på alla goda råd”.
/ 2 x Diesellinda
Linda Jacobsson 