Som folk tjatat. Om hur varmt och torrt det kommer vara i Death Valley, ja det är i princip omöjligt. Vi skulle avlida rent ut sagt. Och klättringarna sedan, det går inte att cykla ut och det finns inget vatten. Shit pommes alltså, folk verkar inte fatta att man kan få tag på vatten på bensinstationer och på ”general store”… Vi gnetade dit och tempen var bara strax över 30 grader och faktiskt kallt på natten. Vi hade tur i och för sig, det är kallare än normalt, men vi såg det som att vi fick igen detta för vi samlat karma vid tidigare tillfällen på resan. Mäktig plats, och på natten en underbar stjärnhimmel som inte ens Marcus iPhone 7 plus kan fånga. Från havsnivå hade vi sedan en klättring på 1600 höjdmeter för att sedan droppa ner igen och ytterligare en på 1000 höjdmeter innan man var ute ur parken. Många som hejar på oss på vägen och vissa tycker att vi är supermänniskor, vilket vi är. Av en slump träffade vi två herrar i 60-årsåldern i Panamint Springs i DV och vi började tjöta lite. De hade just bestigit Mount Whitney och då spetsades våra öron. De hade gjort detta på 12h tur och retur och de hade fått tillstånd dagen innan. Detta går bara via en hemsida som vi kikade på och det fanns INGET ledigt på hela 2019. Marcus gav upp hoppet om livet och gick från extas till depp på en sekund. Allt var skit. Dagen efter (3/10) kom vi ner till Lone Pine som är metropolen nedanför berget och där fanns ett Visitor Center. Sick-sackar mellan andra turister, bufflar och armbågade oss fram på parkeringen och fick infon att vårt enda hopp var eventuell avbokning. Om så skedde så kunde vi få köpa detta för $15 per person -plus tax -plus adminavgift på $6. SÄG BARA VAD DET KOSTAR FÖR FAN! Kastade oss till Donken 2,5km bort och hängde på den otroligt sega sidan recreation.gov och plötsligt uppenbarade sig en blå liten ruta på morgondagens datum (4/10), det var nog Jesus Marcus såg och klickade och kom till: ”Please log in”. Vadå logga in, har ej konto?! Skapa nytt – ”We already have your email” WTF?! Pulsen steg och svetten pärlades i pannan, jag fipplade upp min mobil och fick till ett konto och betalade skiten. Yes! Får sedan mail kl 11.35 att man måste hämta ut detta ”permit” senast kl 12 dagen innan, så iväg igen till Visitor Center. Fick en lapp utskriven och tag att sätta på ryggan, samt bajspåse om man skulle behöva göra nr 2 där uppe. De antar alltså att det är solid waste och inte kaos i kistan då haha. Hursomhelst, vi hade tillstånd och då var det bara att trampa mot ”Basecamp” som var en liten ansträngning på 19km och 1300-1400 höjdmeter. Några timmar tidigare hade bi skrattat av lättnad att vi var klara med klättringar för ett tag. Kommer till campingen och slevar i oss makaronimiddagen som blivit vår standard och sedan sova till 05.00.

Upp till starten på trailen och med var sin pannier på axeln med blåbärsbagels, vatten och banan gav vi oss av. Startade vandringen kl 7 och var då toksist. Det flesta startade tydligen vid 3. Skit samma, nu kör vi! Det är bara 16km och 1900 höjdmeter. Gnetade och gnetade i 7h och då var vi uppe. Jag klarade av höjden bra, som jag gjorde på Mont Blanc 2017 och Marcus lite sämre men ändå helt okej. Lätt huvudvärk kan man förstå då vi inte var så väl acklimatiserade och att vi hade en hel del tung cykling i benen gjorde inte nergången enklare direkt. 13h totalt, helt slut, men det var mäktigt alltså! Vi klarade USAs högsta berg, (bortsett från Alaska), Mt Whitney 4417m, vi var så nöjda att det gick bra.

Vi cyklade sedan ner för den långa backen igen och hittade till en parkering där det var officiellt ok att campa och vi slog läger där. Jag sa på skoj till Marcus att stänga av och inte godkänna platsinfo på appar etc. då folk hela tiden verkar hitta och samlas just där vi ska sova. Men här var ju inte en käft och mörkt som i en säck, här skulle vi inte bli störda..

Kl 06.00 ca började bilar komma o parkera. Fler och fler. Såg att det fanns några bajamajor och tänkte att det var därför, men föga anade vi vad som var på g. En timme senare började en speaker gapa och en målportal blåsas upp. Vi befann oss nu mitt i start och mål på en trail-halvmara. Vad är oddsen alltså? Komiskt, men vi kunde riva tält och göra oss redo trots allt med ro och pratade med flera trevliga människor. Träffade en som dessutom hade jobbat med J.Lindeberg i Stockholm.

Ny dag och vilodag. Drog ner till Downtown Lone Pine och till Best Western hotel för att chansa på om man kunde köpa frukostbuffé. Det kunde man. För bara $5 per person och vi kunde inte dölja vår iver när vi gick mot matsalen. Vi ska dit imorgon igen. Hoppas bara inte de inventerar alltför noga och förstår att de gick med förlust efter vårt besök. Bara den näve nötterna vi åt kostar mer i butik än där. Nu laddar vi om och imorgon kör vi förhoppningsvis mot Lee Vining och sedan om några dagar Yosemite!

Som rubriken lyder kan man beskriva majortieten av cykeldagarna från Moab. Orkan i ansiktet och mycket tuffa banprofiler, och med ett segelfartyg till hoj gör inte watten i låren mycket nytta för farten. Ibland har vi fått kämpa utför för att komma framåt och jublat när vi kan hålla över 17km/h en längre sträcka. Vi har kämpat mot hammaren och ibland fått ge vika för den, men det är trots det mödan värt, för middagarna har aldrig smakat bättre och nattens vila aldrig varit så effektiv. Marcus humörsvängningar har varit en utmaning och inget snus fanns för att dämpa ångest över en ytterligare dag i motvind och uppför. Bara att bita ihop.

Det är en del av att touringcykla, att kämpa, i väder, vind, hammare eller icke hammare. Det finns inget som gör en mer nöjd med dagen än att kämpa, peppa, skratta tillsammans. Det förhöjer alla känslor och man är så glad för ingenting när vinden blåser i ens favör. Kroppen mår som bäst i aktivitet och frisk luft, så är det bara.

”Den godaste mackan ever, xtra allt”

Monument Valley var första anhalten av intresse och vi fick uppleva samma känsla som Forest Gump när han bestämde sig för att sluta gneta, men vi letade kraft i källaren och fortsatte. Nu befann vi oss på Indian-land och just här i alla fall var det USAs baksida (en av dem). Det kändes som man kom in i ett land där livsgjädje, motivation och energi hade supits bort sedan många år och man fick kryssa mellan kvaddade bilar och påtända personer på parkeringar. Vi hade kört i mer än 6h30min och jag hade hammaren, och det brast för att ögonblick och tårar kom bakom mina Oakleys. Vi hade en annan touringcyklist i hasorna då och han vägrade sluta tipsa mig om hur jag kunde packa cykeln smartare med remmar etc. Fuck off alltså! Marcus räddade det hela med en bra camping som man fick både bad i pool och varm dusch på köpet, så sedan var vi (jag) på banan igen. Vår nyvunne ‘vän’ beslutade sig att campa på annat håll och det var en jävla tur det. Dagen därpå ledde kartan in oss på en ”genväg” som sedan skulle ansluta till stora vägen igen. Skenet bedrog och vi var snart på en sandväg och ett regnoväder drog in, yes!

Kom till Page, Arizona och Lake Powell, vilodag! Vi åt sallader från Walmart och gottade oss på stranden, som en all inclusive, så lyckliga var vi. Bad i sjön fick duga som dusch och vi hittade BeeHive Campground som var gratis. Gratis av en anledning, för det kryllade av vassa kaktusar och växter som bara suktade efter att punktera en luftmadrass, särskilt touringcyklisters. Trängde igenom flipflopsen så då fattar man att de är sjukt vassa.

Två dagar efter Page kom vi till Grand Canyon North Rim och nu är vi i Kanab och Wifiar sönder telefonerna, samt har fått i oss lite väggmat. Nu väntar bara 40km utför till campingplats, thank you Jesus!